Om vi har skuldkänslor så visar det att vi inte kunnat leva oss in i andras situation. Om vi har en redan utvecklad empatiförmåga så kam vi känna absolut ånger ändå.

Vem vet hur många människor som tar på sig en oförskylld skuld enbart för att förekomma det obehag som uppstår i mötet med liknade skuldbeläggelse som de blivit utsatta för i det förflutna.

I en parrelation där båda egentligen vill skiljas men visar ingen tendens för det pga att de vill ta hänsyn mot den andre är ett ex.

Eller ett annat ex man stannar kvar på ett jobb pga att hen tror att det förväntas av hen.

Eller em person som donerar pengar till falska biståndsprojekt för att undgå att slippa ifrågasätta nån som det skulle vara synd om.

Eller mamman som inte vill engagera sig som klassmamma men som ändå säger ja till det för att hon har dåligt samvete för att hon skäller så mycket på sina barn.

Tänk er hur mycket förspilld som går till hänsynstagande som långsamt tar av vår självkänsla och förfelar i vårt liv.

Problemet är inte är att vi har för lite skuld som om det vore en inneboende ondska , en arvssynd utan den sanna svårigheten är att vi har för mycket skuld. Och detta hindrar oss från att närma oss andra människor. Som gör det svåra ännu svårare som att lära känna och älska de som borde älskas.