Nu går vi åter till Orust gårdens spöken…

Detta spöke har väl varit det spöke jag varit riktigt rädd för. Jag har aldrig kännt mig rädd , kanske lite orolig men aldrig riktigt riktigt rädd.

Min mormor sade alltid att vi barn skulle akta oss för spöket under hennes säng, en man som blivit halshuggen och bodde under hennes säng och han kom bara fram om vi barn gick in i mormors sovrum…

Vi trodde verkligen på detta och det gjorde inte saken bättre att min mamma berättade att det faktiskt var sant.

Jag var livrädd för att ens gå nära sovrums dörren. Nu i vuxen ålder kan man ju tänka att detta bara var ett trick för att hålla nyfikna barn borta. Och det var ett trick som verkligen fungerade.

Mormor använde också denna huvudlösa gubbe som en varning att om vi var olydiga så skulle han komma fram och ta oss , och försvinna med oss.

Men jag hade klurat en del på detta och jag ville verkligen möta honom , så en dag när det var halv mörkt ute och de vuxna åt middag så smög jag faktiskt in i mormors sovrum. Jag böjde mig ner och tittade in under sängen…

Och jag blev så rädd att jag faktiskt kissade på mig , för när jag tittade in under sängen så möttes jag av två lysande ögon och ett väsande ljud…

Jag kissade på mig och sprang i vrål ut till mina föräldrar , efter det så vågade jag aldrig mer utmana ödets mörka skepnader…

Jag har som sagt alltid varit ett känsligt barn , jag har alltid kännt mig speciell i det anseendet att jag har observerat saker som inte kan förklaras.

Jag var nog runt 5 år och detta var några tidigare än mitt första möte med dödsängeln. Alla mina tidiga möten förknippas med mina morföräldrars hem ute på Orust. De bodde långt ute med en stor bondgård med massor av djur.

Vart jag än gick på gårdens ägor så kände jag mig aldrig ensam utan det kändes som jag hade någon bakom mig hela tiden och jag kände att någon tittade på mig. Men när jag vände mig om så fanns det endast skuggor och endast nån obetydlig slöja , men jag var aldrig rädd , utan jag försökte hela tiden få en kontakt med detta mysterium.

Det var alltid som starkast när något av djuren skulle föda sina avkommor eller när något annat stort var på väg att hända. Men det som fortfarande är färskt i minnet var när man skulle lägga sig och precis innan man somnade så var det som om nån smekte min kind.

Bara några korta sekunder men det gjorde att man ändå kände sig trygg…

Det fanns bara 2 ställen i huset som gjorde mig otrygg och det var mina morföräldrars källare och deras sovrum , men det kommer jag berätta om senare…

Jag har alltid haft nån overklig kontakt med döden. Jag har aldrig varit liksom rädd eller haft fasa över den. Men mitt första riktiga möte med ängeln av döden kom till mig i en dröm när jag var ca 8 år. Jag hade en gammel mormor som jag stod nära , jag älskade verkligen denna kvinna.

Hon såg mig som den jag var och accepterade mig för den speciella flickan som egentligen ingen tyckte om. Jag kan fortfarande minnas hennes kramar , doften av gammalt hus med små doft pärlor av nybakad sockerkaka och de fantastiskt vackra mattor som hon själv vävde.

Min gammelmormor och större delen av min mammas släkt bodde ute på Orust och vi bodde inne i gbg så det var bara vid helger och lov som vi hälsade på. Men när jag väl träffade henne så var jag lycklig , jag fick sitta i hennes knä med en bit sockerkaka i min hand.

Det var lycka det…

Men iallafall hon blev mycket sjuk i diabetes och förlorade båda sina ben till denna avskyvärda sjukdom. Och när jag var runt 8 år och låg och sov så drömde jag en mycket stark dröm om henne. Hon satt och vävde i sin vävstol , sitt vita hår uppsatt i en knut och en vacker klänning och först så var det som hon inte märkte mig , jag var som ett spöke i hennes närvaro.

Jag stod bakom henne och försökte nå henne med min hand men jag nådde inte ända fram utan det kändes som vi var flera meter från varann. Det var en obehaglig känsla och samtidigt så stark närvaro. Jag hade liksom förflyttat mig sovande från min säng till hennes vävrum. Doften från hennes hus sitter fortfarande kvar i mig.

Efter en stund i drömmen så till slut fick jag en kontakt med henne , hon vände sitt huvud och sa ; allt kommer ordna sig , du kommer att klara dig bra…

Efter dessa ord så tynade hon bort från vävstolen och istället så uppenbarades ett ljust vitt sken och en gestalt med två stora vingar. Ett ögonblick som sedan övergick till en tom vävstol.

Jag vaknade kallsvettig och jag kan lova att jag kände doften av hennes nybakade sockerkaka i mitt rum , det var en overklig bisarr känsla men ändå behaglig. Efter en lång stund somnade jag om och vaknade av att det ringde. Jag hörde min mamma gå ner för trappan och hörde henne svara och hörde henne bli helt tyst , men jag behövde inte lyssna för jag visste redan…

Min gammelmormor hade gått bort , 96 år gammal och i sjukdom…och jag visste att hon hade fått frid…