Sanningen är att tomten var en ganska jobbig typ inom gammal svensk folktro. Han var krävande och snarstucken. Inte alls ”jolly” och ”ho,ho,ho”-ig som den anglosaxiska tomten som mer och mer lånats över till Sverige. I Sverige fanns det inte bara en […]
Sanningen är att tomten var en ganska jobbig typ inom gammal svensk folktro. Han var krävande och snarstucken. Inte alls ”jolly” och ”ho,ho,ho”-ig som den anglosaxiska tomten som mer och mer lånats över till Sverige. I Sverige fanns det inte bara en stackars tomte som fick stressa runt till alla hus med paket på julafton. Alla hus hade sin egen gårdstomte. Han hjälpte till på gården året runt. Dessa gårdstomtar kom inte heller med några presenter på jul utan krävde istället att få gåvor själva. Så som mat (ofta gröt) och kläder. Men man fick akta sig för att ge tomten för fina saker för då blev han högfärdig och slutade hjälpa till på gården.
Enligt en gammal historia så var det några drängar som ville skoja med gårdstomten en jul. Istället för att lägga smör ovanpå tomtens gröt så la de honung i botten. Men tomten kunde inte ta ett skämt. Han blev ursinnig då han såg att smöret fattades och slog som hämd ihjäl gårdens bästa ko. Sen åt han gröten i ilska och när han väl kom till botten och upptäckte hounungen så ångrade han att han dödat kon. Han klarade upp situationen genom att gå till grangården och sno deras bästa ko till sin egen gård. (Man kan ju just undra vad grannarnas tomte tyckte om det?) Det var på slutet av 1800-talet som den julklappsutdelande tomten började dyka upp (importerade från andra länder) och slog ut den gamla gårdstomten.
Julen må försöka framstå som mysig och fridfull nu för tiden men julen hade en vild ungdomstid! Fylld av spöken och farliga väsen. Med tanke på att juletiden är en tid av mörker så är det egentligen inte så konstigt att julen […]
Julen må försöka framstå som mysig och fridfull nu för tiden men julen hade en vild ungdomstid! Fylld av spöken och farliga väsen. Med tanke på att juletiden är en tid av mörker så är det egentligen inte så konstigt att julen har kommit att förknippas med spöken. Inom den keltiska kalendern trodde man att andarna fick kraft av den försvagade solen och satte igång med hemsökelser den sjätte december och fortsatte härja ända till den 20:de. Enligt kristen tradition var mörka krafter starka i juletid eftersom de var tvungna att passa på innan ljuset (alltså Jesusbarnet) föddes på jul. Julen har också fått en magisk laddning i många länder och ses som en tid då det passar extra bra att ägna sig åt spåkonst. Till exempel sas det att vad man än drömmer under de tolv nätterna mellan jul och trettondagen kommer det gå i uppfyllelse under året. Enligt en annan teknik skulle en ogift kvinna duka ett bord för två personer. Sen skulle hon sätta sig och äta och om hon hade tur skulle hon få se en vision av sin tillkommande på stolen mitt emot. Enligt en svensk sägen så var det en piga som gjorde detta men blev störd av sin husbonde som klampade in och slog sig ner där visionen av pigans tillkommande skulle sitta. Pigan blev ursinnig och kastade ut ett glas vatten över sin husbonde. Men magin var stark den kvällen och det slutade med att husbondens fru dog en kort tid efteråt och husbonden gifte om sig med pigan! Så det där med det dukade bordet är alltså en kraftfull magisk rit!
Men tillbaka till ljusskygga julväsen! I grekisk folktro kan man hitta de så kallade Kallikantzaroi, ett slags trolliknande väsen som gillade att kidnappa vackra kvinnor under de tolv juldagarna. Men i vissa fall kunde offret prata sig ur situationen och släppas fria. Kanske till och med få med sig en gåva från Kallikantzaroierna. I skotländsk folktro kan man hitta ”the wild hunters” (de vilda jägarna). De var spöklika väsen. Om man såg dem var det ett omen för död.
Även vissa stackars människor troddes kunde förvandlas till spöken under julnatten. Om man själv var född på julnatten så hade man en förbannelse över sig som gjorde att man lämnade sin kropp och flög runt som ett rolöst spöke under julnatten. Om man ville undvika sitt spököde skulle man hålla sig vaken under natten och räkna alla hål i en sil.
Baba-Jaga Baba-Jaga avbildad av Ivan Bilibin (1902). Baba-Jaga är enligt slavisk tradition en fasansfull häxa. Baba-Jaga bodde i skogen innanför ett staket gjort av människoben, i ett hus på hönsfötter, så att hon kunde se åt alla håll. I somliga berättelser sägs […]
Baba-Jaga är enligt slavisktradition en fasansfull häxa. Baba-Jaga bodde i skogen innanför ett staket gjort av människoben, i ett hus på hönsfötter, så att hon kunde se åt alla håll. I somliga berättelser sägs det att hon var så stor att hennes käft kunde sträcka sig från jorden och ned till helvetet (vilket sades förklara sprickbildningar i jorden). I vissa sägner flög hon också omkring i en mortel av trä, genom att stöta sig fram med mortelstöten.
Namnet är även en allmän benämning på östslaviska häxor. Hon kan framträda i olika roller, antingen som en hjälpande kraft, rådgivare eller hämnare, eller som en enbart ond varelse[1]
Ursprunget till Baba-Jagas stuga
Vissa slaviska och finsk-ugriska folk hade som tradition att före begravningen förvara döda släktingar i bodar som stod högt belägna på pålar. Ofta användes avsågade trädstammar med uppgrävda rötter som dessa stödben. Ingången vändes från byn. Likheten med Baba-Jagas stuga är slående. Motsvarande “hönsfötter” finns även hos trollkarlen Howls vandrande slott, i Diana Wynne Jones bok Det levande slottet (filmatiserad av Hayao Miyazaki).
Olika namn
“Baba Jaga” är stavningen av häxans namn på polska, tjeckiska och slovakiska. Det är även transkriptionen till svenska av namnformerna på ryska (Бáба-Ягá), ukrainska (Баба Яґа) och bulgariska (Баба Яга). På slovenska har namndelarna kastats om till Jaga Baba.
En snarlik “häxkärring” förekommer i den sydslaviska traditionen. På kroatiska och bosniska heter hon Baba Roga, på makedoniska och serbiska Баба Рога (transkriberat som Baba Roga). Ordet roga antyder att hon har horn.
‘Baba’ är ursprungligen att barnspråksord för babusjka (= äldre eller gift kvinna av lägre klass, farmor/mormor). ‘Jaga’ är sannolikt diminutivform av det slaviska namnet Jadwiga (Jaga/Jagusia/Jadzia).
Baba-Jaga avbildades som en gammal gumma med en lång krokig näsa och en så stor käft att den sträckte sig ända från jorden ner till helvetet. (Oj! Henne skulle man inte våga käfta emot…) Därigenom ansågs hon vara skyldig till sprickor i jorden. Hennes hus omringades av ett staket av människoben och hennes hus stod upphöjt på hönsfötter. Detta kan ha varit inspirerat från den finsk-ugriska traditionen att begrava de döda i bodar högt uppsatta på pålar. Så vände man bodens dörr bort från byn. Kanske inspirerade dessa bodar på pålben till Baba-Jagas hus.
Hon sades resa genom att sväva fram i luften i en mortel användande mortelstöten som åra. Baba-Jaga själv var en farlig typ. Hon orsakade stormar och åt små barn. Men hon har även en god dimension som kommer fram i mytologins religiösa källor där hon stod för överprästinnan som var en materialisering av kärlek och visdom
En känd saga där Baba-Jaga är med är den om den kloka Vassilissa. I den historien ärver den unga flickan Vassilissa en magisk docka när hennes mamma dör. Om hon någonsin hamnade i knipa skulle hon ge dockan något att äta så skulle den hjälpa henne. Senare gifte Vassilissas pappa om sig och då fick hans dotter två elaka styvsystrar och en ond styvmor. En dag när Vassilissas pappa inte var hemma skickade de ut Vassilissa i skogen till den omtalade häxan Baba-Jaga för att låna björkspån att lysa upp huset med. Vassilissa anade oråd och tog med sig den magiska dockan när hon gick.
När hon kom till Baba-Jaga sa denna åt att Vassilissa att ville hon låna björkspån var hon tvungen att utföra några uppgifter åt häxan först. Uppgifterna var dock omöjliga att genomföra. (Smart knep om man inte vill låna ut något… kräva en omöjlig uppgift i gengäld! ) Men för Vassilissa var ju inte uppgifterna omöjliga för hon fick hjälp av dockan! Detta var inte vad Baba-Jaga räknat med och Vassilissa anade att häxan inte tänkte låta henne ge sig därifrån. Därför bestämnde hon sig för att fly medan häxan sov. När hon sprang från huset tog hon med sig en av döskallarna med lysande ögon från staketet (Som en souvenir av upplevelsen?). På vägen hem träffade hon tre ryttare: en vit, en röd och en svart. De gav henne vägvisning om hur hon skulle kunna ta sig hem.
När hon väl kom hem tog hennes styvmamma och systrar döskallen ifrån henne. Men det borde de inte ha gjort! En blick från döskallen var allt som krävdes för att de alla tre skulle brännas till aska. Efter den dagen levde Vassilissa ett lugnt och glatt liv och döskallen grävde hon ner i marken där det började växa mörkröda rosor.
Denna historia är en symbol för hur solen (Vassilissa) bekämpar de onda vädermakterna (Baba-Jaga). Eftersom livet var så starkt påverkat av väderleken återspeglade ofta sagornas intriger solens kamp och vinst mot mörker och kyla. De tre ryttarna Vassilissa träffar representerar olika tillstånd i naturen. Den röda ryttaren står för den gryende solen, den vita dagens ljus och den svarta nattens mörker.
Krampus är en gestalt i adventsfolktron i ett mellaneuropeiskt område som innefattar Bayern, Österrike, Ungern, Tjeckien, Kroatien och Slovenien. En modern Krampus personifierad i Salzburg. Nedan kommer mer fakta… Krampus brukar framställas som en djävul och skrämmande följeslagare till den vänlige Sankt […]
En modern Krampus personifierad i Salzburg. Nedan kommer mer fakta…
Krampus brukar framställas som en djävul och skrämmande följeslagare till den vänlige Sankt Nikolaus. I lutherska miljöer är Krampus istället Jesusbarnets följeslagare. Han används för att skrämma barn till lydnad genom att utlova straff såsom risbastu eller bortföring för de barn som inte har varit snälla.
Sankt Nikolaus firas den 6 december, då han exempelvis kan ge barn presenter i deras välputsade skor, som dessförinnan har ställts upp i fönstret. Han är alltid osynlig och anländer med sina presenter under natten. På morgonen hittar barnen presenterna och ett (ofta gyllene) risknippe i skorna. Risknippet blir mycket stort om de har varit olydiga.
Krampusgestalten och den senare traditionen med den nordiska julbocken har likheter, men kopplingar mellan dessa båda traditioner är oklara.[1
Den lucia vi firar nuförtiden är en salig blandning av legender och folkliga traditioner. I dagens luciagestalt finns det spår av blod från Sicilien, Jesusbarn från Tyskland, en vitklädd, glöggbärande man, och mycket mera.
Legenden om lucia
Lucia föddes i Syrakusa på Sicilien på 280-talet. Det är också historiskt belagt att hon blev martyr för sin tros skull. I den katolska traditionen är hon ett mycket kraftfullt skyddshelgon för de blinda.
Det sägs att Lucia redan som barn bestämde sig för att aldrig gifta sig och att ge allt hon ägde till de fattiga.
Legenderna om lucia är många och varierande, och det är svårt att verifiera vad som stämmer också vad som inte stämmer.
Lucia föddes i en förmögen familj. Lucias pappa var död och hennes mamma var sjuklig, och ville gifta bort Lucia. När Lucia blev bortlovad till en man som var hedning och därmed inte delade hennes kristna tro vägrade hon att gifta sig med honom.
Han i sin tur blev besviken och arg över att Lucia inte vill gifta sig med honom. Därför angav han henne till kejsaren.
“Sankta Lucia” enligt Francesco del Cossa. Bild: Wikimedia Commons
“Sankta Lucia” enligt Domenico Beccafumi. Bild: Wikimedia Commons
Kristendomen var förbjuden i det romerska riket eftersom man ville att folket skulle tro på kejsaren istället för på Gud. Kejsar Diocletianus förföljde de kristna, och Lucia dömdes att tjänstgöra på en bordell. Men när hon skulle föras till bordellen lyckades man inte flytta på henne – inte ens med hjälp av tusen man, dragoxar och trollkarlar.
Man försökte då istället bränna henne på bål, men elden bet inte på hennes kropp, fastän den var insmord med olja, harts och beck. Det misslyckades, och Lucia halshöggs slutligen av en bödel.
I en annan version av legenden sticker Lucia ut sina ögon. Enligt den berättelsen gav Gud ett par nya ögon till Lucia så att hon återfick sin syn.
Gemensamt med de olika legenderna är att Lucia verkar ha dött år 304. Hon blev endast drygt 20 år gammal. Det röda sidenbältet symboliserar Lucias martyrdöd. Lucia helgonförklarades också; därför kallas hon Sankta Lucia.
Altare med Sankta Lucias reliker i kyrkan San Geremia i Venedig. Bild: Remi Mathis/Wikimedia Commons.
Den 13 december
På medeltiden använde man den så kallade julianska kalendern i Europa. Enligt den inföll årets längsta, och därmed mörkaste natt den 13 december.
Enligt folktron var den natten farlig. Då var övernaturliga och onda makter i farten. Folk åt hela natten för att hålla sig vakna. Man trodde också att djuren kunde tala den natten.
Den 13 december var också en festdag som kallades lille julafton eller lusse långnatt. Enligt vissa källor härstammar dagens lucia delvis från stjärngossefirandet som började den 13 december varje år.
Stjärngossetågets ängel blev lucia
Enligt Mattias Axelsson, som upprätthåller bloggen om svenska högtider och traditioner, härstammar stjärngossarna från särskilda julspel som uppfördes av gymnasister under trettonhelgen för att samla in pengar till sina studier. Stjärngossarna var klädda i vita särkar och hade strutmössor på huvudet.
Som en del av stjärngossarnas julspel fanns ibland en ängel, som alltid var ensam, och kallades ofta ”sångängeln” eller ”sjungängeln”.
1764 besökte den skånske prästen C F Nyman en tillställning i Västergötland i Sverige. Han skrev så här:
…ett vitklätt fruntimmer med gördel om livet, liksom en vinge på vardera axeln, stora tända ljus i hwar sin stor silverljusstak…― C F Nyman
Lussesederna förekom framförallt hos den svenska överklassen i västra Sverige. Hilding Celander skrev i sin bok Stjärngossarna från 1950 att stjärngossarna hade börjat sin kringvandring redan på Luciadagen – som ”lussegossar”. I samband med det spreds troligen traditionen av att ha en ängel med i sällskapet.
I något skede förlorade ängeln sina vingar, och tog sannolikt dagens namn, som var ”Lucia”. På så sätt härleder Hilding Celander att den lucia som idag skrider fram i vita kläder är ett lån från stjärngossetågens ängel.
Vad betyder “lucia”?
Lucia betyder ljus, och härstammar från det latinska ordet lux.
Från Örgryte församling berättas från 1880-talet att ängeln var ”vitklädd med en krans av lingonris på huvudet”.
Luciatraditionen kan dels härstamma från Tyskland
Lucia som en flicka med ljus i håret har möjligen influerats av den tyska traditionen med Christkindlein eller Kinken Jes.
Där kläddes en flicka upp för att vara “Christkindlein”, ett Jesusbarn, med tända ljus i håret som föreställde en gloria. I Västsverige togs traditionen upp bland de högre stånden, men här var det en vuxen kvinna som klädd i vitt och med ljus i håret kom med förtäringen till gårdens folk under vakan på lussenatten. Härifrån härstammar också lussebullen.
Det är också möjligt att den vitklädda lucian är en protestantisk ersättning för det katolska skyddshelgonet Sankt Nikolaus
Det moderna luciafirandet
På Skansen uppträdde lucia för första gången 1893. Därifrån spred sig den nya julseden – först till olika delar av Sverige, sedan till Finlands svenskbygder.
Svenska fruntimmerskolan i Åbo hade en lucia redan 1898.
Det luciafirande som vi känner till idag tog fart 1927. Då arrangerade Stockholms Dagbladet det första offentliga luciatåget.
I Finland ordnades det första luciatåget i Helsingfors 1930.
I denna blogg så kommer ni att få följa med mig på den ockulta vägen. En väg som inte har rationella eller självklara förklaringar. Jag skall försöka guida dig genom myter , mytologier , spöken , vandringssägner , gastar , demoner , […]
I denna blogg så kommer ni att få följa med mig på den ockulta vägen. En väg som inte har rationella eller självklara förklaringar.
Jag skall försöka guida dig genom myter , mytologier , spöken , vandringssägner , gastar , demoner , vampyrer och världen på andra sidan.
Genom fakta och fiktion hoppas jag att du både blir nyfiken och seriös i dina tankar. Släpp dina fördomar och släpp ut din fantasi tillsammans med mig.
Jag har själv både sett och hört och varit med om det som ingen egentligen kan förklara. Jag har mött dödsängeln både privat och tillsammans med de som befunnit sig på livets slut. Jag har varit med om både andar och spöken som befunnit sig på vår sk normala sfär.
Sedan ung flicka så har jag haft denna förmåga som både är en gåva och en förbannelse. Min nyfikenhet på den andra sidan har gjort mig mer mottaglig och känslig , vilket ger mig en starkare energi att ta emot det mörka och kunna ge förklaringar på att livet har två sidor.
Var inte rädd för att följa med mig på denna vandring….
