Mordet på Cook Lane!
Richard Parson skulle så småningom beklaga att han någonsin träffat på William Kent , men tidigt i vänskapen stod e båda männen varandra mycket nära. Parson bodde på en smal bakgata som hette Cook Lane nära S:t Pauls Cathedral mitt i London. […]
Richard Parson skulle så småningom beklaga att han någonsin träffat på William Kent , men tidigt i vänskapen stod e båda männen varandra mycket nära. Parson bodde på en smal bakgata som hette Cook Lane nära S:t Pauls Cathedral mitt i London.
De båda männen träffades en oktoberdag 1759 i församlingskyrkan S:t Sepulchres , där Parson var kyrkovaktmästare. Kent som inte kände till området , letade efter ett hyresrum till sig själv och Fanny, kvinnan han levde tillsammans med.
Parson erbjöd paret att flytta in hos honom och hans familj , och Kent tackade ja. De båda männen kom så bra överens att Kent till och med lånade ut pengar till sin hyresvärd. Han anförtrodde också Parsons sin största hemlighet : han och Fanny Lynes, kvinnan han levde ihop med, var inte gifta. Fanny som väntade Kents barn var syster till hans förra hustru som dött i barnsäng. Enligt en egendomlig bestämmelse i den tidens lag var det förbjudet för en man som hade mist sin hustru att gifta om sig med hennes syster.
När Kent blivit änkling hade han och Fanny förälskat sig i varann. De levde nu tillsammans som man och hustru. Att ett par levde tillsammans utan att vara gifta var något som upprörde många i 1700- talets England.
Efter några veckor på Cook Lane blev Kent tvungen att resa bort i affärer. När han var borta delade Fanny rum med paret Parsons elvaåriga dotter, Elizabeth. Det var nu familjen började ana att det spökade i deras hus.
En morgon kom Fanny utmattad ner.
Hur är det fatt? frågade mrs Parson : har du inte sovit?
Fanny såg plågad ut : Det bultade och bankade hela natten , sa hon : jag fick nästan för mig att det spökar här…
Mrs Parsons skrattade : Det var säkert bara skomakaren här intill. Han har sin verkstad i huset.
: Men igår kväll var det söndag mrs Parson. Det är ingen som jobbar på söndagarna..
En obehaglig tystnad sänkte sig. Mrs Parson fick medge att det var en smula underligt.
En kort tid därpå blev paret Kent osams med sin hyresvärd och hans familj. Parsons betalade inte tillbaka pengarna han hade lånat av Kent. Kent började tro det berodde på att han varit dum nog att berätta att Fanny egentligen inte var hans fru. Ändå hindrade det inte att Kent hotade Parsons med en stämning om Parsons inte betalade tillbaka pengarna. Parsons hämnades genom att berätta för alla han kände att mr och mrs Kent inte alls var gifta. Paret flyttade från Cook Lane en kort tid därefter. Deras vänskap med familjen Parson var förstörd för all framtid.
Strax efter att Kent och Fanny hade flyttat började det hända underliga saker hemma hos familjen Parsons. Hela familjen märkte att det ofta och oförklarligt rasslade och bankade på nätterna. En kväll så de också ett skarpt vitt ljussken som for uppför trappan. En vän som var på besök sa att skenet var så starkt att det kunnat lysa upp en kyrkklocka på andra sidan gatan.
Men bankningarna var ingenting mot de bekymmer som drabbade som drabbade William Kent och Fanny Lynes som nu bodde i det närbelägna Clerkenwell. Den höggravida Fanny hade blivit sjuk i smittkoppor. Hon kämpade tappert för sitt liv , men dog knappt en månad efter flytten från Cook Lane. Hon begravdes i gravvalvet S:t Johns, kyrkan i Clerkenwell.
Nyheten om tragedin nådde familjen Parsons. De lade märke till att det blev ett uppehåll i bankandet på Cook Lane efter Fannys död. Men efter ett år kom det tillbaka, högre än nånsin. Den här gången var det tydligt knutet till Elizabeth Parsons som nu var 13 år, Märkligt nog hördes bankandet bära där hon var.
Föräldrarna försökte finna en naturlig förklaring till oväsendet. De bad skomakaren i huset att berätta för dem när han arbetade. De anlitade en snickare för att ner väggpanelen i Elizabeths rum och kontrollera om råttor eller något annat fanns gömt bakom den. Snickaren hittade ingenting. Paret Parsons började motvilligt tänka att oväsendet måste vara övernaturligt. Kanske kunde en präst hjälpa till?
Parsons tog kontakt med kyrkoherden John Moore som var en ansedd person i området. Han besökte huset och blev snabbt övertygad om att det var en ande som knackade. Han tilltalade anden som om den fanns i rummet framför honom och föreslog att de skulle samtala.
; En knackning betyder ja och två knackningar betyder nej , förklarade han.
Med hjälp av denna mödosamma metod gjorde den knackande anden häpnadsväckande avslöjanden. Kyrkoherde Moore fick veta att det vara Fanny Lynes ande och att den ville att alla skulle få veta att hon blivit mördad.
Parsons som kom in i rummet lyssnade storögt till Fanny Lynes tragiska berättelse. Genom att spekulera och gissa kom de båda männen fram till att William Kent hade dödat Fanny genom att lägga arsenik i ett glas kryddat öl, en dryck som var populär medicin vid den här tiden. Man trodde att arsenik var ett perfekt gift vid mord eftersom den var svår att spåra i kroppen. Moore och Parsons fick också fram att Fanny trodde Kent dödat henne för att kunna lägga beslag på hennes besparingar och för att slippa försörja det barn hon väntade.
London på 1700- talet var en livlig stad med kaffehus och värdshus, och rykten spreds men vindens fart genom gator och gränder där det myllrade av människor. Det dröjde inte länge förrän historien om anden och mordanklagelsen publicerades i en lokaltidning, Någon visade artikeln för William Kent. Även om han inte nämdes vid namn förstod han genast att den handlade om honom. Eftersom Kent var rädd för att bli lynchad av en uppretad folkhop begav han sig direkt till Cook Lane för att bli rentvådd.
Kent pratade länge med kyrkoherde Moore som föreslog att han skulle tala direkt med anden. Det ödesdigra mötet ägde rum 12 januari 1762. Ryktet hade spridit sig över hela området och det lilla rum där Elizabeth brukade sova var fullpackat med åskådare. Efter ett tag kunde man till slut höra knackningarna som betydde att anden var redo.
Moore steg fram för att ställa sina frågor till den ; Är du mr Kents hustru? , frågade han.
Som svar kom två knackningar för nej , men vid det laget visste alla att Kent och Fanny inte hade varit gifta.
: Dog du en naturlig död? , frågade kyrkoherden.
Två knackningar.
Ett upphetsat sorl spred sig i hela rummet och Moore fick höja handen för att tysta åskådarna.
: Blev du förgiftad ? , frågade kyrkoherden.
En knackning kom vilket betydde ja.
: Var det någon annan än mr Kent som förgiftade dig? , undrade Moore.
Två knackningar.
Kent kunde känna snaran drogs åt han hals. Han var vidskeplig och okunnig som alla andra i rummet och tvivlade inte på att han hade med en verklig ande att göra.
Nu rådde upprorsstämmning i rummet och han kände genast att han var mycket illa ute, särskilt när en åskådare ropade en annan fråga : Kommer mr Kent bli hängd för mord?
En knackning.
Detta var mer är Kent kunde tåla, och han blev ursinnig. : Den här anden är en simpel lögnare , röt han , : Eller så tror den att jag är någon annan herre. Jag skulle aldrig ha kunnat mörda min älskade Fanny , jag är förblufffad över att ni utsätter mig för den här förödmjukelsen när jag fortfarande sörjer min döda hustru och barnet hon väntade.
Kent vände på klacken och gick. Folk hade blivit så häpna över hans ilskna utbrott att de beredde väg för honom så att han kunde komma ut.
Nyheten om hur spöket hade anklagat Kent för mord gjorde Cook Lane till Londons stora samtalsämne. Under de dagar som följde var Elizabeths rum sprängfyllt med åskådare som hoppades på nya avslöjanden. Det kom så många människor till huset att gatan ofta blockerades av nyfikna.
Richard Parsons menade att kaoset varken var bra för hans hem eller familj , så Elizabeth fick flytta till ett större hus i närheten. Knackandet flyttande som väntat med henne, och det gjorde även folkmassan. Vid det här laget hade tom förnäma socitetspersoner som hertigen av York, kungens bror sökt upp Elizabeth Parsons och det kusliga knackandet som hon tycktes dra till sig.
Efter 11 dagars tilltagande kaos förstod Londons borgmästare att något behövde göras för att lugna folkmassan. I hopp om att finna en naturlig förklaring till fenomenet meddelande han att saken skulle utredas av en kommitte bestående av framstående män. Bland den fanns dr Samuel Johnson , författaren till den första engelska ordboken , som gick med på att sammanställa den officiella rapporten.
Kommitten påbörjade sin utredning den 1 feb 1762. För familjen Parsons innebar detta en katastrof, när anden ställdes inför en kritisk publik bestående av lärda män vägrade den bestämt att infinna sig. Kommitten ville pröva ett tidigare uttalande som anden påstods sig gjort om att den skulle banka på Fanny Lynes kista. Någon gång efter midnatt den 2 februari fördes Elizabeth Parsons till kryptan i S:t Johns där hon fick ställa sig framför Fannys kista. En förväntansfull tystnad föll , men ingenting hände. Johnson och de andra i kommitten drog alltmer slutsatsen att en uppjagad Elizabeth hade iscensatt alla spökerierna.
Men detta var inte slutet på historien. Under de följande dagarna lär det ha knackat högre än nånsin. Man flyttade Elizabeth från hus till hus och överallt påstod folk att det hade inträffat underliga händelser. På ett stölle sa man att en lös gardinring hade snurrat runt gardinstången. Det hade också knackat så häftigt att de andra som bodde i huset hade blivit rädda och bett henne flytta och inte komma tillbaka.
Till slut beslöt en ny utredningskommitte att lösa problemet genom att hålla Elizabeth under sträng bevakning. Hon fördes till ett hus I Covent Garden där en husa hela natten sov i hennes säng och höll i hennes armar och ben. Ändå fortsatte det att knacka. Under de följande nätterna placerade man Elizabeth i en hängkoj med armar och ben bundna. Den här gången tystande anden.
Nästa natt blev Elizabeth utsatt för ett uppenbart fult trick av kommitten. Hon blev inte bunden, men fick istället veta att om man inte hörde några knackningar skulle man sätta henne och hennes föräldrar i fängelse. Sedan lämnade man henne ensam.
Kommittens medlemmar hade låtit borra ett hål i väggen så att man kunde bevaka flickan noga hela natten. Efter några timmar såg en medlem att hon smög från sängen till den öppna spisen. Där hämtade hon ett vedträ och tog med sig tillbaka till sängen. Senare hörde man henne knacka på det.
Alla som befanns sig i huset och hört de tidigare knackningarna var överens om att det här ljudet lät helt annorlunda. Trots det användes Elizabeths patetiska försök att hindra kommitten från att kasta familjen i fängelse som ett bindande bevis för att alla de underliga händelserna hade varit en bluff.
Myndigheterna ansåg att det var Elizabeths föräldrar som låg bakom spektaklet. De ställdes inför rätta , befanns sig skyldiga och hamnade i fängelse. Som ett ytterligare straff blev Richard Parsons dömd att stå vid skampålen tre ggr. Detta var en träpåle där en brottsling kedjades fast så förbipasserande kunde kasta stenar eller ruttna grönsaker på honom.
Domstolen ansåg också att kyrkoherde Moore hade varit Parsons medbrottsling, han fick inget fängelse straff men blev istället dömd att betala en stor summa pengar i skadestånd till William Kent. Kent blev förståss nöjd och vid det här laget hade han gift om sig och blivit en framgångsrik börsmäklare.
Trots att Richard Parsons hade befunnits skyldig var det många som tyckte synd om honom. När det blev dags för honom att stå vid skampålen var det ingen som kastade sten eller ruttna grönsaker. Åskådarna samlade istället in pengar till honom.
Efter det hände inget mer. Inga fler knackningar förekom. Till skillnad från gemene man accepterade rika och inflytesrika londonbor domstolens utslag fullständigt. Man var överens om att spöket på Cook Lane hade varit en stor bluff. Händelsen blev sedan en av många legendariska historier som berättades både i böcker och på Londons krogar.
VAD HÄNDE SEDAN?
Nästan ett sekel senare besökte en konstnär vid namn J.W Archer S:t Johns , kyrkan där Fanny Lynes var begravd. I gravvalvet låg kistor och tom lik i en enda röra på golvet.
En pojke som kände till kyrkan väl hade följt med honom och pekade ut det som sas vara den ökända Fanny Lynes kista. Archer hade hört historien och överväldigad av nyfikenhet bände han upp locket. Kistan innehöll visserligen en kvinnokropp men det fanns inga spår av smittkoppor som Fanny skulle dött av. Istället var dragen ovanligt välbevarande vilket Archer visste är typiskt för lik som påverkats av arsenikförgiftning.