Den 20 december 1991 var familjen Edwards (mamma, pappa och fyra barn) i Liverpool för att julhandla. De var inte ensamma om att julhandla i sista minuten. Det var tjockt med folk och det var i princip omöjligt att hitta en parkeringsplats. Till sist fick familjen Edwards en idé. De skulle parkera bakom den gamla kyrkan St. Lukes. Sagt och gjort. Belåtna gick de från bilen mot affärerna. Då gjorde de en fruktansvärd upptäckt! Den yngsta dottern, Abbey, hade försvunnit! De började desperat leta efter henne i julshoppingvimlet men utan framgång. Dessutom började en konstig tjock dimma falla över området… Familjen gick tillbaka till bilen för att se om Abbey återvänt till den. Då hörde de Abbeys röst skrika från kyrkan! De följde ljudet av hennes röst…

När de kom fram till kyrkan hörde de en konstig orgelmusik, vilket var mystiskt då kyrkan inte var i bruk. Då såg de plötsligt Abbey komma ut från kyrkan hand i hand med en märkligt klädd herre. Han såg ut som att han kom direkt från den viktorianska eran med sin långa kappa och svarta tophatt. Hans ansikte var blekt och hans blick var tom.
”Jag ber om ursäkt ifall ni blev oroliga.” sa mannen och lämnade Abbey med sina föräldrar. Abbeys pappa sprang efter mannen men kunde inte hitta honom. Han var upprörd eftersom han trodde mannen kidnappat Abbey. Men då berättade Abbey vad som egentligen hänt. Enligt henne hade en gammal gumma tagit fast Abbey och dragit henne med sig från bilen. De hade gått till kyrkan där en mässa ägt rum. Alla kyrkobesökare hade varit klädda i märkliga gamla kläder. Abbey hade försökt skrika efter sin familj men då hade den gamla kvinnan hållit för Abbeys mun. Men då hade mannen dykt upp och räddat henne.
Det verkar som om ett ondskefullt spöke dragit med sig Abbey in i en parallell dimension och att den mystiska spökherren räddade henne. Denna historia är verkligen ett sant julmysterium.

Julen må försöka framstå som mysig och fridfull nu för tiden men julen hade en vild ungdomstid! Fylld av spöken och farliga väsen. Med tanke på att juletiden är en tid av mörker så är det egentligen inte så konstigt att julen har kommit att förknippas med spöken. Inom den keltiska kalendern trodde man att andarna fick kraft av den försvagade solen och satte igång med hemsökelser den sjätte december och fortsatte härja ända till den 20:de.
Enligt kristen tradition var mörka krafter starka i juletid eftersom de var tvungna att passa på innan ljuset (alltså Jesusbarnet) föddes på jul.
Julen har också fått en magisk laddning i många länder och ses som en tid då det passar extra bra att ägna sig åt spåkonst. Till exempel sas det att vad man än drömmer under de tolv nätterna mellan jul och trettondagen kommer det gå i uppfyllelse under året.
Enligt en annan teknik skulle en ogift kvinna duka ett bord för två personer. Sen skulle hon sätta sig och äta och om hon hade tur skulle hon få se en vision av sin tillkommande på stolen mitt emot. Enligt en svensk sägen så var det en piga som gjorde detta men blev störd av sin husbonde som klampade in och slog sig ner där visionen av pigans tillkommande skulle sitta. Pigan blev ursinnig och kastade ut ett glas vatten över sin husbonde. Men magin var stark den kvällen och det slutade med att husbondens fru dog en kort tid efteråt och husbonden gifte om sig med pigan! Så det där med det dukade bordet är alltså en kraftfull magisk rit!

Men tillbaka till ljusskygga julväsen!
I grekisk folktro kan man hitta de så kallade Kallikantzaroi, ett slags trolliknande väsen som gillade att kidnappa vackra kvinnor under de tolv juldagarna. Men i vissa fall kunde offret prata sig ur situationen och släppas fria. Kanske till och med få med sig en gåva från Kallikantzaroierna. I skotländsk folktro kan man hitta ”the wild hunters” (de vilda jägarna). De var spöklika väsen. Om man såg dem var det ett omen för död.

Även vissa stackars människor troddes kunde förvandlas till spöken under julnatten. Om man själv var född på julnatten så hade man en förbannelse över sig som gjorde att man lämnade sin kropp och flög runt som ett rolöst spöke under julnatten. Om man ville undvika sitt spököde skulle man hålla sig vaken under natten och räkna alla hål i en sil.