Julgästen!

Henning Berger (1865–1927) JULGÄSTEN

Ur Spöksekretären (1914)

Den 24 december klockan mellan nio och
tio på aftonen ringde det två gånger på herr
Valter Holms våningsdörr. Första gången
kom ingen och öppnade, varför den upp-
repade ringningen blev längre och mer manande
Herr Holm (föräldrar: disponenten V.
Holm i firman Holm och Holm — senare
omdanad till V. & K. L. Holms aktiebolag —
samt hustru Emma Sofia, f. Arwedsson, avden bekanta bankirsläkten. — Båda döda)
satt denna afton ensam i sitt bibliotek. Det
var ett stort hörnrum med väl draperade
fönster på tvenne gavelväggar, hyllor till
halva rumshöjden längs alla åtkomliga ytor,
bronser och fajanser på överdelen av dessa
hyllor mot bakgrunden av gamla gobelänger,
vilkas blågröna och silvergrå landskapstoner
uppe mot det skulpterade taket smälte sam-
man med ljuset från en ovalkrans av elektriska
opalglober. Hyllorna hade i stället för dörrar
slipade glasskivor, vilka kunde ljudlöst på
finaste kullager skjutas fram och tillbaka, och
bakom vilkas blixtrande rutor de dubbla
raderna av helfranska band stodo i stel parad.
I mitten av detta lyxrum vilade som bord
en stor rund marmorskiva på en förgylld,
räfflad sockel, vars mahognyfot återigen
hade fyra lejontassar i gammal guldbrons.
Kring detta empirpraktstycke voro grupperade
moderna kolossala klubbstolar i buffel, och
under denna kontrastverkan bredde sig en
havannafärgad matta med hieroglyfbård i
blått.

Nedsjunken i en av dessa stolar halvlåg
herr Valter Holm. Det var nutidsmannens
karaktäristiska utseende: det slätrakade an-
siktet och den gymnastiserade kroppen kunde
vara en ynglings. Men det mjölkfärgade
ljuset, som likt månsken i lätt dimma silade
ned från taket, belyste ett kranium, vars
glesa, pomaderade hårstrån icke kunde skyla
en elfenbenshud, som tog överljuset i reflex
likt en konvex spegel. Och kring ögon och
mungipor voro nålspetsfina rynkor. Mannen
i stolen kunde vara tjugufem år, men också
två decennier därtill.Herr Holm satt som under hypnos. En
lång mager hand, som vilade på marmor-
bordet, höll i sina fingrar en liten smal egyptisk statyett, en utsökt pjäs, en konstsak, som
dock endast tjänstgjorde som handtag till en
ringledning — tryckknappen till kontakten
satt i Isis’ huvud och nedanför gudinnans
rygg slingrade sig ur ett hål den silkeom-
spunna ledningstråden som en grå orm. Men
herr Holm ringde icke. Han eftertänkte vad
han skulle begära.

Detta var således julafton. Genom en ren
tillfällighet befann han sig i sin stockholms-
våning i stället för hos sin fästmö i London.
Ett tryckfel i en icke auktoriserad trafiktabell
— en annonsreklam, han av misstag stoppat i
fickan på någon station — hade gjort att
han låtit sista båtlägenhet gå ifrån sig. Då
han för sent upptäckt felet och telegrafiskt
funnit ut, att alla förbindelser mot öriket,
även Esbjergrouten, icke upptogos förr än
efter helgen, hade han resignerat, ombesörjt
förklaringar och compliments of the season
samt dragit sig tillbaka i sin håla. — Annandag jul skulle han resa.— Om jag skulle låta Anna och Marta
gå nu? De ha fått sina pengar och jag äter
icke något mer. Wilson, som icke kan svenska,
är ändå hemma!Men han satt alltjämt orörlig, obeslutsam,
med tummen på Isis’ huvud. Det var icke
tjänstefolket han velat tänka på. Det var
något om honom själv och högtidskvällens
ensamhet.

Det är ju ingenting mer jag behöver,
tänkte han, jag har allt … Det var kanske felet. Och han ansträngde
sig för att hitta en önskan.Det var då som andra ringningen på hans
dörr ljöd fordrande ute i köket. Den, lika
litet som en växande decemberstorm kring
granitknuten, hördes inne i det ombonade
biblioteksrummet. Men en diskret knackning
på de halfskjutna salongsdörrarna uppfattade
herr Holm — och i hemlighet nästan behag-
ligt överraskad.— Har jag ringt? tänkte han.Han var icke säker på det, men mumlade
ett halft nyfiket jaa — kom in!Det var icke Wilson, utan Anna. Hon såg
så besynnerlig ut, rädd kanhända — som
om hon icke visste, hur hon skulle urskulda
sitt ärende.— Nå, tänkte han, det var det hela. Ja,
naturligtvis. De vilja gå — klockan är kanske
mycket.Högt sade han:

det — men han kunde icke reda ut
det.

Ja, Anna och Marta kunna gå, Wilson
stannar hemma. Nå — var det något annat?Jungfrun svarade:— Det är en herre därute, som vill tala
med herr Holm. Jag har sagt, att herrn icke
tar emot någon och inte kan träffas i morgon
heller — som jag skulle säga. Men då han
inte ville gå förr än jag framfört hans namn
och då — då — då —— Vad då? Anna tycktes samla mod och blev röd
under det svarta hårets vita bandrosett. Hon
stammade:— Jag tänkte — jag trodde — jag menade
att — att det kanske var julafton —Herr Holm satt stum. Han såg ut som
en bildstod, och det var vad de svenska
tjänarna mest fruktade, ja, nästan funno en
smula ohyggligt. Anna hasplade hastigt ur
sig:— Jag tänkte, jag kunde i alla fall gå
in och säga hans namn. Det var Axel
Jägerfelt. Nu såg husbonden upp.

Axel Jägerfelt, sade han långsamt,
menar han att han känner mig?— Ja — sedan länge, sade han.— Hur är han klädd?— Joo, mycket väl, det vill säga — han
har inte päls … Valter Holm såg på sitt ur och fattade
ett hastigt beslut.— Låt Wilson föra herr Jägerfelt genom
tamburkorridoren in hit, sade han, och sedan
kunna ni, som sagt, gå.

En enda blick sade Valter Holm, att han
aldrig förr sett den person, som nu stod fram-
för honom. Han reste sig emellertid utan
att släppa Isisbilden och gjorde en sorts gest-
hälsning. Samtidigt vred han på en kontakt
vid närmaste bokskåpshörn och takets opal-
lampor förstärktes med ljuset från ett dussin
små vingröna glödkulor, insatta mellan gobe-
längernas sammanfogningslister.Den främmande var en några och fyrtio

års man, med nötbruna ögon, hår och häng-
mustasch i valnöt, starkt blandad med moss-
grått. I synnerhet vid tinningarna och under
näsvingarna. Vänstermustaschen hade dess-
utom liksom en liten fäll av nästan vitt.
Men ansiktets färg var vinteräpplets livligt
röda — här och där betänkligt blåådrat i
fina nervförgreningar som på ett bokblad om
hösten. Habiten var icke ny, men oklanderlig
i sammansättning — svart diplomat, pärlgrå
väst med imiterade månstensknappar och
byxor utan för stora knän. Chaussuren var
litet betänklig, snörkängor, som dock voro
hela och nyborstade. Men linnet var stearin-
vitt och halsduken själfknuten och utan nål.Herr Holm hade icke röjt vare sig överaskning , missräkning eller nedlåtande trötthet. Han stod i den engelska posen av korrekt
avaktande.Besökaren däremot studsade. Ett ögonblick tycktes han vilja retirera utan förklaring, men den kalla och likgiltiga typen mitt
emot honom, som dock icke kunde sägas
verka frånstötande, om den ock ej inbjöd

till närmande, band på något sätt. Efter ett
par sekunder hade julgästen fattat sig och
yttrade sin fras fullt naturligt:— Jag har misstagit mig och jag ber om
ursäkt för detta forcerade påträngande på
själva julafton. Ni är icke den Valter Holm
jag var säker på att träffa — lika litet som
jag är er gamla vän och skolkamrat Axel
Jägerfelt. Men det är underligt hur allt stäm-
mer för övrigt, utom utseendet …Det fanns i denna harang intet som gav
anledning — åtminstone icke direkt — till
att betvivla utsagon av ett ofrivilligt misstag.
Men den innehöll tillika så att säga en inbjudan till motfråga. — Och herr Holm föll verkligen för frestelsen.— Hur, sade han — hur stämmer för
övrigt allt …— Å, log mannen — det kan knappt
intressera.— Tvärtom.Herr Holms ton blev på en gång förekommande
och han släppte ringledningen. Han
gick runt bordet och makade på en stol.

Nu var hans beslut fattat. Den främmande,
vem han än var, skulle fördriva en timmes
spleen 3 med sin historia, lögn eller sanning
kunde därvidlag komma på ett ut. Men där-
med var han värd och i detsamma som förvandlad. Ett varmt leende lyste upp det bleka
och otillgängliga, släta ansiktet, som hade
det kalla elektriska ljuset förbytts till sol. Och
rösten blev hjärtlig som minen, rörelserna
otvungna. Herr Holm skyndade livligt runt
bordet, slog herr Jägerfelt på axeln, puffade
stolarna hit och dit, kom på nytt i sin cirkel-
vandring till främlingen, dunkade honom nu
i ryggen och fick slutligen gästen bekvämt
placerad i två stolar som i en säng. Själv
ordnade han det lika makligt för sig; med
fötterna borrade in i en klubbstols buffeldynor och huvudet stött mot den runda karm-
stoppningen, liknade de två herrarna, där de
lågo parallellt visavi, ett par resande i en
amerikansk lyxvagong. — Den tysta Wilson
hade ställt ett litet beduinskt pärlemorbord
mellan de improviserade sofforna och i en
kristallkaraff lyste en gammal bärnstensgul

whisky bredvid den guldsmidda lådan med
feta Coronas Exquesitos. Belysningen
var dämpad till en tredjedel av takets glober,
och snart skymtade de som avlägsna månar
genom blåa havannaslingor. Julnattens be-
römda frid svepte kring herr Holms bibliotek.

Klockan slog halv tolv i en bronspendyl
med matt silverskiva. Herr Axel Jägerfelt
hade slutat sin redogörelse — berättelsen om
ett spillt liv.Nu tog han med darrande hand det slipade wiskyglaset och tömde det i ett drag.
Därpå lutade han sig tillbaka i stolen och
i det han lät en halvren näsduk fara över de
fuktiga mustascherna, betraktade han för-
väntansfullt sin värd.Denna satt orörlig och nedsjunken med
ett egendomligt, föraktfullt leende kring de
smala, blårakade läpparna. Tystnaden blev
för lång och han såg upp med en svag rodnad
på pannan. Flätande fingrarna samman och

böjande händerna bakåt så det knakade i
lederna sade han likgiltigt frågande:— Och det — det är det hela? Tonen var nästan en gäspning. Herr Jägerfelts höga ansiktsfärg bleknade
en nyans och skrattet lät underligt forcerat.
Men han skylde så gott han kunde sina
känslor genom att en smula bullrande blanda
en ny grogg.— Tja, smågnäggade han — tja, herre
gud — sådant är livet — such is life …— In a great city, ifyllde herr Holm.— Javisst, he he, in a great city — kan
man ju gott säga … Herr Holm satte sig plötsligt upp.— Men icke i en liten stad med allting
väl förspänt, sade han skarpt, sådant skall
livet icke vara, kom det väl ihåg — och
därför beklagar jag er icke!Denna gång vitnade herr Jägerfelt. Han
satte ifrån sig glaset så hårt, att innehållet
skvalpade över. Med ett försök att räta upp
sig sade han med skälvande stämma:— Jag vet inte att jag har begärt någon-
ting?

Den andra fortsatte i höjd och än mer
föraktfull ton, utan att det minsta bry sig
om avbrottet:— Ni har berättat mig er historia —
historien om en man, som av fin släkt och
med de bästa förbindelser på några år för-
därvar den utmärkta affär han ärvt efter sin
hederliga och arbetsamma far. Och hur går
det till? Jo, genom ett vilt ruckelliv, genom
spel och lösaktiga kvinnor. När så den kända
göteborgsfirman står på huvudet och konkursen till och med blir kriminell, försvinner ni
undan skandalen och ansvaret till Amerika.
Där genomgår ni — det tror jag gärna —
långa och svåra år, till och med exemplet
på hur ytterligheterna beröra varandra: den
forna trämatadoren, som kunde spekulera bort
Norrlands skogar, traskar kring Chicagos
gator och försöker sälja hemlandets träprodukt i form av Jönköpings tändstickor … Och
när tiden är fullbordad, när han utan straff-
påföljd kan vända hem — då kommer han
verkligen, på själva julafton, denne ansvars-
lösa affärsman, och finner det enklast att söka

upp en skolkamrat och businessfriend — han
skall nog ”röras” — va? — på den heliga
aftonen. Men händelsevis vilar min bror i
sin grav och jag — ja, jag har icke mer del-
tagande för en man med er karriär bakom
sig än för — för — för den här stumpen!Herr Holm kastade sin utrökta och slocknade cigarr tvärs över rummet, så den svarta
askan yrde.Under denna långa förklaring hade Jägerfeldt suttit huttrande, som om han frös i ett
yrväder i en dragig portgång i stället för
att vältra sig i det varma biblioteksrummets
mjukaste klubbstol. Han hackade tänder och
blåa fläckar slogo ut på panna och kinder.— Tyst! väste han äntligen.Valter Holm öppnade munnen till ett
häftigt svar, men i detsamma skymtade skuggan av Wilson, vilken tyst ställde ett par
sodavattensflaskor på ett sidbord och för-
siktigt tog bort de tömda. För att maskera
den lilla förvirring, som ovillkorligt herr Holm
kände, sade han kort till tjänaren:— Ni kan gå och lägga er, Wilson! Jag

skall strax i säng och hjälper mig själv med
resten. — God natt! Dörren slöts ljudlöst efter betjänten.Båda herrarna hade rest sig. Det var herr
Jägerfelt, som först talade:— Jag har icke bett er om hjälp och
jag har heller icke gjort mig bättre än jag
förtjänar. Och ni själv, ni rättskaffens hårda
man — hur är det med er?— Är ni galen? sade herr Holm och tog
ett steg bakåt.— Se på mig, fortfor den främmande i
en besynnerlig, allt mer väsande ton — se
på mig — riktigt, nåå? Det var inte er bror,
jag sökte, det var bara en fint, annars hade
icke ens jag — ja, just jag — kommit in
till er — på själva julafton. Er bror — var
är han? — Brodermördare!Valter Holm utstötte ett skrik.— Vem är ni?— Ja, skrik, röt nu gästen med förfärlig
röst, skrik bara! Pigorna har du skickat bort
och Wilson snarkar redan i andra ändan av
våningen. Tror du inte jag minns mitt eget

hus, fast du moderniserat om det? Se på
mig! Det finns ingen Jägerfelt — vem är
jag nu — vem? Se, se!Holms blick spändes mot de borrande
klingor, vilka fästes på hans ögon. Han såg
främlingen rycka av sig de hängande mu-
stascherna och tyckte att alla drag växlade
och förvandlades. Nu ville han skrika högt,
men kunde icke, strupen blev utan ljud och
det var endast i hans egen hjärna han hörde
det rysliga rop, som ur hans hjärta trängde
in i alla nerver. Under det han alltjämt drog
sig baklänges med händerna utsträckta, runt
om empirbordet, runt, runt, baklänges,
viskade hans torra läppar:— Min bror — Viktor — — —— Din bror! Viktor! hånade gestalten,
som följde honom runt. — Din bror, som
du bestal och till sist förpassade ur livet
på en jakt och som alla tror att han dog
efter olyckshändelsen — ja, just han, här är
jag. Jag kommer som din julgäst. Valter!
Ser du mig?Holm stönade. Han hade nått pärlemor-

bordet, vilket hans ben slog omkull och nu
snubblade han på buteljerna. Men i stället
för att falla bakåt sjönk han på knä och
knäppte händerna.— Nåd, förlåtelse, förbarmande … mumlade han.— Detta brott, väste gestalten, har gjort
dig ännu värre, förhärdat dig ännu mer. Du
vågar på denna afton säga till en annan
stackars syndare att du ej har misskund, du
vågar förebrå, läsa lagen … Och du vågar
ta till hustru en oskyldig ungmö, ett barn,
som icke känner dig! Men det skall ej ske. Holm såg, hur gästen växte. Han förekom honom nå till taket och dess glödlampor
bildade som en gloria kring det fruktansvärda
huvudet. Nu såg han hur spöket grep en
tung lombardisk ljusstake, som stod på en
av bokhyllorna och höjde den —Han kände att han icke ägde rörelse-
förmåga att undvika slaget. Fastklämd som
i giljotinens halsklave avaktade han dödshugget, men strupen fick liv och ett befriande
och förtvivlat skri steg ur hans bröst. I

detsamma kände han, hur något kallt klöv
hans brännande hjärna. Han föll framstupa
och rullade om på havannamattan, i det hans
krampstyfnande hand klämdes hårt kring ett
metallföremål.

Den engelska betjänten Wilson skämtade
ute i köket med de svenska jungfrurna. Su-
pén var serverad och de avvaktade blott en
ringning från biblioteket, där deras herre,
rentier Valter Holm, satt vid sin trista efter-
middagsvisky, genom ett löjligt misstag ensam
på själva julafton.— Skull ha vara by little sweetheart in
London … sade Wilson.— Han skulle just ha för svetthart, sade
Marta. Det hade ringt två gånger i entrén. Men
det var endast en tiggare och han hade blivit,
efter husets sed, avvisad.Då ringde det från våningen — plötsligt,
gällt, i ett. Ringningen fortsatte.Den var så påfallande häftig, denna ringning att de alla med ens störtade genom
den långa korridoren bort till herr Holms
arbetsrum. Klockan fortfor att pingla i fjärran.— Det är fel i kontakten! skrek Anna. De nådde dörren.Där inne var allt tyst, men ur det av-
lägsna hördes den elektriska signalen.Wilson knackade lätt och öppnade omedelbart därpå, utan att avvakta inträdesorder.
Bakom hans axlar kikade flickornas nyfikna
ansikten.Herr Holm satt på golvet bredvid sin
stora älsklingsstol och det var tydligt att han
råkat slumra in ett tag vid julwiskyn, vars
brygd i ensamheten måhända blivit för stark.
I sömnen hade han — kanske under inflytande
av juldinéns starka middagsmat med importerad plumpudding — troligen i en matsmältningsdröm glidit ned från buffelsätet och
därvid vältat ett litet afrikanskt rökbord. Han
höll, hårt tryckt i handen, den lilla Isisbyst
som utgjorde ringledningens prydnadsknapp.Herr Holm såg sig förvirrad omkring.

— Var är han? stötte han fram — har
han gått?Wilson log osäkert. Han var icke obekant
med sin herres idéer under vissa förhållanden.— Herrn har drömt, sade han — it was
only a dream …— Only a dream, upprepade Holm och
tog sig över pannan. — Hjälp mig upp!— Vad är klockan?— Halv tio, sir.Herr Valter Holm upptäckte Annas
rosetthuvud i dörröppningen. Nu klarnade
begreppet. — De ha ju icke gått, tänkte han,
vi ska äta först …— Jag tyckte någon ringde, sade han
emellertid.— Ja, sade flickan förvånad, men det var
bara en tiggare — han ringde för resten
oförskämt hårt två gånger. Bordet är
serverat!— Släck, mumlade herr Valter Holm till
tjänaren, som plockade upp småsakerna från
det ikullslagna bordet.

Han gick in i den stora matsalen, vilken
i högtidlig tomhet strålade som en kyrka i
julottan.Wilson släckte.Och julnattens traditionella frid omsvepte
huset.


Då i vårt mörka hus...

December 3, 2020

Mörka julottan!

December 10, 2020