Förstått så kommer denna månad handla om julens olika myter och historier , både fakta och fiktion. Jag kommer skriva både äldre och nyare spökhistorier. Allt från Selma Lagerlöfs mörka jul värd till slenderman… Och jag skall göra mitt bästa och se […]
1899 återvände Aaron Barker hem från en midnattsjulmässa i kyrkan. Aaron hade haft det trevligt men ju närmare hem han kom desto mer nedstämd kände han sig. Hans hus var för stort. Det var inte mysigt att komma hem till. Inte hade […]
1899 återvände Aaron Barker hem från en midnattsjulmässa i kyrkan. Aaron hade haft det trevligt men ju närmare hem han kom desto mer nedstämd kände han sig. Hans hus var för stort. Det var inte mysigt att komma hem till. Inte hade han någon fru att längta hem till heller. Sanningen var att Aaron var väldigt ensam. Just som han gick där och blev mer och mer tungsint tyckte han sig höra steg. Han vände sig om men bakom honom fanns endast natten och mörkret. Han började gå igen. Stanna till. Titta. Stegen fortsatte höras men han kunde inte se någon.
Väl hemma möttes han av en trevlig överaskning. En gammal vän, Charles Drew, satt i Aarons vardagsrum. Aaron blev mycket glad men också förvånad då Charles inte bodde i stan. Charles ville dock inte prata något om varför han dykt upp så plötsligt. Istället pratade de om allt möjligt annat mellan himmel och jord. Aaron dukade upp mat åt dem och de hade det riktigt mysigt. Sen sa de godnatt och Charles drog sig tillbaka till gästrummet. Aaron somnade och såg fram emot en mysig juldag med Charles dagen därpå. Men när Aaron gick upp nästa dag möttes han av ett mysterium. Charles fanns inte i gästrummet och sängen var bäddad som om ingen legat där. När Aaron kom ner i matrummet upptäckte han att den måltid han sett Charles äta upp kvällen innan stod kvar på bordet. När Aaron kom ut i salongen hade en fullt dekorerad julgran uppenbarat sig som från ingenstans. På en av grenarna
hängde ett kort från Charles. Han önskade Aaron ett lyckligt år och utryckte sin förhoppnin att Aaron skulle vara gift julen därpå. Aaron visste inte vad han skulle tro.
Nästa dag fick Aaron ett brev där han fick veta att Charles dött en månad tidigare. Insikten rann genom Aaron som en rysning. Han hade träffat sin döda väns ande! Men efter den första chocken slutade Aaron vara rädd. Istället kände han sig glad och hedrad över besöket. Året som följde blev ett magiskt år för Aaron. Han förälskade sig och gifte sig. När han firade julaftonen tillsammans med sin fru året därpå tänkte han på Charles, det magiska besöket och lyckönskningen. Kanske hade Aaron ett spöke att tacka för sitt lyckliga äktenskap?
Förr brukade rita kors över boskapens platser för att skydda mot onda väsen. För att skydda sig mot häxor spikade man upp torrt kobajs över fähusdörrarna och stack in stål i väggarna omkring dörren.Många rådde folk att hålla sig inomhus denna natt. […]
Förr brukade rita kors över boskapens platser för att skydda mot onda väsen. För att skydda sig mot häxor spikade man upp torrt kobajs över fähusdörrarna och stack in stål i väggarna omkring dörren.
Många rådde folk att hålla sig inomhus denna natt. Ett råd de flesta inte följde… Det finns en legend om en man som hört att vattnet i källor och brunnar tillfälligt blev till vin under tolvslaget på julnatten. Han hade gått ut för att dricka av det men istället drunknat. Detta var nog på många sätt påhittat som en varnande och uppfostrande legend.
Enligt en mer positiv magisk legend så fick korna förmågan att tala under jul- och lucia natten. De kom då ofta med spådomar om skörden. De kunde även berätta ifall någon på gården inte skötte sitt jobb.
Den 20 december 1991 var familjen Edwards (mamma, pappa och fyra barn) i Liverpool för att julhandla. De var inte ensamma om att julhandla i sista minuten. Det var tjockt med folk och det var i princip omöjligt att hitta en parkeringsplats. […]
Den 20 december 1991 var familjen Edwards (mamma, pappa och fyra barn) i Liverpool för att julhandla. De var inte ensamma om att julhandla i sista minuten. Det var tjockt med folk och det var i princip omöjligt att hitta en parkeringsplats. Till sist fick familjen Edwards en idé. De skulle parkera bakom den gamla kyrkan St. Lukes. Sagt och gjort. Belåtna gick de från bilen mot affärerna. Då gjorde de en fruktansvärd upptäckt! Den yngsta dottern, Abbey, hade försvunnit! De började desperat leta efter henne i julshoppingvimlet men utan framgång. Dessutom började en konstig tjock dimma falla över området… Familjen gick tillbaka till bilen för att se om Abbey återvänt till den. Då hörde de Abbeys röst skrika från kyrkan! De följde ljudet av hennes röst…
När de kom fram till kyrkan hörde de en konstig orgelmusik, vilket var mystiskt då kyrkan inte var i bruk. Då såg de plötsligt Abbey komma ut från kyrkan hand i hand med en märkligt klädd herre. Han såg ut som att han kom direkt från den viktorianska eran med sin långa kappa och svarta tophatt. Hans ansikte var blekt och hans blick var tom.
”Jag ber om ursäkt ifall ni blev oroliga.” sa mannen och lämnade Abbey med sina föräldrar. Abbeys pappa sprang efter mannen men kunde inte hitta honom. Han var upprörd eftersom han trodde mannen kidnappat Abbey. Men då berättade Abbey vad som egentligen hänt. Enligt henne hade en gammal gumma tagit fast Abbey och dragit henne med sig från bilen. De hade gått till kyrkan där en mässa ägt rum. Alla kyrkobesökare hade varit klädda i märkliga gamla kläder. Abbey hade försökt skrika efter sin familj men då hade den gamla kvinnan hållit för Abbeys mun. Men då hade mannen dykt upp och räddat henne.
Det verkar som om ett ondskefullt spöke dragit med sig Abbey in i en parallell dimension och att den mystiska spökherren räddade henne. Denna historia är verkligen ett sant julmysterium.
Sanningen är att tomten var en ganska jobbig typ inom gammal svensk folktro. Han var krävande och snarstucken. Inte alls ”jolly” och ”ho,ho,ho”-ig som den anglosaxiska tomten som mer och mer lånats över till Sverige. I Sverige fanns det inte bara en […]
Sanningen är att tomten var en ganska jobbig typ inom gammal svensk folktro. Han var krävande och snarstucken. Inte alls ”jolly” och ”ho,ho,ho”-ig som den anglosaxiska tomten som mer och mer lånats över till Sverige. I Sverige fanns det inte bara en stackars tomte som fick stressa runt till alla hus med paket på julafton. Alla hus hade sin egen gårdstomte. Han hjälpte till på gården året runt. Dessa gårdstomtar kom inte heller med några presenter på jul utan krävde istället att få gåvor själva. Så som mat (ofta gröt) och kläder. Men man fick akta sig för att ge tomten för fina saker för då blev han högfärdig och slutade hjälpa till på gården.
Enligt en gammal historia så var det några drängar som ville skoja med gårdstomten en jul. Istället för att lägga smör ovanpå tomtens gröt så la de honung i botten. Men tomten kunde inte ta ett skämt. Han blev ursinnig då han såg att smöret fattades och slog som hämd ihjäl gårdens bästa ko. Sen åt han gröten i ilska och när han väl kom till botten och upptäckte hounungen så ångrade han att han dödat kon. Han klarade upp situationen genom att gå till grangården och sno deras bästa ko till sin egen gård. (Man kan ju just undra vad grannarnas tomte tyckte om det?)
Det var på slutet av 1800-talet som den julklappsutdelande tomten började dyka upp (importerade från andra länder) och slog ut den gamla gårdstomten.
Julen må försöka framstå som mysig och fridfull nu för tiden men julen hade en vild ungdomstid! Fylld av spöken och farliga väsen. Med tanke på att juletiden är en tid av mörker så är det egentligen inte så konstigt att julen […]
Julen må försöka framstå som mysig och fridfull nu för tiden men julen hade en vild ungdomstid! Fylld av spöken och farliga väsen. Med tanke på att juletiden är en tid av mörker så är det egentligen inte så konstigt att julen har kommit att förknippas med spöken. Inom den keltiska kalendern trodde man att andarna fick kraft av den försvagade solen och satte igång med hemsökelser den sjätte december och fortsatte härja ända till den 20:de.
Enligt kristen tradition var mörka krafter starka i juletid eftersom de var tvungna att passa på innan ljuset (alltså Jesusbarnet) föddes på jul.
Julen har också fått en magisk laddning i många länder och ses som en tid då det passar extra bra att ägna sig åt spåkonst. Till exempel sas det att vad man än drömmer under de tolv nätterna mellan jul och trettondagen kommer det gå i uppfyllelse under året.
Enligt en annan teknik skulle en ogift kvinna duka ett bord för två personer. Sen skulle hon sätta sig och äta och om hon hade tur skulle hon få se en vision av sin tillkommande på stolen mitt emot. Enligt en svensk sägen så var det en piga som gjorde detta men blev störd av sin husbonde som klampade in och slog sig ner där visionen av pigans tillkommande skulle sitta. Pigan blev ursinnig och kastade ut ett glas vatten över sin husbonde. Men magin var stark den kvällen och det slutade med att husbondens fru dog en kort tid efteråt och husbonden gifte om sig med pigan! Så det där med det dukade bordet är alltså en kraftfull magisk rit!
Men tillbaka till ljusskygga julväsen!
I grekisk folktro kan man hitta de så kallade Kallikantzaroi, ett slags trolliknande väsen som gillade att kidnappa vackra kvinnor under de tolv juldagarna. Men i vissa fall kunde offret prata sig ur situationen och släppas fria. Kanske till och med få med sig en gåva från Kallikantzaroierna. I skotländsk folktro kan man hitta ”the wild hunters” (de vilda jägarna). De var spöklika väsen. Om man såg dem var det ett omen för död.
Även vissa stackars människor troddes kunde förvandlas till spöken under julnatten. Om man själv var född på julnatten så hade man en förbannelse över sig som gjorde att man lämnade sin kropp och flög runt som ett rolöst spöke under julnatten. Om man ville undvika sitt spököde skulle man hålla sig vaken under natten och räkna alla hål i en sil.
Baba-Jaga Baba-Jaga avbildad av Ivan Bilibin (1902). Baba-Jaga är enligt slavisk tradition en fasansfull häxa. Baba-Jaga bodde i skogen innanför ett staket gjort av människoben, i ett hus på hönsfötter, så att hon kunde se åt alla håll. I somliga berättelser sägs […]
Baba-Jaga avbildad av Ivan Bilibin (1902).
Baba-Jaga är enligt slavisk tradition en fasansfull häxa. Baba-Jaga bodde i skogen innanför ett staket gjort av människoben, i ett hus på hönsfötter, så att hon kunde se åt alla håll. I somliga berättelser sägs det att hon var så stor att hennes käft kunde sträcka sig från jorden och ned till helvetet (vilket sades förklara sprickbildningar i jorden). I vissa sägner flög hon också omkring i en mortel av trä, genom att stöta sig fram med mortelstöten.
Namnet är även en allmän benämning på östslaviska häxor. Hon kan framträda i olika roller, antingen som en hjälpande kraft, rådgivare eller hämnare, eller som en enbart ond varelse[1]
Vissa slaviska och finsk-ugriska folk hade som tradition att före begravningen förvara döda släktingar i bodar som stod högt belägna på pålar. Ofta användes avsågade trädstammar med uppgrävda rötter som dessa stödben. Ingången vändes från byn. Likheten med Baba-Jagas stuga är slående. Motsvarande “hönsfötter” finns även hos trollkarlen Howls vandrande slott, i Diana Wynne Jones bok Det levande slottet (filmatiserad av Hayao Miyazaki).
“Baba Jaga” är stavningen av häxans namn på polska, tjeckiska och slovakiska. Det är även transkriptionen till svenska av namnformerna på ryska (Бáба-Ягá), ukrainska (Баба Яґа) och bulgariska (Баба Яга). På slovenska har namndelarna kastats om till Jaga Baba.
En snarlik “häxkärring” förekommer i den sydslaviska traditionen. På kroatiska och bosniska heter hon Baba Roga, på makedoniska och serbiska Баба Рога (transkriberat som Baba Roga). Ordet roga antyder att hon har horn.
‘Baba’ är ursprungligen att barnspråksord för babusjka (= äldre eller gift kvinna av lägre klass, farmor/mormor). ‘Jaga’ är sannolikt diminutivform av det slaviska namnet Jadwiga (Jaga/Jagusia/Jadzia).
Baba-Jaga avbildades som en gammal gumma med en lång krokig näsa och en så stor käft att den sträckte sig ända från jorden ner till helvetet. (Oj! Henne skulle man inte våga käfta emot…) Därigenom ansågs hon vara skyldig till sprickor i jorden. Hennes hus omringades av ett staket av människoben och hennes hus stod upphöjt på hönsfötter. Detta kan ha varit inspirerat från den finsk-ugriska traditionen att begrava de döda i bodar högt uppsatta på pålar. Så vände man bodens dörr bort från byn. Kanske inspirerade dessa bodar på pålben till Baba-Jagas hus.
Hon sades resa genom att sväva fram i luften i en mortel användande mortelstöten som åra.
Baba-Jaga själv var en farlig typ. Hon orsakade stormar och åt små barn. Men hon har även en god dimension som kommer fram i mytologins religiösa källor där hon stod för överprästinnan som var en materialisering av kärlek och visdom
En känd saga där Baba-Jaga är med är den om den kloka Vassilissa.
I den historien ärver den unga flickan Vassilissa en magisk docka när hennes mamma dör. Om hon någonsin hamnade i knipa skulle hon ge dockan något att äta så skulle den hjälpa henne.
Senare gifte Vassilissas pappa om sig och då fick hans dotter två elaka styvsystrar och en ond styvmor.
En dag när Vassilissas pappa inte var hemma skickade de ut Vassilissa i skogen till den omtalade häxan Baba-Jaga för att låna björkspån att lysa upp huset med.
Vassilissa anade oråd och tog med sig den magiska dockan när hon gick.
När hon kom till Baba-Jaga sa denna åt att Vassilissa att ville hon låna björkspån var hon tvungen att utföra några uppgifter åt häxan först.
Uppgifterna var dock omöjliga att genomföra. (Smart knep om man inte vill låna ut något… kräva en omöjlig uppgift i gengäld! )
Men för Vassilissa var ju inte uppgifterna omöjliga för hon fick hjälp av dockan!
Detta var inte vad Baba-Jaga räknat med och Vassilissa anade att häxan inte tänkte låta henne ge sig därifrån. Därför bestämnde hon sig för att fly medan häxan sov. När hon sprang från huset tog hon med sig en av döskallarna med lysande ögon från staketet (Som en souvenir av upplevelsen?).
På vägen hem träffade hon tre ryttare: en vit, en röd och en svart. De gav henne vägvisning om hur hon skulle kunna ta sig hem.
När hon väl kom hem tog hennes styvmamma och systrar döskallen ifrån henne. Men det borde de inte ha gjort! En blick från döskallen var allt som krävdes för att de alla tre skulle brännas till aska. Efter den dagen levde Vassilissa ett lugnt och glatt liv och döskallen grävde hon ner i marken där det började växa mörkröda rosor.
Denna historia är en symbol för hur solen (Vassilissa) bekämpar de onda vädermakterna (Baba-Jaga). Eftersom livet var så starkt påverkat av väderleken återspeglade ofta sagornas intriger solens kamp och vinst mot mörker och kyla. De tre ryttarna Vassilissa träffar representerar olika tillstånd i naturen. Den röda ryttaren står för den gryende solen, den vita dagens ljus och den svarta nattens mörker.
Krampus är en gestalt i adventsfolktron i ett mellaneuropeiskt område som innefattar Bayern, Österrike, Ungern, Tjeckien, Kroatien och Slovenien. En modern Krampus personifierad i Salzburg. Nedan kommer mer fakta… Krampus brukar framställas som en djävul och skrämmande följeslagare till den vänlige Sankt […]
Krampus är en gestalt i adventsfolktron i ett mellaneuropeiskt område som innefattar Bayern, Österrike, Ungern, Tjeckien, Kroatien och Slovenien.
En modern Krampus personifierad i Salzburg. Nedan kommer mer fakta…
Krampus brukar framställas som en djävul och skrämmande följeslagare till den vänlige Sankt Nikolaus. I lutherska miljöer är Krampus istället Jesusbarnets följeslagare. Han används för att skrämma barn till lydnad genom att utlova straff såsom risbastu eller bortföring för de barn som inte har varit snälla.
Sankt Nikolaus firas den 6 december, då han exempelvis kan ge barn presenter i deras välputsade skor, som dessförinnan har ställts upp i fönstret. Han är alltid osynlig och anländer med sina presenter under natten. På morgonen hittar barnen presenterna och ett (ofta gyllene) risknippe i skorna. Risknippet blir mycket stort om de har varit olydiga.
Krampusgestalten och den senare traditionen med den nordiska julbocken har likheter, men kopplingar mellan dessa båda traditioner är oklara.[1
Den lucia vi firar nuförtiden är en salig blandning av legender och folkliga traditioner. I dagens luciagestalt finns det spår av blod från Sicilien, Jesusbarn från Tyskland, en vitklädd, glöggbärande man, och mycket mera.
Lucia föddes i Syrakusa på Sicilien på 280-talet. Det är också historiskt belagt att hon blev martyr för sin tros skull. I den katolska traditionen är hon ett mycket kraftfullt skyddshelgon för de blinda.
Det sägs att Lucia redan som barn bestämde sig för att aldrig gifta sig och att ge allt hon ägde till de fattiga.
Legenderna om lucia är många och varierande, och det är svårt att verifiera vad som stämmer också vad som inte stämmer.
Lucia föddes i en förmögen familj. Lucias pappa var död och hennes mamma var sjuklig, och ville gifta bort Lucia. När Lucia blev bortlovad till en man som var hedning och därmed inte delade hennes kristna tro vägrade hon att gifta sig med honom.
Han i sin tur blev besviken och arg över att Lucia inte vill gifta sig med honom. Därför angav han henne till kejsaren.
“Sankta Lucia” enligt Francesco del Cossa. Bild: Wikimedia Commons
“Sankta Lucia” enligt Domenico Beccafumi. Bild: Wikimedia Commons
Kristendomen var förbjuden i det romerska riket eftersom man ville att folket skulle tro på kejsaren istället för på Gud. Kejsar Diocletianus förföljde de kristna, och Lucia dömdes att tjänstgöra på en bordell. Men när hon skulle föras till bordellen lyckades man inte flytta på henne – inte ens med hjälp av tusen man, dragoxar och trollkarlar.
Man försökte då istället bränna henne på bål, men elden bet inte på hennes kropp, fastän den var insmord med olja, harts och beck. Det misslyckades, och Lucia halshöggs slutligen av en bödel.
I en annan version av legenden sticker Lucia ut sina ögon. Enligt den berättelsen gav Gud ett par nya ögon till Lucia så att hon återfick sin syn.
Gemensamt med de olika legenderna är att Lucia verkar ha dött år 304. Hon blev endast drygt 20 år gammal. Det röda sidenbältet symboliserar Lucias martyrdöd. Lucia helgonförklarades också; därför kallas hon Sankta Lucia.
Altare med Sankta Lucias reliker i kyrkan San Geremia i Venedig. Bild: Remi Mathis/Wikimedia Commons.
På medeltiden använde man den så kallade julianska kalendern i Europa. Enligt den inföll årets längsta, och därmed mörkaste natt den 13 december.
Enligt folktron var den natten farlig. Då var övernaturliga och onda makter i farten. Folk åt hela natten för att hålla sig vakna. Man trodde också att djuren kunde tala den natten.
Den 13 december var också en festdag som kallades lille julafton eller lusse långnatt. Enligt vissa källor härstammar dagens lucia delvis från stjärngossefirandet som började den 13 december varje år.
Enligt Mattias Axelsson, som upprätthåller bloggen om svenska högtider och traditioner, härstammar stjärngossarna från särskilda julspel som uppfördes av gymnasister under trettonhelgen för att samla in pengar till sina studier. Stjärngossarna var klädda i vita särkar och hade strutmössor på huvudet.
Som en del av stjärngossarnas julspel fanns ibland en ängel, som alltid var ensam, och kallades ofta ”sångängeln” eller ”sjungängeln”.
1764 besökte den skånske prästen C F Nyman en tillställning i Västergötland i Sverige. Han skrev så här:
…ett vitklätt fruntimmer med gördel om livet, liksom en vinge på vardera axeln, stora tända ljus i hwar sin stor silverljusstak…― C F Nyman
Lussesederna förekom framförallt hos den svenska överklassen i västra Sverige. Hilding Celander skrev i sin bok Stjärngossarna från 1950 att stjärngossarna hade börjat sin kringvandring redan på Luciadagen – som ”lussegossar”. I samband med det spreds troligen traditionen av att ha en ängel med i sällskapet.
I något skede förlorade ängeln sina vingar, och tog sannolikt dagens namn, som var ”Lucia”. På så sätt härleder Hilding Celander att den lucia som idag skrider fram i vita kläder är ett lån från stjärngossetågens ängel.
Lucia betyder ljus, och härstammar från det latinska ordet lux.
Från Örgryte församling berättas från 1880-talet att ängeln var ”vitklädd med en krans av lingonris på huvudet”.
Lucia som en flicka med ljus i håret har möjligen influerats av den tyska traditionen med Christkindlein eller Kinken Jes.
Där kläddes en flicka upp för att vara “Christkindlein”, ett Jesusbarn, med tända ljus i håret som föreställde en gloria. I Västsverige togs traditionen upp bland de högre stånden, men här var det en vuxen kvinna som klädd i vitt och med ljus i håret kom med förtäringen till gårdens folk under vakan på lussenatten. Härifrån härstammar också lussebullen.
Det är också möjligt att den vitklädda lucian är en protestantisk ersättning för det katolska skyddshelgonet Sankt Nikolaus
På Skansen uppträdde lucia för första gången 1893. Därifrån spred sig den nya julseden – först till olika delar av Sverige, sedan till Finlands svenskbygder.
Svenska fruntimmerskolan i Åbo hade en lucia redan 1898.
Det luciafirande som vi känner till idag tog fart 1927. Då arrangerade Stockholms Dagbladet det första offentliga luciatåget.
I Finland ordnades det första luciatåget i Helsingfors 1930.
Finlands första officiella lucia valdes år 1950.
I denna blogg så kommer ni att få följa med mig på den ockulta vägen. En väg som inte har rationella eller självklara förklaringar. Jag skall försöka guida dig genom myter , mytologier , spöken , vandringssägner , gastar , demoner , […]
