Häxan Baba-Jaga !

Baba-Jaga

Baba-Jaga avbildad av Ivan Bilibin (1902).

Baba-Jaga är enligt slavisk tradition en fasansfull häxa. Baba-Jaga bodde i skogen innanför ett staket gjort av människoben, i ett hus på hönsfötter, så att hon kunde se åt alla håll. I somliga berättelser sägs det att hon var så stor att hennes käft kunde sträcka sig från jorden och ned till helvetet (vilket sades förklara sprickbildningar i jorden). I vissa sägner flög hon också omkring i en mortel av trä, genom att stöta sig fram med mortelstöten.

Namnet är även en allmän benämning på östslaviska häxor. Hon kan framträda i olika roller, antingen som en hjälpande kraft, rådgivare eller hämnare, eller som en enbart ond varelse[1]

Ursprunget till Baba-Jagas stuga

Vissa slaviska och finsk-ugriska folk hade som tradition att före begravningen förvara döda släktingar i bodar som stod högt belägna på pålar. Ofta användes avsågade trädstammar med uppgrävda rötter som dessa stödben. Ingången vändes från byn. Likheten med Baba-Jagas stuga är slående. Motsvarande “hönsfötter” finns även hos trollkarlen Howls vandrande slott, i Diana Wynne Jones bok Det levande slottet (filmatiserad av Hayao Miyazaki).

Olika namn

“Baba Jaga” är stavningen av häxans namn på polska, tjeckiska och slovakiska. Det är även transkriptionen till svenska av namnformerna på ryska (Бáба-Ягá), ukrainska (Баба Яґа) och bulgariska (Баба Яга). På slovenska har namndelarna kastats om till Jaga Baba.

En snarlik “häxkärring” förekommer i den sydslaviska traditionen. På kroatiska och bosniska heter hon Baba Roga, på makedoniska och serbiska Баба Рога (transkriberat som Baba Roga). Ordet roga antyder att hon har horn.

‘Baba’ är ursprungligen att barnspråksord för babusjka (= äldre eller gift kvinna av lägre klass, farmor/mormor). ‘Jaga’ är sannolikt diminutivform av det slaviska namnet Jadwiga (Jaga/Jagusia/Jadzia).

Baba-Jaga avbildades som en gammal gumma med en lång krokig näsa och en så stor käft att den sträckte sig ända från jorden ner till helvetet. (Oj! Henne skulle man inte våga käfta emot…) Därigenom ansågs hon vara skyldig till sprickor i jorden. Hennes hus omringades av ett staket av människoben och hennes hus stod upphöjt på hönsfötter. Detta kan ha varit inspirerat från den finsk-ugriska traditionen att begrava de döda i bodar högt uppsatta på pålar. Så vände man bodens dörr bort från byn. Kanske inspirerade dessa bodar på pålben till Baba-Jagas hus.

Hon sades resa genom att sväva fram i luften i en mortel användande mortelstöten som åra.
Baba-Jaga själv var en farlig typ. Hon orsakade stormar och åt små barn. Men hon har även en god dimension som kommer fram i mytologins religiösa källor där hon stod för överprästinnan som var en materialisering av kärlek och visdom

En känd saga där Baba-Jaga är med är den om den kloka Vassilissa.
I den historien ärver den unga flickan Vassilissa en magisk docka när hennes mamma dör. Om hon någonsin hamnade i knipa skulle hon ge dockan något att äta så skulle den hjälpa henne.
Senare gifte Vassilissas pappa om sig och då fick hans dotter två elaka styvsystrar och en ond styvmor.
En dag när Vassilissas pappa inte var hemma skickade de ut Vassilissa i skogen till den omtalade häxan Baba-Jaga för att låna björkspån att lysa upp huset med.
Vassilissa anade oråd och tog med sig den magiska dockan när hon gick.

När hon kom till Baba-Jaga sa denna åt att Vassilissa att ville hon låna björkspån var hon tvungen att utföra några uppgifter åt häxan först.
Uppgifterna var dock omöjliga att genomföra. (Smart knep om man inte vill låna ut något… kräva en omöjlig uppgift i gengäld! )
Men för Vassilissa var ju inte uppgifterna omöjliga för hon fick hjälp av dockan!
Detta var inte vad Baba-Jaga räknat med och Vassilissa anade att häxan inte tänkte låta henne ge sig därifrån. Därför bestämnde hon sig för att fly medan häxan sov. När hon sprang från huset tog hon med sig en av döskallarna med lysande ögon från staketet (Som en souvenir av upplevelsen?).
På vägen hem träffade hon tre ryttare: en vit, en röd och en svart. De gav henne vägvisning om hur hon skulle kunna ta sig hem.

När hon väl kom hem tog hennes styvmamma och systrar döskallen ifrån henne. Men det borde de inte ha gjort! En blick från döskallen var allt som krävdes för att de alla tre skulle brännas till aska. Efter den dagen levde Vassilissa ett lugnt och glatt liv och döskallen grävde hon ner i marken där det började växa mörkröda rosor.

Denna historia är en symbol för hur solen (Vassilissa) bekämpar de onda vädermakterna (Baba-Jaga). Eftersom livet var så starkt påverkat av väderleken återspeglade ofta sagornas intriger solens kamp och vinst mot mörker och kyla. De tre ryttarna Vassilissa träffar representerar olika tillstånd i naturen. Den röda ryttaren står för den gryende solen, den vita dagens ljus och den svarta nattens mörker.