Julsägner!

Llewellyn Lloyd (1792-1876)JULSÄGNER

På julnatten bör ingen vara hemifrån, ty om man också
icke skulle möta gastar, skulle man alltid råka få se mer än
under andra nätter. Det är särskilt då som trollen vandra
omkring ute. På hedar och andra öde ställen kan man få
se dem ridande på vargar, svin, kvastkäppar m.m. då de äro
på väg till sina samlingsställen, som vanligen äro i berg-
grottor eller under höga klyftor, som tyckas stå uppburna av
pelare, där de dansa, sjunga och dricka hela natten.Peter Jöns Angermanni, biskop i Växjö, berättade i ett
liktal över en av riddar Herne Ulfs avkomlingar år 1620, om
nämnde riddare följande: ”Herne Ulf bodde på Ed i Voxtorps
socken i Småland. Han underlät aldrig att komma till jul-
ottan. En julnatt var ovanligt klar och ljus, så att riddaren
trodde det vara dager, då han tillfälligtvis vaknade mycket
tidigt, men trodde att han hade försovit sig. Emedan han således
ansåg det vara snart kyrkdags, begav hans sig på väg, sedan
han låtit sadla sin häst och befallt drängen att väcka de
övriga tjänarne och komma efter. Själv red han förut.

”När han kommit på halva vägen såg han på en liten
kulle, till höger om vägen, en mängd små varelser som sjöngo
och dansade och tycktes fira ett bröllop. Han hejdade sin häst
och såg en stund på deras förlustelser. Men snart framkom
ur sällskapet ett vackert fruntimmer och räckte honom ett
dryckeshorn, och bjöd honom att njuta av dess innehåll.
Riddaren emottog det med vänstra handen och låtsades dricka,
men stjälpte ut det bakom sig. Trollet såg denna åtgärd och
gav honom en sned och mulen blick, men han drog sitt svärd
och avhögg hennes huvud, under åkallan av Guds bistånd.
Därefter gömde han hornet och fortsatte ritten. Men
omedelbart därefter uppkom en så förskräcklig storm, åtföljd
av hemska röster och ett fruktansvärt tjut, så att han med
möda framkom till kyrkan.”När gudstjänsten var slutad, bad riddaren att prästen och
församlingen skulle åtfölja honom till det ställe, där äventyret
timat – och som sedermera fick namn av ”trollkullen”. Där fann man kroppen av det troll, vars huvud han avhuggit,
med huvudet liggande bredvid.Det tagna hornet, som hade trehundrade färger, hade
riddaren skänkt till Växjö domkyrka, där det förvarades intill
år 1570, då danskarne brände staden, vid vilket tillfälle
hornet antingen fördes till Danmark eller eljest gick förlorat.

Den då regerande konungen, sannolikt Erik XI Läspe, fick
höra händelsen omtalas, och befallte att mannen skulle dädan-
efter avlägga namnet Ulf och kalla sig Trolle samt att han i
sitt vapen skulle insätta trollets kropp. Detta vapen har den
utmärkta Trollefamiljen än i dag. Vidare befallte konungen
att händelsen skulle avmålas på muren i Växjö kyrka. Denna
målning finnes där ännu kvar tämligen bibehållen. […]Men den besynnerligaste och mest farliga vidskepelsen i
avseende på julnatten är den rätt allmänt gängse tron att de
döda då återuppstå ur sina gravar, och efter besök i deras forna
hem återgå till Guds hus, där de hålla gudstjänst allena. Där-
före frukta alla levande att vara ute den natten; och det är
mycket sant att de på många ställen hålla i med dans och
lekar ända in i sista stunden, för att slippa se de nu nämnda
synerna.En adlig dame, vid namn Bååt, som bodde på Engsö i
Västmanland, och varit två gånger gift, kom att vakna en
julnatt mycket tidigt, och såg därvid att det brann ljus i kyr-
kan, som låg nära. I full tro att julottan redan var inne,
skyndade hon hastigt ur sängen och klädde sig, samt gick till
gudstjänsten, åtföljd av sin piga. Men hon hade knappt kommit
in i kyrkan förrän hon till sin förskräckelse såg att bänk-
rummen voro upptagna utav personer som längesedan voro
begravna, de flesta som hon själv i livstiden känt.

Ibland spöksällskapet var en ävenledes avsomnad hus-
hållerska, som tjänt hos henne; denna kom hastigt fram till
henne och sporde: ”Varför komma de levande bland de döda?”
Därefter uppmanade hon sin förra matmoder att genast avlägsna
sig ur kyrkan, ävensom hon tillstyrkte henne att vid
utgåendet genom kyrkdörren, där hennes båda avlidna män
stodo, icke gå närmare till den ene än den andre, samt att
icke se bakom sig, emedan någon olycka ofelbart då skulle
träffa henne.Frun följde det råd som så välvilligt blivit henne givet,
och kom lyckligt och väl hem till sitt igen. Men så gick det
icke för pigan, ty hon hade icke fått del av det viktiga råd
som hennes matmoder erhållit; hon såg sig tillbaka då hon kom
ut ur kyrkan, varföre hon i ögonblicket blev borttagen av
trollen, som då gåvo ifrån sig så skärande läten, att de
hördes över hela den omkringliggande landsorten.