I slutet av 300- talet blev kristendomen den romerska statsreligionen. Folktron gällande det övernaturliga hade växt sig starkt i Väst och Sydeuropa. Och man kan tro med tanke på de extrema häxförföljeserna som gjorde sin utbrytning ett millennium senare skulle kasta sin skugga och överföra sin förföljelse till att tro att kristendomens prästskap och biskopar skulle ha samma åsikt.

En åsikt att det var Satan som ledde häxor och trollkunniga. Men det var faktiskt inte så. Sanningen är att de var ytterst försiktiga och höll låg profil. ( Under antiken och tidig medeltid , vill jag tillägga. )

Grundinställning var solklar att allt trolldomsutövande var förkastligt. Men det berodde inte på Satan utan pga att det var emot själva kärnan i den kristna tron. Och kärnan är som alla vet och det är att GUD är allsmäktig.

I den allmänna uppfattningen så är det GUD och endast GUD som kan utföra mirakel och göra övernaturliga kraftgärningar. Redan i Nya Testamentet så är det Jesus och hans lärjungar som är mästarna. Dessa mästare som gör underverk där de sk hedningarna är totalt oförmögna att efterlikna.

Det finns speciellt i en text som kallas Apostlagärningarna där trollkarlen Simon skildras. Denna text är än idag av stor betydelse gällande kyrkans inställning till trolldom. ( Jag får tyvärr inte citera denna text men den bör läsas och den finns att hitta i Nya Testamentet: Apostlagärningarna; Simon i Samarien.)

Denna historia om Simon Magus blev ett vägledande argument för hur kyrkan fortsättningsvis betraktade och behandlade andligt synderi.