Selma Lagerlöf (1858–1940) TROLLMUSIKEN en julsägen

Postumt publicerad i Från skilda tider I (1943), men anses
vara skriven någon gång mellan 1891 och 1897. Läs mer om
berättelsens tillkomst och bakgrund i Från skilda tider II.

För att envar må begripa, att det var ett riktigt under, ett
riktigt stort, övernaturligt järtecken, som vederfors den gamle
orgelspelaren, så måste jag först tala något om den orgel
han hade att spela på.Ty orgeln var ett ganska styggt och elakt gammalt instrument . Den var en riktig fabrik för dissonanser. Ja, det är
inte för mycket sagt om den, att den gjort sig till en slags
hemort för all fasa, som fått stämma till att göra sig hörd,
för allt, som skrämmer, och allt, som skriker, för allt, som
väser och rasar och ryter och basunar. Orgeln var ett ganska hemlighetsfullt väsen. Stundom var
den rätt behärskad i sitt uppträdande, liksom vinden icke
alltid är storm och värmen icke alltid är hetta. Men då den
ledsagat en psalmvers eller två med toner så mjuka, att man

kunde tro, att de pressats fram genom en änglavinge och icke
genom dess gamla pipor, så kunde den icke längre. Då var
det, som skulle den säga: ”Käre Gud Fader, jag vill inte
bedraga dig. Så här ville vi, att det skulle låta på jorden,
men så är det inte. När människorna träda inför dig, äro
deras ord hala och deras stämmor milda, men det är bara
bedrägeri. Hör nu på mig! Så ljuder det i deras hjärtan, och
så genljuder det över landen.” Och så brusade orgeln igenom hela den skala av ohyggligheter, som intet instrument i
världen kan ha make till. Ty den var ett helt träsk av jämmer, en hel avgrund av tjut. Den hade i sin tjänst både dys-
terhetens uvskri och lystnadens lejonstämma och vredens
orkandån. Och sedan den stormat fram med förskräckelse
och förtvivlan, med läderlappskri och korpskri, med hånskratt och vissling, med ormars väsande och människobarns
gråt och med laviner och krigsdån och rullande åskor, så
avbröts alltihop av ett koppardön som från domens basuner,
alldeles som om Vår Herre nu äntligen förlorat tålamodet
och gåve tecken till den slutliga uppgörelsens stora dag.Då blev orgeln åter lugn och ledsagade psalmens sista vers
med ett dovt, ihärdigt mummel, en skorrande protest, som
av en den där blivit skrämd till tystnad men ändå ej kan låta
bli att knota.

Men de, som voro vana vid orgeln, frågade ej stort efter
den. Det var också något lugnande däri, att man så väl visste,
att det var orgeln själv, som ställde till allt slamret och
oväsendet. Man hade ju ingen att gräla på under sådana
omständigheter.Ty när man såg den käre gamle klockaren och orgel-
spelaren, som var det blidaste väsen på jorden, så förstod
man så väl, att han icke hade någon del i larmet och fasligheterna. Och när man tänkte på att han aldrig fått någon
slags undervisning i orgelspel, utan att det bara var fallenhet
och tilltagsenhet, som gjort honom till musiker så där för en
femti år sedan, så misstänkte man ju aldrig honom för att
kunna regera någon orgel i världen, än sen då den, som
kommit på hans lott att handhava. Och nu skall jag så småningom komma till att berätta om
underverket.Det var en jul, som vår gamle klockare upplevde det, och
jag kan säga, att just om julen brukar jag tänka på honom ofta
och mycket. Ty det är, som om glädjen skulle vilja fly mig
på julkvällen. Då går jag omkring i missmod och undrar
över ljusen och över alla de glada ansiktena och över jul-
gåvorna. Och jag söker förgäves efter den stora hjärtevid-
gande julfriden. Så var det ock med honom. Det var omöjligt för honom att vara glad om julkvällen.

Vilken god och vänlig man var han dock ej, denne gamle!
Året om bar han gott lynne i hjärtat och solsken på ansiktet.
Det var endast julen, och om julen endast julaftonen, som
medförde ofrid till honom. Och det var ej därför att han ej
älskade julen. Å, det är mycket farligare att älska den för
mycket. Han hade för stora fordringar på den. Julaftonen
ville han ha stor och härlig som ingen annan dag, och män-
niskorna ville han ha lika stora och härliga som dagen.Men hade man frågat honom själv, så skulle han sagt, att
det var trollens fel, att han ej kunde vara glad på julaftonen,
ja, inte deras fel just, utan en stor och rättvis hämnd, som
de utövade. Det var en i klockarens släkt, som begått en miss-
gärning denna dag.Men tänk nu ej om honom, att han var full av käring-
snack och övertro. Besinna, att han var en gammal skol-
lärare! Besinna, att de årräckor, under vilka han meddelat
de uppväxande vett och förstånd, knappt mer stodo att räkna!
Man fick träla sig fram på härs och på tvärs i hans hjärna,
klättra uppåt och nedåt i den, innan man mellan räkne-
tabeller och psalmmelodier och mantalslängder kunde komma
fram till denna enda grönskande fläck av övertro.En av klockarens förfäder hade varit organist i Karlstads
domkyrka. Det var länge sedan, ah, så oändligt länge sedan,
dock mindes man ännu hur han kunnat framlocka melodier

så ljuva och tonmassor så väldiga, att människor farit långa
vägar för att få höra honom. Så en söndag, som var en jul-
afton, stod en bonde och stödde sig mot räcket till läktar-
trappan, då organisten kom ut ur kyrkan. Då klappade organisten bonden på axeln och sade till honom: ”Säg, gubbe,
har du någonsin hört sådant spel?””Jag ville blott säga dig, att jag hört det, som är vackrare”, svarade då bonden, ”och det är, då trollen spela
hemma i berget om julnatten.”Då greps orgelspelaren av våldsam lust att få höra så
underbar musik och sade: ”Kan ej jag också få höra detta?”Det blev en rask avgörelse. Orgelspelaren satte man i sitt
ställe och for med bonden fem mil utåt landsbygden för att
få höra trollen spela om julnatten.Å, hur väl jag känner den vägen, där de foro, hur smal
och ringa slingrar den sig ej mellan de höga, svarta träden.
Backarna äro branta, så att hästen sätter samman benen och
kanar utför dem, svallisen gör vägen sned och hal, så att
släden svävar ut ända till det tvära bråddjupet där nedan-
för, hästen är en yr fåle, som spritter och dansar och flyger
som en vind, och körsvennen, han skrattar och leker med
tömmen, ännu då man hänger ute över avgrunden.De stannade utanför bondens stuga, just då gröten skulle
ätas. Då var kvällen redan väl framliden.

Men mot midnatt gingo de alla, män och kvinnor, med
högtidliga ansikten ut ur stugan, och de vandrade upp på en
kal kulle, som reste sig nära gården. Och helt tysta, fyllda av
stor andakt, stodo de där och väntade på att få höra trollen
fira julens herre.Så hördes genom natten en ton och en annan. Trollens
julhymn stämdes upp nere i berget. – De gråa trollen, de
solskygga, klumpfotade, krokryggade uslingarna, som eljest
sutto i köld och mörker i sina bergkamrar, de sjöngo och
spelade. Och sant må det vara, att de denna natt sutto under
röda guldpelare och att allt omkring dem var gnistrande
prakt, ty nu voro deras små nyckelharpor klingande och
deras sträva röster idel ljuvhet. Då klockaren, den verklige
klockaren, berättade detta, brukade han få tårarna i ögonen.
”Ni kan väl förstå vilken rörelse det väckt att höra detta”,
brukade han säga. ”Tänk, så vackert det skulle vara i den
stora, tysta natten! Tänk, den längtan och det hopp, som
skulle ligga i de stackrarnas lovsång! Jag är så viss på att
den store mannen, min ättefader, aldrig tyckte sig ha hört
något vackrare.””Men varför gjorde han då vad han gjorde?””Jo”, svarade klockaren, ”det kom över honom så med
ens. Det var en dånande skräck, som om en stor gran i sko-
gen störtat ned över honom. Ty han tänkte som så: Dessa,
som spela, känna de Kristus? Kunna dessa odöpta fira jul?

Här lyssna vi till dessa, som ej hava någon själ, men vad
fira de denna natt annat än djävulen, deras herre? Och han
kastade sig till marken, så brått som om han blivit fälld av
en stark hand, och ropade: I den ondes namn, håll upp.””Därmed gjorde han stor synd, fader klockare.””Ja visst ja, stor synd, stor synd. Det blev en sådan för-
skräckelse på hela naturen. Berg och backar stodo och vän-
tade på änglarnas fridshälsning, och så ljödo sådana ord i
dess ställe. Berget darrade, och stjärnorna flämtade som ut-
brunna ljus. Djupt nere i jorden hörde man hur harpsträng-
arna brusto och pelarna störtade och hur stämmorna dogo
bort i väsande och skorrande. Men orgelspelaren, han hade
brutit mest mot sig själv, livssaften förstenades i honom.
Han sökte resa sig men kunde ej. Han kom upp på knä,
mer förmådde han ej. Så bredde han ut armarna, störtade
baköver, slog huvudet hårt i berget och var död. – Och det
förstår jag så väl, att han måste dö”, fortsatte klockaren,
”och jag förstår, att trollen än i dag sitta kvar där nere i
berget och tänka på hämnd. För det har ju hänt så besynner-
ligt, att jag, som är av samma släkt som den storgubben, fast
vi nu bara äro bönder, jag har kommit hit och blivit klockare
och bor här i gården under trollberget. Och annars göra
mig trollen intet ont, men om julaftonen äro de efter mig
med all slags hemsökelse.”

Och det fanns ingen förskoning för honom. Hela året gick
klockaren i solskenslynne, men varje julafton togo trollen
ifrån honom hans prövade, goda, spegelglatta humör.Ack, han skulle förstått att fira julafton! Långt i förväg
tänkte han ut små lustigheter och rim och överraskningar,
som han skulle komma med då. Men när stunden kom, var
han ond och vresig, och vanligtvis tog han ej fram sina
gåvor förrän på juldagen, ty då var han åter människa.Det var ju så, att efter den natten, då de blivit störda,
hade trollen aldrig spelat mer, och därför brukade han stun-
dom säga: ”Det blir inte bra med mig, förrän jag får lära
trollen spela på nytt.””Men hur skulle det gå till, fader klockare?””Det vet jag inte, det har jag funderat på, alltsedan jag
blev klockare i Svartsjö, och det har jag snart varit i fem-
tio år.”Så var det hans sjuttionde julafton, och han beslöt riktigt
fullt och fast, att nu skulle det bli en julafton.Han var i gott humör, då han vaknade. Och så fick han
en härlig idé. Han skulle bara låta bli att förarga sig. Det var
det enda, som behövdes, bara låta bli att förarga sig, så
kunde ju lynnet ej annat än räcka dagen ut.Så gick han och var på sin vakt. Han var mild och mör
mot alla människor, bara för att ej komma ur julglädjen.

Hela förmiddagen var köket belägrat av tiggande kvinnor,
och när han såg de fyllda påsar, med vilka de drogo bort,
kunde han nästan undra vad de själva skulle ha att leva av,
ty Gud skall veta, att de ej voro rika, men han förargade
sig icke. Det var gott att ha en barmhärtig och givmild
hustru, och han fröjdade sig över det.Hela förmiddagen var han så tämligen övergiven, ty alla
hade sitt att ställa med. Då de i två timmar glömt att ge
honom frukost, kom han i köksdörren och sade till om den,
men mild och mör var han hela tiden.Mild och mör var han ock mot Vår Herre, fast han ställde
till med ett slaskväder, som tog bort allt föret på vägen, så
ingen kunde begripa hur folk skulle komma till kyrkan nästa
morgon. Nej, han var nöjd med allt, han ville inte förarga
sig.Framemot middagstiden blev vädret bättre och klockaren
gick ut. Just i grinden mötte han då gamle Agrippa Prest-
berg, trumslagaren.Det är inte många, som kunna veta vad detta var för ett
möte. Men om det fanns en förskräckelsens syn, så var det
gamle Agrippa. Han hade en lång, knotig kropp, klädd i trasor, och ett magert, gulblekt och knotigt ansikte med hår i
tovor och skägg i tofsar och stripor. Han hade ett lömskt,
seende öga och ett blint, med inflammerat vitöga och varig
kant och en näsa, en näsa, som var krokig och stor och sned

och konstig som på intet annat djur i naturen, uttryckande
allt möjligt av rovgirighet och högmod och stridstuppshumör
och dryckenskap och lidelse.”Bom, bom, bom”, sade gamle Prestberg på sitt vanliga
sätt, ”undan bönder och kryp till kojs, för här kommer Jonas-
Utter-Agrippa-Prestberg med trumpinnarna i sin hand för
att dunka er sönder och samman. Bom för dig och bom för
dig. Bom, bom, bom.””Är du så sträng i dag, Agrippa”, sade klockaren, ”det är
ju julen för handen.”Varpå Agrippa, den hedningen, började en tirad mot Gud
och prästerskap, som kunde komma hjärtat att darra i krop-
pen på en. Men klockaren höll sig tapper. Han ville ej förlora humöret.”Vart skall du gå en sådan här dag?” sade då klockaren.”Hem till käringen, förstås. Hon skall väl ha den glädjen
att få hem mannen sin till jul. Och läsas böner skall det inte,
men supas skall det. Hon skall ha sig en glad kväll, Prest-
bergskäringen.” Och han visade klockaren brännvinsbuteljen,
som stack upp ur hans rockficka.Agrippas stuga låg på trollberget strax ovan klockargår-
den. Där uppe bodde flere fattiga hushåll, rätt löst och dåligt
folk. Fick man nu brännvin dit upp, så skulle där bli ett
leverne.

Och när klockaren sade Prestberg adjö, så gav han honom
den förmaningen att gå försiktigt uppför branten, vägen var
hal där. Varpå gamle Agrippa marscherade i väg utan att se
sig för och hållande käppen i vädret. Ty en sådan dåre var
han, och klockaren visste det, och det var därför han varnade
honom. Och då han såg, att han föll och knäckte sin butelj,
så visste han, att det var han, som vållat det. Så nu skulle
det ej bli något drickande uppe på trollberget denna julkväll.
Det ville han gärna bära ansvar för.Men nu fick han se en lång rad tiggare på landsvägen,
som togo av uppåt hans gata. Då dröjde han ej länge, utan
han klättrade själv upp till trollberget och ropade an en
liten, svart kvinna, som stod i sin dörr. ”Du Brita”, sade
han, ӊr det meningen, att din dotter och hennes man och de
åtta ungarna skola vara här julen över? Har du någon mat
att ge dem kanske? Blir det annat än att de skola tigga nere
hos oss allt vad de skola ha? Låt du dem draga sin kos,
så snart de komma, det råder jag dig till! Har dotter din
gett sig i lag med skojare, så får hon ha det så gott. Men
för andra kristna människor får du inte förstöra julen med
att ge oss det tjuvpacket på halsen.”När han åter skulle gå ned från berget, kom en liten hög-
tidlig man ut ur en stuga. Han var alldeles skallig och all-
deles slätrakad, skinande av belåtenhet, smilande i rösten och
något ostadig i blicken.

Denne var kejsaren. Han var en stackars snäll man, som
mistat all sin egendom och så tagit sig ersättning på ett
annat område.Ty när människor sågo, att han tog drömmar i ersättning
för gods och fabler i lösen för boskap, så blevo de frikostiga
mot honom. Han hade en gammal hustru, av henne kunde
de ingenting göra, men han hade en ung dotter, som var
borta i tjänst, henne gjorde de till kejsarinna. Och de lovade
honom, att denna dotter skulle komma och skänka honom ett
kejsarrike. Ingen var snål mot kejsaren, vad man visste av
grant eller stort, det gav man honom, och i synnerhet var
det dotterns hemkomst, som firades, med stora äreportar,
med dundrande kalas, med sidenklädda unga damer och för-
färligt skjutande. Och han väntade henne alla dagar, men
först och främst på de stora högtidsdagarna.Så gick han fram till klockaren och viskade, att nu i natt
skulle kejsarinnan komma. Nu var det riktigt säkert. I kyrkan skulle det tändas ljus för hennes skull, och menigheten
skulle gå ut med bloss och taga emot henne.”Ola Janson”, sade klockaren strängt, ”vet du ej vem som
kommer denna natt?”Det visste kejsaren väl. Han var egentligen icke galen.
Han kunde bara ej låta bli att drömma. Han var också en
gudfruktig man. ”Men hon kommer också”, sade han inställ-
samt.

”Hon kommer inte, du”, sade klockaren. ”Du skall inte
låta de unga karlarna göra dig galen. Inte kommer hon, och
inte är hon kejsarinna. Du gör dig till gud, Ola Janson. Det
blir du nog straffad för.”Kejsarens kropp vek sig samman. Han kröp, han förintade
sig. Innan klockaren kunde veta det, var han borta, inkrupen
i sin stuga eller uppslukad av jorden.Och klockaren tänkte. Somliga förneka Gud och andra
göra sig själva till gudar, men bevars väl, jul vilja de alla
fira. Se nu bara på det här fantfolket27! Komma de inte skrattande
och hoppande och dansa med sina påsar. Jul skola de
fira förstås, fast de ha kärran full av tjuvgods och samvetet
av brott. Men jag tänker det blir inte så mycket med julfir-
ningen här på trollberget detta år.Men nu hade han ju kommit att förarga sig. Ja, det var
detsamma hur han strävade. Han skulle aldrig få sin jul-
afton. Nu var han hemfallen åt ofriden. Det kom över honom
livsleda och mjältsjuka och hopplöshet. Han kände sig så
förfärligt gammal. Och han var övergiven av hela världen.
Ingenting dugde han till, och inga pengar hade han. Han och
hela familjen borde i morgon dag ge sig ut på tiggeri.Sådana tankar tumlade han med hela kvällen. Han satt
mörk och dyster i sin vrå, ur stånd att säga något. De andra
brydde sig ej om honom, de voro vana vid julaftonslynnet.

Som han snart fått alldeles klart för sig, att detta var hans
sista julafton, greps han av en stor förtvivlan jämväl där-
över att han ej kunnat försona trollen. Så gammal han var,
hade han ej ännu kommit att lära dem att åter börja spela
om julnatten. Och så syntes det honom, att det måste ske nu
eller aldrig. Han var så uppriven av sorg, att han ej hand-
lade precis så kallt och lugnt som annars.Han fick fatt i ett dragspel, det var det enda instrument,
som fanns till hands, och gick ut. Bräcklig och tungfotad,
som han var, började han i den mörka kvällen att klättra
uppför trollberget, men det var just ej den lättaste sak.När han gick förbi hos kejsarens, tänkte han, att han fick
gå in där och skaffa sig en lykta. När han så öppnade dör-
ren, såg han gubben och hans gumma sitta tysta vid spiseln.
Intet ljus var tänt, ingen mat kokade. En sur brand låg på
hällen och rök.”Hur har ni det här inne?” frågade klockaren.”Å”, svarade hustrun, ”Ola gråter hela kvällen, så vi
komma oss inte för med någonting.””Gråter Ola”, utbrast klockaren, ”men vet han då inte,
att hon kommer, hon, dotter hans? Hon kommer på nyåret,
fast hon var förhindrad i natt. Och se här vad hon sänder
Ola.” Och han dök ned i sina fickor, som voro fulla av kara-
meller och julkram, fast han ej gittat taga fram det, och fick

upp en stor guldpappersstjärna. ”Upp med dig, gubbe, och
gör dig grann”, sade han. ”Sätt denna på rocken i morgon,
så skola jäntorna niga för dig på kyrkbacken!”Det här sade klockaren i förtvivlan. Han brydde sig ej om
hur något gick. Han ville ej pina människorna. De blevo ej
bättre för det.Då klockaren kom ut från kejsarens, funderade han en
stund och så gick han in till Prestberg. Där var samma mör-
ker och samma otrevnad, men här var det hustrun som grät.
”Du Prestberg”, sade klockarn och kände, att han ej kunde
strida med dem längre, ”hörde du inte, att jag sade åt dig
att hämta dig brännvin hos mig, då buteljen gick sönder för
dig? Det är inte för sent än, du. Och tänd ljus och gör det
muntert för käringen, Prestberg.”Klockaren stapplade sig fram mellan de små stugorna och
kom till mor Britas. Där inne var ljus. På golv och bänkar
lågo och sutto män, kvinnor och barn och läto brännvins-
buteljen gå från mun till mun. De tego och drucko i dyster
förstämning. Mor Brita hade förbjudit allt lekande och
rasande och sjungande. Hon hade kört bort dem på förmid-
dagen och släppt in dem på kvällen i all hemlighet. Men intet
larm och väsen fick det vara, som kunde höras till klockar-
gården.

Klockaren hälsade goddag, såg genast hur här inne stod
till, skrattade för sig själv i sitt missmod och tog till att spela
på dragspelet. Folket rusade upp för att se vem som var
kommen och tysta ned honom, och så var det klockaren
själv, som stod där och skrattade. Det var alls inte glädje,
bara galghumor. Det blev lustighet uppe på trollberget efter
detta, ty där togs klockarns vänlighet för äkta.Och nu vill jag bedja er komma ihåg vad jag sagt om
orgeln, som klockaren skulle spela, att han var ett helt träsk
av jämmer, en hel avgrund av tjut, och dessutom må ni väl
besinna, att den alltid brukade regera sig själv.Så kom klockaren upp till den på juldagens morgon och
skulle börja spela. Han var trött och förbi. Hela världen var
usel och han själv mest av allt. Skojare hade han hjälpt till
glädje och gudsförnekare till rus. Och nu skulle han spela
och sjunga inför sin Gud. Gubben hade ej kunnat sova på
hela natten. Han tyckte, att han varit för blödig mot de
uslingarna.Så började orgeln spela, och klockaren lyssnade, hela för-
samlingen lyssnade. Orgeln hade sitt eget lynne alltid, men
i dag var han väl rent förryckt.Orgeln spelade välljud, stora, ljusa harmonier strömmade
ut ur den. Den preludierade som till en änglakör. Och då
psalmen kom, tog den fatt i den, svängde den uppåt, bar den
vitt, vitt ovan skyarna.

Klockaren satt och vågade knappt flytta fingrarna. Han
hörde det allra bäst. Det var ej han som spelade, det var ej
orgeln, som spelade, utan dit var inflyttat ett folk med guld-
harpor, och det folket spelade. Det var under, det var trolleri.Tårarna började strömma utför gubbens kinder. Och i
hans själ insmög sig den stora, hjärtevidgande friden. ”Tänk,
att det var så du ville ha det”, ropade han till Gud, ”tänk, att
du vill taga emot vad som helst. Å, du kan då taga vara på
smulorna, du.”Och orgeln fortfor att sända ut den ljuvligaste musik, det
var den blidaste längtan och det fastaste hopp.”Jaså”, sade klockaren, ”jaså, alla skola vara med, alla.
Ingen skillnad till personen, troll och bovar och kättare, du
vill hava dem med allihop.”Det var en sådan lättnad. Det gamla var fullbordat. Han
förstod varför folket med gullharporna krupit in i hans
orgel. Det var tack för i går. Nu hade han gjort vad han
skulle här i världen. Han hade lärt trollen spela.