Det stora och ståtliga huset Rose Hall blev inte detsamma efter att dess ägarinna, Annie Palmer, gått en hemsk död tillmötes. Månaderna efter mordet på henne kom gäster på besök till de efterlevande medlemmarna av familjen Palmer i det storslagna huset på Jamaica för att beklaga sorgen. När det blev kväll och de hade beundrat den vackra utsikten över öns berömda Montego Bay , hände det att gästerna fick se en underlig spöklik gestalt som gled uppför stora trappan i huset. Skepnaden såg märkligt bekant ut. Hade den inte välkommnat dem på vägen till huset och vinkat åt dem att komma in?

Sedan på natten, när gästerna sov tryggt och skönt mellan svala bomullslakan , kunde de plötsligt bli nerkastade från sina sängar. De kunde vakna med den hemska känslan av att deras madrass trycktes ned över dom , för att krossa och kväva dom till döds. Detta påminde mycket om Annie Palmers egen fasansfulla död.

År 1800 hade Rose Hall varit Jamaicas finaste adress. Det storslagna huset, byggt i samma stil som ett engelskt herresäte , var den förmögna Palmers bostad.

Familjen Palmer var plantage ägare som hade gjort sig en förmögenhet genom att utnyttja slavar, vilka fick slita i den karibiska heta solen med att hugga sockerrör på den vidsträckta plantagen.

Med hjälp av de enorma vinsterna från sockerodlingen kunde familjen Palmer inreda Rose Hall i praktfull stil och utrusta huset med all lyx som fanns på den tiden. Det var här , i skenet av flammande facklor, som Jamaicas förmögna elit träffades på fantastiska baler och banketter. Herrar i pudrade peruker och damer i rikt broderande klänningar kunde dansa till gryningen och njuta av överdådiga måltider vid matsalsbord som glittrade av silver. Överallt omkring den fanns tecken på familjen Palmers otroliga förmögenhet, för huset var smyckat med handgjorda smiderier , utsirad stuckatur och praktfulla målningar.

Men allt detta skulle förändras. Vid mitten av 1800-talet skulle den forna prakten på Rose Hall vara på väg att vittra sönder. Tropisk växtlighet hade fått den ståtliga uppfartsvägen till huset att växa igen och kvävde de en gång välskötta blomster rabatterna. Ogräs och mossa växte i sprickorna på den pelarförsedda terrassen, och fladdermöss och paddor gjorde sig hemmastadda i rummen där par en gång dansade. Och om besökare frågade varför huset fått förfalla fick de veta att det berodde på en kvinna , den onda Annie Palmer.

Detta var utan tvivel sant. Upprinnelsen till husets förfall var John Rose Palmers beslut att gifta sig med Annie en hetlevrad irländsk flicka som hade vuxit upp på den närbelägna ön Haiti. John var familjen Palmers överhuvud , så hans nyblivna brud blev härskarinna på Rose Hall. Hon var bara 18 år gammal. Annie var liten och nätt och vacker , men hon hade en skarp tunga och kunde bli ursinnig om hon inte fick som hon ville.

Nästan direkt när hon hade anlänt till Rose hall blev hon fruktad och hatad av tjänstefolket som ständigt skvallrade om hennes förfärliga uppförande. Ett rykte om henne spreds som en löpeld bland tjänarna. Det sas att när hon var barn hade hennes haitiska barnsköterska lärt henne voodoo, den hemliga och hotfulla religionen på Haiti som förknippas med svart magi.

Men det skvallret var ingenting mot det som viskades när John Palmer gick bort ,bara några månader efter giftermålet. Officiellt hette det att John hade dött efter att ha ätit giftiga skaldjur. Men på natten när han dog hade tjänarna hört ett förfärligt gräl mellan John och Annie. Båda hade varit rasande och en husa hade snappat upp att John anklagade Annie för att ha tagit en stilig slav till älskare. Han sa till henne att äktenskapet var över och att hon skulle lämna Rose Hall nästa morgon.

Men nästa morgon kom och gick. Annie hade som vanligt kommit ner för att äta frukost , men hon verkade något dämpad och sa till tjänarna att hennes man var sjuk och ville vara ifred.

På kvällen hade en tjänare gått till John Palmers rum och funnit sin husbonde död och kall. Hans ansikte var förvridet i plågor. Tjänarna i huset fastslog att Annie måste ha förgiftat honom, men läkaren som tillkallades för att undersöka John var säker på att dödsorsaken var skaldjuren han ätit kvällen före. Hade Annie kanske användt ett hemligt voodoo recept för att förgifta John? Hur som helst så hade hon sopat igen spåren väl.

Under de följande dagarna spreds mer skvaller från plantagen. Det kom fram ett en av slavarna verkligen hade haft ett förhållande med Annie. Det viskades tom att han hjälpt till att mörda John Palmer genom att kväva honom med en kudde när han låg och jämrade sig i sin säng , plågad av giftet som han hade fått i sig. När Annie gav order om att samma slav skulle piskas till döds för en bagatellartad förseelse som bara hon själv hade bevittnat spädde på det skvallret. Det såg ut som att Annie hade bestämt sig för att göra sig av med det enda vittnet till mordet på hennes man. Så att ingen någonsin skulle kunna anklaga henne för hans död.

När nu maken var död och begraven hade Annie Palmer blivit ensam härskarinna på Rose Hall och mycket förmögen. Hon hade vänner på högsta nivå i det jamaicanska samhället , och ingen på Rose Hall vågade nånsin öppet uttala sina misstankar om att Annie hade mördat sin man. Hon kom att gifta sig yttterligare två ggr och i båda fallen skulle makarna dö misstänkt unga och oväntat. Återigen var tjänarna övertygade om att männen blivit ratade när Annie tröttnat på dom. Men liksom tidigare kunden man inte bevisa något , och det verkade som att ingen nämna farhågorna för polisen.

Tjänarna på Rose Hall fick stå ut med många av Annies tyranniska nycker och infall men det var slavarna på plantagen som fick lida mest. Annie kunde ibland plocka en stilig slav från fälten och ta honom som älskare. Men efter ett tag tröttnade hon och då brukade slaven bara försvinna. Kvinnliga slavar som Annie ogillade blev slagna med en träkäpp till deras ryggar blödde. Ibland kunde hon galoppera runt på plantagen med en piska och skoningslöst prygla de slavar som kom i hennes väg.

Någon gång under 1833 rubbades den ömtåliga balansen mellan fruktan och hat till Annies nackdel. En slav som hon piskade i huset tappade till slut behärskningen. I desperation vände han sig om och grep tag om Annies strupe. Andra slavar i närheten hördes hennes dämpande rop på hjälp, men istället för att rädda sin grymma matmor hjälpte de till att ta död på henne. Slavarna på Rose Hall hade lärt sig en del knep under sin tid på plantagen. De visste att om Annie blev mördad skulle en syndabock pekas ut och hängas. Alltså måste mordet utföras på ett listigt sätt att man inte skulle finna någon tillstymmelse till Bevis. Annie Palmers sista stund kom när hon kvävdes till döds nedtryckt under en madrass. Hennes kropp lades försiktigt ner på golvet. Läkaren som undersökte Annie kunde inte hitta några märken på hennes kropp som tydde på att hon blivit överfallen och trodde då att hon fått ett slaganfall.

Annie var så hatad att ingen på Rose Hall ville anordna en begravning , och trots att många visste att hon hade blivit mördad var det ingen som berättade för polisen vad som hänt. Till slut anordnade några andra plantage ägare med begravningen. Och Annie fick sin grav på Rose Halls väldiga ägor.

Det var inte långt efter detta man började höra märkliga historier om Rose Hall. De historier som berättades oftast och var mest fasansfulla handlade om att besökare på plantagen hade kusligt realistiska mardrömmar om att de kvävdes under en madrass.

Fast familjen Palmer fortsatte att driva plantagen var det ingen av familjemedlemmarna som ville bo på Rose Hall. Så naturen fick ha sin gång. Ägorna växte igen och tegelpannor föll ner från taket. Huset plundrades på möbler och inventarier . och mögel spred sig över sovrumsväggarna. Ju längre tiden gick , desto mer förföll Rose Hall.

Trots det anställde familjen Palmer en förvaltare som skulle skydda den en gång storslagna huset. Men när han hittades död nedanför källartrappan viskade folk att det inte varit en olycka. De var säkra på att han hade fallit och slagit ihjäl sig när han flydde i panik från Annie Palmers vålnad.

I nästan hundra år stod det enorma Rose Hall helt övergivet. Vinden ven genom de sönderslagna fönstren , och regnet sipprade in genom det ruttna gipset i väggar och tak. De som var dumdristiga nog att göra intrång gick ofta därifrån med en oförklarlig känsla av skräck.

Under årens lopp försökte man få frid i huset genom att hjälpa Annie Palmers ande att finna ro. 1952 besökte ett berömt amerikanskt medium , Eileen Garret , huset vid fyra tillfällen. Garret försökte få kontakt med Annie. Enligt vittnen så lyckades hon. Det berättades att Annie vid ett tillfälle talade genom Eileens kropp och då uttalade detta fruktansvärda hot :” Ingen får tro att jag är borta, mitt skrik skall aldrig tystna. Det kommer att vila en förbannelse över alla som försöker ta Rose Hall i besittning “.

Trots det åkte ett grupp medier till Rose Hall nästan 30 år senare för att försöka kontakta Annie igen. Omkring 8000 sensationslystna turister och ortsbor följde med för att se dom i arbete. Den här gången verkade Annie vara på bättre humör. Ett medium berättade att anden hade gett henne ett budskap som ledde gruppen till ett stort termit bo bakom huset. Här hittade man en gammal mässingsvas som innehöll en docka i pappersklänning av en typ som används i voodoocermonier. Vasen och dess innehåll fördes bort och förstördes. Medierna och folkmassan lämnade huset i hopp att friden nu skulle återställas i det hemsökta Rose Hall.

VAD HÄNDE SENARE?

Kanske gjorde medierna ett bra jobb för historien om Rose Hall fick ett lyckligt slut. Friden återvände till det förfallna huset och till slut så köpte en amerikansk miljonär det. Han var inte det minsta besvärad av berättelserna om spökerier och förbannelser utan lade en del pengar på att återge huset sin forna glans.

Idag är Rose Hall en populär turistattraktion som besöks av tusentals människor varje år. De kommer för att beundra de välskötta tropiska trädgårdarna och den överdådiga interiören. Men framförallt kommer de för att höra den fasansfulla berättelsen om spökerier och se platsen där den tidigare ägarinnan , den grymma Annie Palmer utförde sina ondskefulla handlingar.