Mörka julottan!

Verner von Heidenstam (1859–1940)DEN MÖRKA JULOTTAN

Det var julkväll. I Undenäs’ prästgård
satt kaplanens änka med den avlidnes
räkenskaper på knät. Klänningslivet
var sytt av hans nötta och många gånger vända
kappa, hans stärkta handnäsduk hade hon bundit
kring huvudet med knuten i nacken, och hennes
blåfrusna smala fingrar lågo utsträckta på pap-
peret. Till växten var hon längre och magrare
än andra kvinnor, och alla hatade och baktalade
henne för hennes girighet och elakhet. Redan
i de goda tiderna hade aldrig ett talgljus tänts
i prästgården. Tjänarna drev hon ur sängen
klockan tre om vinternätterna, fast de icke sågo
vid det knappa skenet från fyrstickan eller spisen
utan satte sig att gäspa och prata på loftet.
Mitt i gatan mellan ladugården och stallet kunde
hon säga åt drängen, att han skulle hänga trä-
skorna på ryggen och spara dem till sabbaten,

och dömdes någon till kyrkoplikt, alltid hölls
hon för den lönnliga angiverskan.Det skymde redan, och hon stirrade oav-
vänt genom de halvt igensnöade rutorna mot
den spånklädda träkyrkan och klockstapeln.
Bredvid henne stod en man med yvig lockperuk
och ett rödsprängt, men ständigt småleende
ansikte. Det var förvaltare Trulsson nere från
bruken.– Tror I att han kommer? – frågade hon
ångestfullt. – Han var min enda dräng och
sedan han gick in till staden, har han blivit
borta. Det är nu tre dagar sedan. Agas skulle
han! Säkert blev han om måndagen funnen på
krogen och därför enligt det nya plakatet tagen
till knekt.– Jag fruktade, att det stod illa till här i
sorgehuset – svarade Trulsson vänligt. – Där-
för red jag hit upp. Klaga inte, mor Ingebritt,
ty i grunden är det inte så stor skillnad mellan
lyckan och olyckan som vi tänka. Bådadera bli
det, som vi göra dem till. I skulle blott se den
vackre gamle Soopen, min nådige herre, när han
rak och utan ett ord står vid matbordet i salen
och räknar hop de stora högarna av mynt till
sin årsskatt. Sex hundra daler silvermynt i

överflödsavgift för fruntimrets utländska siden-
tyg, sextio daler för spetsarna, fyrtio för sobel-
pälsen, tjugu för finare hattar och kläden, fyra
för te och kaffe, fyrtio för de gyllene beslagen
på karossen, fyrtio för all tobaksrökningen och
så sjättepenningsavgift, durchtågsgärd och kon-
tributionsgärd för gods och underlydande. Besinna därtill, att järnet måste hembjudas till
staten, som ingenting har att betala med, och
att det på hela bruket knappast finns tre arbetsföra karlar att skicka ned i smedjorna. Och
ändå står den gamle Soopen så grann och vacker
och skakar Gjörtzens koppargudar ur påsarna.
I är för girig efter världens goda, mor Ingebritt.
Det mena alla.– Fattigdomen föder omtanke, – mumlade
hon strävt. – Aldrig har en sådan nöd gått över
ett folk. Sedan november ha vi ätit barkbröd,
och för att kunna hålla dragon gick salig Vibelius själv på åkern som en gårdskarl ända till
dess han dignade och uppgav andan. För fem
daler kan jag knappast få ett skålpund socker,
en tunna strömming knappast för femtio, och
saltet kostar över hundra. I morgon ha vi julotta, men inte talg till ett enda ljus. Vi ha
ingen prästman, som kan föreläsa Herrans ord,

och ingen klockare. Hästarna äro tagna till
trossen , och kommer inte drängen tillbaka, är
jag förlorad, ty då står gården utan man. Vid
Guds nåd, säg mig att han kommer! Hon tryckte pannan mot rutorna, stammande
och rådvill.– Han kommer! – svarade Trulsson. –
Jag hör steg ute i snön.I detsamma stöttes dörren upp med slam-
mer och larm. Några högröstade knektar i trasiga uniformer stapplade över tröskeln, och bakom dem följde en flock av utmärglade vägstrykare,
mest ynglingar och gossar. De voro hemskt
svartnade och hoptorkade i ansiktet av barkbröds-
föda och hade klutar av fårskinn bundna om
benen och fötterna. I den bortersta ynglingen
igenkände hon drängen, och hon förstod att han var
tagen till krigsman och bortfördes med de andra.– Duka nu upp vad huset har att bjuda,
– befallde den ene knekten och blåste i de stelnade händerna.– Här finns intet, platt intet! – svarade
hon orörlig.– Vad som inte bjudes får tagas! I sju
timmar ha vi irrat ikring på Tiveden från öde-
hemman till ödehemman.

Huggvärjorna och sporrarna klingade, rösterna sorlade, och mor Ingebritt vaggade fram och
tillbaka samt plockade med händerna på förklädet. Hon gav drängen en frågande blick.
En lång stund hörde han på trätan och strök
sig tafatt om nacken. Slutligen såg han ned i
golvet och yttrade helt sakta:– I var alltid hård och girig, mor. Där-
för stal jag i somras fyra kakor svartbröd och
gömde dem i dragkistan på svalgången. Dem
vill jag mitt för era ögon dela med de andra,
ty i en sådan nöd finnas inga ovänner.Knektarna ryckte stojande nyckelknipporna
från mor Ingebritts bälte. Skåp och kistor öppnades. Tegelskålarna fylldes med undangömda
läckerbitar, och svärjande tinade knektarna fram-
för brasan ett stycke skinka, där maskarna sutto
dödfrusna utefter benet.– Varen blott stilla, mina goda män! –
förmanade Trulsson faderligt och vänligt. – Liksom vinterfrosten dräpt maskarna i köttet, så
skall det elände, som nu går över oss och vårt
land, döda många onda maskar, vilka ätit på
vårt hjärta.Medan han talade såg han på mor Inge-
britt, liksom hade han riktat orden enkom till

henne, men hon prövade att tysta honom och
såg bort. Han talade nästan prästerligt och predikande , och med ryggen mot elden stannade
han framför henne mitt på golvet samt knäppte
händerna och fortfor:– Varen blott stilla, mina goda män, och
låten oss icke spisa utan att först bedja! En
sådan olyckans natt som denna, giver Gud den
allsvåldige människorna för att göra dem goda
och stora och för att ett litet folk skall komma
att synas skönare och härligare i sin fattigdom
än alla de andra i sin gyllene ståt.Hon gick bort till det öppnade skåpet och
flyttade skålarna slamrande fram och tillbaka för
att slippa höra honom, men åter vände hon sig.– Trulsson, jag trodde er ha ett välmenande sinnelag …– I för hårt regemente i stugan, mor,
men vår bordsbön kan ingen oss förtycka.De vilda sällarna makade sig utefter väggarna och knäppte händerna. Alltjämt betraktande mor Ingebritt med sitt lugna öga, och,
dröjande på vart ord, begynte han med stark
stämma Fader vår.Hon plockade ångestfullt på förklädet och
darrade och ville se åt sidan, men åter och åter

tvang han henne med sin mildhet att möta hans
blick, och för var gång andades hon allt häftigare. När han slutligen kom till orden: ”Vårt
dagliga bröd giv oss i dag”, föll hon honom
besinningslöst i talet.– Inte mer! – mumlade hon.– Vad? Skall jag ej läsa Herrans bön?– Inte i natt! I morgon skola vi läsa den.Hon grep honom i armen och drog honom
med sig ut i förstugan.– I kallade mig girig och hård, – sporde
hon med en röst så underlig som hade icke
hennes tunga utan själva hjärtat talat.– Det gjorde jag.– Och I sade, att en nöd sådan som denna
kommit över oss för att göra oss goda och stora.Han nickade.– Följ mig då! – viskade hon, och de
stego ut i vinternatten.Skaren låg så hård, att den bar, och stjärnorna fladdrade ovan de mörka längorna, där
ingen boskap råmade och ingen kärve var utsatt
åt sparvarna. En dundrande nordan virvlade
kring knutarna. De tryckte sig tätt utefter lad-
väggarna för blåstens skull, och inkomna i skogen
höllo de sig fast vid granarnas kvistar.

Förskräckelsen har berövat henne vettet,
tänkte han och ropade efter henne i handen, men
hon uppfattade icke hans ord i stormen. Hon
pekade endast framåt och gick och gick. Han
tilltrodde henne intet gott uppsåt, och han begynte att frukta, men han blygdes att lämna
kvinnan allena i natten, och han visste, att ulvarna
blivit allt fler sedan människorna blivit allt färre . Genomisad av köld och ängslan ökade han
sina steg för att gripa henne om livet och hålla
henne tillbaka. Då såg han, att de hunnit till
ett förfallet ödehemman, där husfolket dött i
pesten och sonen i fält. Logen stod samman-
störtad i drivorna, och i stugans svalgång yrde
snön mellan spjälorna. I den vidöppna dörren
lyste den motsatta väggens fönster tvärs genom
den tomma kammaren. Han överfölls av fasa
och stannade.Lutad mot stuguväggen stod en skrämmande
skepnad, en hög gestalt, liknande en man svept
i grå päls och med en stor, uddig krona full av
snö. Var det den pestdöde bonden, som rest sig
ur sin hastigt igenskottade grift för att jula i
den gård, där han så ofta i salig Carolus’ den
elftes dagar låtit välkommorna fyllas och nyckel-
harporna surra?

Mor Ingebritt darrade av ångest, och med
händerna tryckta mot ögonen för att icke se,
sprang hon in i stugan.Hans hjärta stod stilla, och han böjde sig
långsamt fram mot skepnaden. Han såg, att
det var en dödfrusen älg, som ledd av minnen
från andra vinternätter, då han vid samma vägg
funnit skydd och utströmmande värme, lutat sig
mot den övergifna boningen, där inga sovande
längre andades i den djupa lucksängen och intet
glöd glimmade genom rutan.– Gud, förbarma dig! – stammade Truls-
son och steg in i kammaren. – Icke blott män-
niskorna, utan också djuren i skogarna förgås.Men mor Ingebritt hörde honom ej. Hon
hade redan lyft några plankor ur golvet och i
det bleka snöljuset blottat en kista, som höll vid
pass en halv armslängd på tvären och två arms-
längder mellan gavlarna. Kistan var blåmålad
med vita slingor och blad och med handtag
av järn.Mor Ingebritt tordes icke vända ryggen
mot kammarvrån och den tomma lucksängen,
utan ställde sig alltid så, att hon hade Trulsson
tätt bakom sig. Han förstod ännu ingenting,
men då hon fattade det ena handtaget, grep han

det andra, och oupphörligen seende sig om åt
alla skrymslen och hörn buro de kistan ur stugan och hem mot kyrkan. De nedsatte den på gången i kyrkan några
steg innanför vapenhuset.– Gå till manbyggnaden, – sade mor
Ingebritt, – och sätt dig vid bordet, som värd
för mina objudna gäster! Själv måste jag
stanna bredvid kistan och begrunda mångt och
mycket, ty när vi församlas här tidigt i morgon , är det mig som Gud lärer kora att hålla
julottan.Han lydde henne och gick över kyrkogården upp till prästhuset, men han tänkte, att
olyckan hade släckt hennes förstånd och nästa
morgon skulle nödga honom att föra henne till
ett helgeandshus.När det nu blev morgon och stormen sak-
tade av, klingade inga bjällror som eljes, och
inga välbärgade sockenbor nalkades i klövjesadel
på de oskottade stigarna. Från de milsvida
sträckorna av hemskt förfallna ödehemmen hör-
des varken piska eller rop. Ett par ensamma
fyrstickor lyste mellan träden, och några kvinnor
och orkeslösa gubbar med krycka och käpp
samlades i vapenhuset. Män funnos där icke,

och de kyrkbesökande voro sammanlagt blott
tolv själar. Gravarna voro fler än de sörjande, och
ingen julmorgon hade dagats under djupare tystnad.De släckte fyrstickorna under sina snöiga
träskor, och, när de sågo mor Ingebritt sittande på kistan, men ej ett enda tänt ljus, hälsade de dröjande och undrande. Då hon förblev
sittande med hakan i händerna utan att nicka
eller giva dem ett ord, kände de, att de hatade
henne bittrare än någonsin.Så småningom mötte nu också de yrvakna
gästerna från prästhuset, men ingen ringning
hördes över moarna, ty stapelns klockor hade
längesedan omgjutits till en fältkanon, vilken
låg förnitad och förstummad på botten av ett
träsk i Ditmaren. Ingen präst steg i predikstolen. Ingen klockare knackade med stämgaffeln , men den tjänstepiga, som sedan länge
skött hans syssla, väntade redan i dörren. Då reste sig mor Ingebritt och strök hårtestarna ur pannan, men det var så mörkt i
kyrkan, att hon sökte med handen för att finna
stöd mot bänkdörren. Varken takkrona eller
dopfunt kunde urskiljas, varken målningar eller
väggträn. Endast kopparstaken på det avlägsna
altaret blänkte i snöljuset.

– I går, – sade hon, – slutade vi bönen
med orden: Vårt dagliga bröd, giv oss i dag. –
Därefter tillade hon sakta och stilla, nästan
viskande: – Förlåt oss våra skulder!I detsamma kom ett spökaktigt, gulblekt
litet barn på kyrktröskeln med en brinnande
fyrsticka. Vid skenet öppnade hon kistan och
knäböjde framför den på gravhällen.– Olyckan gör under, – sade hon och det
tycktes alla i den mörka julottan, att där tändes
ett klarare sken över kyrkogången än från hundra bågar av de skönaste vaxljus.Sex bägare av silver och sex skedar av
silver lyfte hon fram och fördelade dem lika
mellan knektarna och deras utblottade följeslagare. Fyra digra pungar med nödmynt tömde
hon och räknade noga lika många mynt i var
framsträckt hand, så att ingen av de närvarande
skeddes orätt, och i vart förkläde lade hon bröd
och salt och många fingerringar och andra ting
ända till dess kistan stod tom och fyrstickan
slocknade.