Wendela Hebbe (1808–1899)SAGAN OM DE DÖDAS JUL-OTTA

Ur Svenska skalde-stycken för ungdom (1845)

”Jag tror det är morgon, se stjärnorna tindraSå bleka på fästet, och kyrk-fönstren glindra,Och grinden är öppen till gård och till gärde;Så tyst är i huset: de gått sina färdeOch lämnat mig efter; snart ottan är slut,Och jag kommer dit när de andra gå ut.
Det dagas ju redan!” så präst-dottren tänkteNär månan på blommiga rutorna blänkte.Hon klädde sig hastigt och axlade kappan,Tog psalmbok och nyckel, och gick utför trappan.Så hög-blå log himlen; på strand och på öGöt månan sitt silver bland drivornas snö.
Nu kom hon till kyrkan och trädde på gången;Så matt brinna ljusen, så dov susar sången,Och hela den vita församlade skaraAv skräck eller andakt förstenad tycks vara:Från lik-bleka läppar väl toner tycks gå;Men ingen förnimmer den sången ändå.

I koret stod prästen, väl munnen han rörde,Och böner han läste, fast ingen dem hörde,Och skjortan, den vita, helt konstigt var skuren(En sådan väl aldrig där förr varit buren)!De fotsida vecken så underligt gå,Men kragen och mäss-haken voro ej på.
Och barnen där sutto, (församlingens unga),Med ljus-gröna kransar på huvuden tunga,Och blek-fagra kinden mot handen de lutaOch undra när nattliga mässan skall sluta;De stråperlor plocka, allt en efter en,Och strö dem på golvet bland gran-riset se’n.
Nu spejande blickar kring kyrkan hon sände:På bänkarnes rader satt vän och satt frände –Men vem målar fasan, som flickan nu kände,När håliga ögat en var henne vände:Den vännen re’n sovit se’n natt och se’n år,Och fränden begravdes där-ute i går!

Och upp foro alla, som fåglarna fara När jägarens lod kilar in bland den skara.Från pelarne ryckte de lansarna nederOch stormade sedan i tätt slutna leder,Med fladdrande rustning, på kors-gången fram,Der störerskan flydde bland krus-flor och damm.
Allt närmre och närmre sig lik-tåget svingar,Re’n döds-ängeln klappar de snövita vingar;Då ser hon sin gudmor vid kron-ljusens flamma,”Knäpp kappan av halsen” hon hör i detsamma,Och kornet, det sista, i timglaset rann,Och tolvslaget dånade – synen försvann.
När jul-natten lång gått omsider till ända,Och morgon var inne och ljusena tända,Och klockornas samljud de levande väckte,På snötäcket vita, som gravarna täckte,Små tu-slitna stycken av kappan man såg,Och Präst-dottren sans-lös på kyrk-tröskeln låg.