Per Gustaf Berg (1805–1889) ÅRSGÅNGEN Ur Svensk mystik (1871) En sed, som, fordom ganska vanlig i vårt fosterland, ännu pånågra ställen, särdeles i Småland, stundom iakttages, är den så kalladeårsgången. Om betydelsen härav, ävensom vad den har att iakttaga,som vill gå årsgång, […]
En sed, som, fordom ganska vanlig i vårt fosterland, ännu på några ställen, särdeles i Småland, stundom iakttages, är den så kallade årsgången. Om betydelsen härav, ävensom vad den har att iakttaga, som vill gå årsgång, har Hyltén-Cavallius lämnat en utförlig redogörelse. En sträng fasta måste hållas under dagen före julnatten, särdeles om eftermiddagen. Dessutom är nödigt, att den, som vill gå årsgång, ej för någon uppenbarar sitt förehavande, ej tillsäger när han går ut, ej hälsar på någon, som han möter ute, icke svarar, om han skulle bliva tilltalad, icke ser sig tillbaka sedan han lämnat stugan, icke skrattar eller förfäras, såge han än aldrig så mycket sällsamt, utan vandrar all- varsam, stilla och tigande. Han bör likaledes icke samma dag hava sett någon eld brinna, och om han sett någon sådan, bör han ute slå eld framför sig med stål och flinta, för att därigenom förtaga den an- dra eldens menliga verkan.Den som går årsgång färdas vanligen ensam; någon gång vandra två tillsammans, och blott ogärna trenne. I senare fallet bör den, som går mellerst, bära en krans av olika slags blommor, plockade midsom- marnatten, samt hålla sina ledsvenner vid handen. Vandringen begyn- ner en stund före midnatt och bör vara slutad före ottan. Den ställes
alltid till någon kyrkogård, och somliga besöka till och med trenne särskilda kyrkor. Under färden lära många underliga ting förete sig. Således: om någon farsot tillstundar, skola gravar hela natten uppkas- tas på kyrkogården och jordefärder synas vandra genom bygden. Om årsväxten blir god, tyckas små män bära stora sädeskärvar över åkrarne, små möss komma dragande med stora hölass, öltunnor köras framåt vägen och skaror samt liar höras raspa i gräset eller klinga emot stenarne. Blir äringen åter dålig, synes föga folk på åkrarne, små kärvar sammanbäras och skördefolket sitter sörjande på åker- renen. Om krig tillstundar, hugges det gruvligen i skogen, liksom man där fällde bråtar eller gjorde förhuggningar, rustade män rida av och an på vägarne och fältpipor höras på avstånd. Vådeldar och vattenflö- den synas vid gårdar, där dylikt skall tima, och när den vandrande kommer till något hus, behöver han blott sakta klappa på väggen och spörja: ”Skall någon dö härinne?” så svarar den, som skall dö: ”Ja!” Men om ingen skall dö, svaras: ”Nej!” Och detta sker antingen fol- ket är vakande eller sovande. Många andra sällsamma ting synas dessutom, emedan alla troll och spökerier under nämnda nätter tros vara i rörelse. Den vandrande behöver likväl icke frukta, emedan gastarne ej göra honom någon skada. Det enda han har att akta sig för är glo-son , vilken, stor som en snöplog, med resta borst och frad- gande mun säges rusa fram över vägen och ryta så att det rungar (genljudar) i jorden. Hon tros söka komma emellan den gåendes ben, och skall i sådant fall fläka honom, om han ej närmast kroppen bär
en kvist av apel eller flogrönn (rönnträd, som uppväxt på något annat slags träd eller stubbe). Vandraren måste dessutom undvika att skratta, emedan han i sådan händelse blir snedmunt. Det förtäljes vidare, att när någon sålunda tillbörligen gått års- gång i 7 år, möter han den sista natten under sjunde året en ridande man, ur vars hals går en eldslåga, och har denne man en ”runkavle” i munnen. Om nu den, som går årsgång, är nog snabb och dristig att springa till och rycka kavlen ur mannens mun, blir han genom dess bärande mycket ”klok”, så att han vet allt vad man frågar honom, ja att han kan se 9 alnar ned i jorden. Fortsätter han sin gång ännu tvenne år, så att han tillsammans gått 9 år, och kommer så serla (sent) en afton på kyrkogården, finner han derstädes för sig många små gossar, vilka av folket kallas ”varvar” (dvärgar), och alla hava hattar (”varvhattar”, ”dvärghattar”) på huvudet. Nämnda små gos- sar leka med varandra och förehava många roliga apspel, i mening att därigenom komma den gående att le, för vilket denne måste noga akta sig, emedan i motsatt fall hans möda varit förgäves och han för att lyckas måste gå ännu i 9 år. Om dvärgarne ingenting uträtta med sina upptåg och gyckel, söka de att genom förskräckliga syner bortjaga sin vederdeloman; men om de även härutinnan misslyckas, förmå de ej att gå ifrån honom med mindre någon av dem lämnat sin hatt i sticket. Detta sker likväl ej förr än mot ottemål30, sedan de på allt sätt sökt uttrötta mannen, som bär runkavlen, samt under tiden brottats med honom, sägande: ”Du får ej någon hatt förr än du med våld eller snabbhet kan taga den ifrån en bland oss!”
Den man, som sålunda vunnit runkavle och varvhatt (dvärghatt), blir sedermera en stor siare och känner alla fördolda ting och spådo- mar, utan att vidare behöva gå årsgång. När han vill spå, tager han runkavlen i handen samt dvärghatten på huvudet, och tros den senare hava egenskapen att göra honom, som bär den, osynlig.I senare tider har denna vidskepliga tro mycket avtagit, och om än en eller annan ännu torde finnas, som går årsgång, har man icke på flera mansåldrar hört omtalas någon, som lyckats vinna den under- bara runkavlen och dvärghatten.
Llewellyn Lloyd (1792-1876)JULSÄGNER Ur Svenska allmogens plägseder (1871) På julnatten bör ingen vara hemifrån, ty om man ocksåicke skulle möta gastar, skulle man alltid råka få se mer änunder andra nätter. Det är särskilt då som trollen vandraomkring ute. På hedar och […]
På julnatten bör ingen vara hemifrån, ty om man också icke skulle möta gastar, skulle man alltid råka få se mer än under andra nätter. Det är särskilt då som trollen vandra omkring ute. På hedar och andra öde ställen kan man få se dem ridande på vargar, svin, kvastkäppar m.m. då de äro på väg till sina samlingsställen, som vanligen äro i berg- grottor eller under höga klyftor, som tyckas stå uppburna av pelare, där de dansa, sjunga och dricka hela natten.Peter Jöns Angermanni, biskop i Växjö, berättade i ett liktal över en av riddar Herne Ulfs avkomlingar år 1620, om nämnde riddare följande: ”Herne Ulf bodde på Ed i Voxtorps socken i Småland. Han underlät aldrig att komma till jul- ottan. En julnatt var ovanligt klar och ljus, så att riddaren trodde det vara dager, då han tillfälligtvis vaknade mycket tidigt, men trodde att han hade försovit sig. Emedan han således ansåg det vara snart kyrkdags, begav hans sig på väg, sedan han låtit sadla sin häst och befallt drängen att väcka de övriga tjänarne och komma efter. Själv red han förut.
”När han kommit på halva vägen såg han på en liten kulle, till höger om vägen, en mängd små varelser som sjöngo och dansade och tycktes fira ett bröllop. Han hejdade sin häst och såg en stund på deras förlustelser. Men snart framkom ur sällskapet ett vackert fruntimmer och räckte honom ett dryckeshorn, och bjöd honom att njuta av dess innehåll. Riddaren emottog det med vänstra handen och låtsades dricka, men stjälpte ut det bakom sig. Trollet såg denna åtgärd och gav honom en sned och mulen blick, men han drog sitt svärd och avhögg hennes huvud, under åkallan av Guds bistånd. Därefter gömde han hornet och fortsatte ritten. Men omedelbart därefter uppkom en så förskräcklig storm, åtföljd av hemska röster och ett fruktansvärt tjut, så att han med möda framkom till kyrkan.”När gudstjänsten var slutad, bad riddaren att prästen och församlingen skulle åtfölja honom till det ställe, där äventyret timat – och som sedermera fick namn av ”trollkullen”. Där fann man kroppen av det troll, vars huvud han avhuggit, med huvudet liggande bredvid.Det tagna hornet, som hade trehundrade färger, hade riddaren skänkt till Växjö domkyrka, där det förvarades intill år 1570, då danskarne brände staden, vid vilket tillfälle hornet antingen fördes till Danmark eller eljest gick förlorat.
Den då regerande konungen, sannolikt Erik XI Läspe, fick höra händelsen omtalas, och befallte att mannen skulle dädan- efter avlägga namnet Ulf och kalla sig Trolle samt att han i sitt vapen skulle insätta trollets kropp. Detta vapen har den utmärkta Trollefamiljen än i dag. Vidare befallte konungen att händelsen skulle avmålas på muren i Växjö kyrka. Denna målning finnes där ännu kvar tämligen bibehållen. […]Men den besynnerligaste och mest farliga vidskepelsen i avseende på julnatten är den rätt allmänt gängse tron att de döda då återuppstå ur sina gravar, och efter besök i deras forna hem återgå till Guds hus, där de hålla gudstjänst allena. Där- före frukta alla levande att vara ute den natten; och det är mycket sant att de på många ställen hålla i med dans och lekar ända in i sista stunden, för att slippa se de nu nämnda synerna.En adlig dame, vid namn Bååt, som bodde på Engsö i Västmanland, och varit två gånger gift, kom att vakna en julnatt mycket tidigt, och såg därvid att det brann ljus i kyr- kan, som låg nära. I full tro att julottan redan var inne, skyndade hon hastigt ur sängen och klädde sig, samt gick till gudstjänsten, åtföljd av sin piga. Men hon hade knappt kommit in i kyrkan förrän hon till sin förskräckelse såg att bänk- rummen voro upptagna utav personer som längesedan voro begravna, de flesta som hon själv i livstiden känt.
Ibland spöksällskapet var en ävenledes avsomnad hus- hållerska, som tjänt hos henne; denna kom hastigt fram till henne och sporde: ”Varför komma de levande bland de döda?” Därefter uppmanade hon sin förra matmoder att genast avlägsna sig ur kyrkan, ävensom hon tillstyrkte henne att vid utgåendet genom kyrkdörren, där hennes båda avlidna män stodo, icke gå närmare till den ene än den andre, samt att icke se bakom sig, emedan någon olycka ofelbart då skulle träffa henne.Frun följde det råd som så välvilligt blivit henne givet, och kom lyckligt och väl hem till sitt igen. Men så gick det icke för pigan, ty hon hade icke fått del av det viktiga råd som hennes matmoder erhållit; hon såg sig tillbaka då hon kom ut ur kyrkan, varföre hon i ögonblicket blev borttagen av trollen, som då gåvo ifrån sig så skärande läten, att de hördes över hela den omkringliggande landsorten.
Selma Lagerlöf (1858–1940) TROLLMUSIKEN en julsägen Postumt publicerad i Från skilda tider I (1943), men ansesvara skriven någon gång mellan 1891 och 1897. Läs mer omberättelsens tillkomst och bakgrund i Från skilda tider II. För att envar må begripa, att det var […]
Selma Lagerlöf (1858–1940) TROLLMUSIKEN en julsägen
Postumt publicerad i Från skilda tider I (1943), men anses vara skriven någon gång mellan 1891 och 1897. Läs mer om berättelsens tillkomst och bakgrund i Från skilda tider II.
För att envar må begripa, att det var ett riktigt under, ett riktigt stort, övernaturligt järtecken, som vederfors den gamle orgelspelaren, så måste jag först tala något om den orgel han hade att spela på.Ty orgeln var ett ganska styggt och elakt gammalt instrument . Den var en riktig fabrik för dissonanser. Ja, det är inte för mycket sagt om den, att den gjort sig till en slags hemort för all fasa, som fått stämma till att göra sig hörd, för allt, som skrämmer, och allt, som skriker, för allt, som väser och rasar och ryter och basunar. Orgeln var ett ganska hemlighetsfullt väsen. Stundom var den rätt behärskad i sitt uppträdande, liksom vinden icke alltid är storm och värmen icke alltid är hetta. Men då den ledsagat en psalmvers eller två med toner så mjuka, att man
kunde tro, att de pressats fram genom en änglavinge och icke genom dess gamla pipor, så kunde den icke längre. Då var det, som skulle den säga: ”Käre Gud Fader, jag vill inte bedraga dig. Så här ville vi, att det skulle låta på jorden, men så är det inte. När människorna träda inför dig, äro deras ord hala och deras stämmor milda, men det är bara bedrägeri. Hör nu på mig! Så ljuder det i deras hjärtan, och så genljuder det över landen.” Och så brusade orgeln igenom hela den skala av ohyggligheter, som intet instrument i världen kan ha make till. Ty den var ett helt träsk av jämmer, en hel avgrund av tjut. Den hade i sin tjänst både dys- terhetens uvskri och lystnadens lejonstämma och vredens orkandån. Och sedan den stormat fram med förskräckelse och förtvivlan, med läderlappskri och korpskri, med hånskratt och vissling, med ormars väsande och människobarns gråt och med laviner och krigsdån och rullande åskor, så avbröts alltihop av ett koppardön som från domens basuner, alldeles som om Vår Herre nu äntligen förlorat tålamodet och gåve tecken till den slutliga uppgörelsens stora dag.Då blev orgeln åter lugn och ledsagade psalmens sista vers med ett dovt, ihärdigt mummel, en skorrande protest, som av en den där blivit skrämd till tystnad men ändå ej kan låta bli att knota.
Men de, som voro vana vid orgeln, frågade ej stort efter den. Det var också något lugnande däri, att man så väl visste, att det var orgeln själv, som ställde till allt slamret och oväsendet. Man hade ju ingen att gräla på under sådana omständigheter.Ty när man såg den käre gamle klockaren och orgel- spelaren, som var det blidaste väsen på jorden, så förstod man så väl, att han icke hade någon del i larmet och fasligheterna. Och när man tänkte på att han aldrig fått någon slags undervisning i orgelspel, utan att det bara var fallenhet och tilltagsenhet, som gjort honom till musiker så där för en femti år sedan, så misstänkte man ju aldrig honom för att kunna regera någon orgel i världen, än sen då den, som kommit på hans lott att handhava. Och nu skall jag så småningom komma till att berätta om underverket.Det var en jul, som vår gamle klockare upplevde det, och jag kan säga, att just om julen brukar jag tänka på honom ofta och mycket. Ty det är, som om glädjen skulle vilja fly mig på julkvällen. Då går jag omkring i missmod och undrar över ljusen och över alla de glada ansiktena och över jul- gåvorna. Och jag söker förgäves efter den stora hjärtevid- gande julfriden. Så var det ock med honom. Det var omöjligt för honom att vara glad om julkvällen.
Vilken god och vänlig man var han dock ej, denne gamle! Året om bar han gott lynne i hjärtat och solsken på ansiktet. Det var endast julen, och om julen endast julaftonen, som medförde ofrid till honom. Och det var ej därför att han ej älskade julen. Å, det är mycket farligare att älska den för mycket. Han hade för stora fordringar på den. Julaftonen ville han ha stor och härlig som ingen annan dag, och män- niskorna ville han ha lika stora och härliga som dagen.Men hade man frågat honom själv, så skulle han sagt, att det var trollens fel, att han ej kunde vara glad på julaftonen, ja, inte deras fel just, utan en stor och rättvis hämnd, som de utövade. Det var en i klockarens släkt, som begått en miss- gärning denna dag.Men tänk nu ej om honom, att han var full av käring- snack och övertro. Besinna, att han var en gammal skol- lärare! Besinna, att de årräckor, under vilka han meddelat de uppväxande vett och förstånd, knappt mer stodo att räkna! Man fick träla sig fram på härs och på tvärs i hans hjärna, klättra uppåt och nedåt i den, innan man mellan räkne- tabeller och psalmmelodier och mantalslängder kunde komma fram till denna enda grönskande fläck av övertro.En av klockarens förfäder hade varit organist i Karlstads domkyrka. Det var länge sedan, ah, så oändligt länge sedan, dock mindes man ännu hur han kunnat framlocka melodier
så ljuva och tonmassor så väldiga, att människor farit långa vägar för att få höra honom. Så en söndag, som var en jul- afton, stod en bonde och stödde sig mot räcket till läktar- trappan, då organisten kom ut ur kyrkan. Då klappade organisten bonden på axeln och sade till honom: ”Säg, gubbe, har du någonsin hört sådant spel?””Jag ville blott säga dig, att jag hört det, som är vackrare”, svarade då bonden, ”och det är, då trollen spela hemma i berget om julnatten.”Då greps orgelspelaren av våldsam lust att få höra så underbar musik och sade: ”Kan ej jag också få höra detta?”Det blev en rask avgörelse. Orgelspelaren satte man i sitt ställe och for med bonden fem mil utåt landsbygden för att få höra trollen spela om julnatten.Å, hur väl jag känner den vägen, där de foro, hur smal och ringa slingrar den sig ej mellan de höga, svarta träden. Backarna äro branta, så att hästen sätter samman benen och kanar utför dem, svallisen gör vägen sned och hal, så att släden svävar ut ända till det tvära bråddjupet där nedan- för, hästen är en yr fåle, som spritter och dansar och flyger som en vind, och körsvennen, han skrattar och leker med tömmen, ännu då man hänger ute över avgrunden.De stannade utanför bondens stuga, just då gröten skulle ätas. Då var kvällen redan väl framliden.
Men mot midnatt gingo de alla, män och kvinnor, med högtidliga ansikten ut ur stugan, och de vandrade upp på en kal kulle, som reste sig nära gården. Och helt tysta, fyllda av stor andakt, stodo de där och väntade på att få höra trollen fira julens herre.Så hördes genom natten en ton och en annan. Trollens julhymn stämdes upp nere i berget. – De gråa trollen, de solskygga, klumpfotade, krokryggade uslingarna, som eljest sutto i köld och mörker i sina bergkamrar, de sjöngo och spelade. Och sant må det vara, att de denna natt sutto under röda guldpelare och att allt omkring dem var gnistrande prakt, ty nu voro deras små nyckelharpor klingande och deras sträva röster idel ljuvhet. Då klockaren, den verklige klockaren, berättade detta, brukade han få tårarna i ögonen. ”Ni kan väl förstå vilken rörelse det väckt att höra detta”, brukade han säga. ”Tänk, så vackert det skulle vara i den stora, tysta natten! Tänk, den längtan och det hopp, som skulle ligga i de stackrarnas lovsång! Jag är så viss på att den store mannen, min ättefader, aldrig tyckte sig ha hört något vackrare.””Men varför gjorde han då vad han gjorde?””Jo”, svarade klockaren, ”det kom över honom så med ens. Det var en dånande skräck, som om en stor gran i sko- gen störtat ned över honom. Ty han tänkte som så: Dessa, som spela, känna de Kristus? Kunna dessa odöpta fira jul?
Här lyssna vi till dessa, som ej hava någon själ, men vad fira de denna natt annat än djävulen, deras herre? Och han kastade sig till marken, så brått som om han blivit fälld av en stark hand, och ropade: I den ondes namn, håll upp.””Därmed gjorde han stor synd, fader klockare.””Ja visst ja, stor synd, stor synd. Det blev en sådan för- skräckelse på hela naturen. Berg och backar stodo och vän- tade på änglarnas fridshälsning, och så ljödo sådana ord i dess ställe. Berget darrade, och stjärnorna flämtade som ut- brunna ljus. Djupt nere i jorden hörde man hur harpsträng- arna brusto och pelarna störtade och hur stämmorna dogo bort i väsande och skorrande. Men orgelspelaren, han hade brutit mest mot sig själv, livssaften förstenades i honom. Han sökte resa sig men kunde ej. Han kom upp på knä, mer förmådde han ej. Så bredde han ut armarna, störtade baköver, slog huvudet hårt i berget och var död. – Och det förstår jag så väl, att han måste dö”, fortsatte klockaren, ”och jag förstår, att trollen än i dag sitta kvar där nere i berget och tänka på hämnd. För det har ju hänt så besynner- ligt, att jag, som är av samma släkt som den storgubben, fast vi nu bara äro bönder, jag har kommit hit och blivit klockare och bor här i gården under trollberget. Och annars göra mig trollen intet ont, men om julaftonen äro de efter mig med all slags hemsökelse.”
Och det fanns ingen förskoning för honom. Hela året gick klockaren i solskenslynne, men varje julafton togo trollen ifrån honom hans prövade, goda, spegelglatta humör.Ack, han skulle förstått att fira julafton! Långt i förväg tänkte han ut små lustigheter och rim och överraskningar, som han skulle komma med då. Men när stunden kom, var han ond och vresig, och vanligtvis tog han ej fram sina gåvor förrän på juldagen, ty då var han åter människa.Det var ju så, att efter den natten, då de blivit störda, hade trollen aldrig spelat mer, och därför brukade han stun- dom säga: ”Det blir inte bra med mig, förrän jag får lära trollen spela på nytt.””Men hur skulle det gå till, fader klockare?””Det vet jag inte, det har jag funderat på, alltsedan jag blev klockare i Svartsjö, och det har jag snart varit i fem- tio år.”Så var det hans sjuttionde julafton, och han beslöt riktigt fullt och fast, att nu skulle det bli en julafton.Han var i gott humör, då han vaknade. Och så fick han en härlig idé. Han skulle bara låta bli att förarga sig. Det var det enda, som behövdes, bara låta bli att förarga sig, så kunde ju lynnet ej annat än räcka dagen ut.Så gick han och var på sin vakt. Han var mild och mör mot alla människor, bara för att ej komma ur julglädjen.
Hela förmiddagen var köket belägrat av tiggande kvinnor, och när han såg de fyllda påsar, med vilka de drogo bort, kunde han nästan undra vad de själva skulle ha att leva av, ty Gud skall veta, att de ej voro rika, men han förargade sig icke. Det var gott att ha en barmhärtig och givmild hustru, och han fröjdade sig över det.Hela förmiddagen var han så tämligen övergiven, ty alla hade sitt att ställa med. Då de i två timmar glömt att ge honom frukost, kom han i köksdörren och sade till om den, men mild och mör var han hela tiden.Mild och mör var han ock mot Vår Herre, fast han ställde till med ett slaskväder, som tog bort allt föret på vägen, så ingen kunde begripa hur folk skulle komma till kyrkan nästa morgon. Nej, han var nöjd med allt, han ville inte förarga sig.Framemot middagstiden blev vädret bättre och klockaren gick ut. Just i grinden mötte han då gamle Agrippa Prest- berg, trumslagaren.Det är inte många, som kunna veta vad detta var för ett möte. Men om det fanns en förskräckelsens syn, så var det gamle Agrippa. Han hade en lång, knotig kropp, klädd i trasor, och ett magert, gulblekt och knotigt ansikte med hår i tovor och skägg i tofsar och stripor. Han hade ett lömskt, seende öga och ett blint, med inflammerat vitöga och varig kant och en näsa, en näsa, som var krokig och stor och sned
och konstig som på intet annat djur i naturen, uttryckande allt möjligt av rovgirighet och högmod och stridstuppshumör och dryckenskap och lidelse.”Bom, bom, bom”, sade gamle Prestberg på sitt vanliga sätt, ”undan bönder och kryp till kojs, för här kommer Jonas- Utter-Agrippa-Prestberg med trumpinnarna i sin hand för att dunka er sönder och samman. Bom för dig och bom för dig. Bom, bom, bom.””Är du så sträng i dag, Agrippa”, sade klockaren, ”det är ju julen för handen.”Varpå Agrippa, den hedningen, började en tirad mot Gud och prästerskap, som kunde komma hjärtat att darra i krop- pen på en. Men klockaren höll sig tapper. Han ville ej förlora humöret.”Vart skall du gå en sådan här dag?” sade då klockaren.”Hem till käringen, förstås. Hon skall väl ha den glädjen att få hem mannen sin till jul. Och läsas böner skall det inte, men supas skall det. Hon skall ha sig en glad kväll, Prest- bergskäringen.” Och han visade klockaren brännvinsbuteljen, som stack upp ur hans rockficka.Agrippas stuga låg på trollberget strax ovan klockargår- den. Där uppe bodde flere fattiga hushåll, rätt löst och dåligt folk. Fick man nu brännvin dit upp, så skulle där bli ett leverne.
Och när klockaren sade Prestberg adjö, så gav han honom den förmaningen att gå försiktigt uppför branten, vägen var hal där. Varpå gamle Agrippa marscherade i väg utan att se sig för och hållande käppen i vädret. Ty en sådan dåre var han, och klockaren visste det, och det var därför han varnade honom. Och då han såg, att han föll och knäckte sin butelj, så visste han, att det var han, som vållat det. Så nu skulle det ej bli något drickande uppe på trollberget denna julkväll. Det ville han gärna bära ansvar för.Men nu fick han se en lång rad tiggare på landsvägen, som togo av uppåt hans gata. Då dröjde han ej länge, utan han klättrade själv upp till trollberget och ropade an en liten, svart kvinna, som stod i sin dörr. ”Du Brita”, sade han, ”är det meningen, att din dotter och hennes man och de åtta ungarna skola vara här julen över? Har du någon mat att ge dem kanske? Blir det annat än att de skola tigga nere hos oss allt vad de skola ha? Låt du dem draga sin kos, så snart de komma, det råder jag dig till! Har dotter din gett sig i lag med skojare, så får hon ha det så gott. Men för andra kristna människor får du inte förstöra julen med att ge oss det tjuvpacket på halsen.”När han åter skulle gå ned från berget, kom en liten hög- tidlig man ut ur en stuga. Han var alldeles skallig och all- deles slätrakad, skinande av belåtenhet, smilande i rösten och något ostadig i blicken.
Denne var kejsaren. Han var en stackars snäll man, som mistat all sin egendom och så tagit sig ersättning på ett annat område.Ty när människor sågo, att han tog drömmar i ersättning för gods och fabler i lösen för boskap, så blevo de frikostiga mot honom. Han hade en gammal hustru, av henne kunde de ingenting göra, men han hade en ung dotter, som var borta i tjänst, henne gjorde de till kejsarinna. Och de lovade honom, att denna dotter skulle komma och skänka honom ett kejsarrike. Ingen var snål mot kejsaren, vad man visste av grant eller stort, det gav man honom, och i synnerhet var det dotterns hemkomst, som firades, med stora äreportar, med dundrande kalas, med sidenklädda unga damer och för- färligt skjutande. Och han väntade henne alla dagar, men först och främst på de stora högtidsdagarna.Så gick han fram till klockaren och viskade, att nu i natt skulle kejsarinnan komma. Nu var det riktigt säkert. I kyrkan skulle det tändas ljus för hennes skull, och menigheten skulle gå ut med bloss och taga emot henne.”Ola Janson”, sade klockaren strängt, ”vet du ej vem som kommer denna natt?”Det visste kejsaren väl. Han var egentligen icke galen. Han kunde bara ej låta bli att drömma. Han var också en gudfruktig man. ”Men hon kommer också”, sade han inställ- samt.
”Hon kommer inte, du”, sade klockaren. ”Du skall inte låta de unga karlarna göra dig galen. Inte kommer hon, och inte är hon kejsarinna. Du gör dig till gud, Ola Janson. Det blir du nog straffad för.”Kejsarens kropp vek sig samman. Han kröp, han förintade sig. Innan klockaren kunde veta det, var han borta, inkrupen i sin stuga eller uppslukad av jorden.Och klockaren tänkte. Somliga förneka Gud och andra göra sig själva till gudar, men bevars väl, jul vilja de alla fira. Se nu bara på det här fantfolket27! Komma de inte skrattande och hoppande och dansa med sina påsar. Jul skola de fira förstås, fast de ha kärran full av tjuvgods och samvetet av brott. Men jag tänker det blir inte så mycket med julfir- ningen här på trollberget detta år.Men nu hade han ju kommit att förarga sig. Ja, det var detsamma hur han strävade. Han skulle aldrig få sin jul- afton. Nu var han hemfallen åt ofriden. Det kom över honom livsleda och mjältsjuka och hopplöshet. Han kände sig så förfärligt gammal. Och han var övergiven av hela världen. Ingenting dugde han till, och inga pengar hade han. Han och hela familjen borde i morgon dag ge sig ut på tiggeri.Sådana tankar tumlade han med hela kvällen. Han satt mörk och dyster i sin vrå, ur stånd att säga något. De andra brydde sig ej om honom, de voro vana vid julaftonslynnet.
Som han snart fått alldeles klart för sig, att detta var hans sista julafton, greps han av en stor förtvivlan jämväl där- över att han ej kunnat försona trollen. Så gammal han var, hade han ej ännu kommit att lära dem att åter börja spela om julnatten. Och så syntes det honom, att det måste ske nu eller aldrig. Han var så uppriven av sorg, att han ej hand- lade precis så kallt och lugnt som annars.Han fick fatt i ett dragspel, det var det enda instrument, som fanns till hands, och gick ut. Bräcklig och tungfotad, som han var, började han i den mörka kvällen att klättra uppför trollberget, men det var just ej den lättaste sak.När han gick förbi hos kejsarens, tänkte han, att han fick gå in där och skaffa sig en lykta. När han så öppnade dör- ren, såg han gubben och hans gumma sitta tysta vid spiseln. Intet ljus var tänt, ingen mat kokade. En sur brand låg på hällen och rök.”Hur har ni det här inne?” frågade klockaren.”Å”, svarade hustrun, ”Ola gråter hela kvällen, så vi komma oss inte för med någonting.””Gråter Ola”, utbrast klockaren, ”men vet han då inte, att hon kommer, hon, dotter hans? Hon kommer på nyåret, fast hon var förhindrad i natt. Och se här vad hon sänder Ola.” Och han dök ned i sina fickor, som voro fulla av kara- meller och julkram, fast han ej gittat taga fram det, och fick
upp en stor guldpappersstjärna. ”Upp med dig, gubbe, och gör dig grann”, sade han. ”Sätt denna på rocken i morgon, så skola jäntorna niga för dig på kyrkbacken!”Det här sade klockaren i förtvivlan. Han brydde sig ej om hur något gick. Han ville ej pina människorna. De blevo ej bättre för det.Då klockaren kom ut från kejsarens, funderade han en stund och så gick han in till Prestberg. Där var samma mör- ker och samma otrevnad, men här var det hustrun som grät. ”Du Prestberg”, sade klockarn och kände, att han ej kunde strida med dem längre, ”hörde du inte, att jag sade åt dig att hämta dig brännvin hos mig, då buteljen gick sönder för dig? Det är inte för sent än, du. Och tänd ljus och gör det muntert för käringen, Prestberg.”Klockaren stapplade sig fram mellan de små stugorna och kom till mor Britas. Där inne var ljus. På golv och bänkar lågo och sutto män, kvinnor och barn och läto brännvins- buteljen gå från mun till mun. De tego och drucko i dyster förstämning. Mor Brita hade förbjudit allt lekande och rasande och sjungande. Hon hade kört bort dem på förmid- dagen och släppt in dem på kvällen i all hemlighet. Men intet larm och väsen fick det vara, som kunde höras till klockar- gården.
Klockaren hälsade goddag, såg genast hur här inne stod till, skrattade för sig själv i sitt missmod och tog till att spela på dragspelet. Folket rusade upp för att se vem som var kommen och tysta ned honom, och så var det klockaren själv, som stod där och skrattade. Det var alls inte glädje, bara galghumor. Det blev lustighet uppe på trollberget efter detta, ty där togs klockarns vänlighet för äkta.Och nu vill jag bedja er komma ihåg vad jag sagt om orgeln, som klockaren skulle spela, att han var ett helt träsk av jämmer, en hel avgrund av tjut, och dessutom må ni väl besinna, att den alltid brukade regera sig själv.Så kom klockaren upp till den på juldagens morgon och skulle börja spela. Han var trött och förbi. Hela världen var usel och han själv mest av allt. Skojare hade han hjälpt till glädje och gudsförnekare till rus. Och nu skulle han spela och sjunga inför sin Gud. Gubben hade ej kunnat sova på hela natten. Han tyckte, att han varit för blödig mot de uslingarna.Så började orgeln spela, och klockaren lyssnade, hela för- samlingen lyssnade. Orgeln hade sitt eget lynne alltid, men i dag var han väl rent förryckt.Orgeln spelade välljud, stora, ljusa harmonier strömmade ut ur den. Den preludierade som till en änglakör. Och då psalmen kom, tog den fatt i den, svängde den uppåt, bar den vitt, vitt ovan skyarna.
Klockaren satt och vågade knappt flytta fingrarna. Han hörde det allra bäst. Det var ej han som spelade, det var ej orgeln, som spelade, utan dit var inflyttat ett folk med guld- harpor, och det folket spelade. Det var under, det var trolleri.Tårarna började strömma utför gubbens kinder. Och i hans själ insmög sig den stora, hjärtevidgande friden. ”Tänk, att det var så du ville ha det”, ropade han till Gud, ”tänk, att du vill taga emot vad som helst. Å, du kan då taga vara på smulorna, du.”Och orgeln fortfor att sända ut den ljuvligaste musik, det var den blidaste längtan och det fastaste hopp.”Jaså”, sade klockaren, ”jaså, alla skola vara med, alla. Ingen skillnad till personen, troll och bovar och kättare, du vill hava dem med allihop.”Det var en sådan lättnad. Det gamla var fullbordat. Han förstod varför folket med gullharporna krupit in i hans orgel. Det var tack för i går. Nu hade han gjort vad han skulle här i världen. Han hade lärt trollen spela.
Erik Axel Karlfeldt (1864-1931)SVART JUL Ur Flora och Bellona (1918) Tänd intet ljus i denna svarta kväll, då rymden själv är som ett skjutet spjäll och ingen Mikael med heligt svärdvill klyva skyn för hjärtats himmelsfärd. Tänk ingen psalmton, tung av tröst […]
Tänd intet ljus i denna svarta kväll, då rymden själv är som ett skjutet spjäll och ingen Mikael med heligt svärdvill klyva skyn för hjärtats himmelsfärd. Tänk ingen psalmton, tung av tröst och tro,i högre kor, in dulci jubilo.”Mörkt och förbi” är denna jultids dova melodi. En ovis jungfru lik, har världen spilltsin lampas olja, veken ryker vilt, brudgummen dröjer, ingen klockas sångförkunnar furstars tåg och stjärnans gång. I denna natt föds ingen gud på nytt, och barnens ängladröm är grymt förbytt: tills jul går ut, svartalfer stå på vakt vid stugans knut.
Med möda håller fattig moder varmden späde sonen vid sin klena barm, och hennes juldröm är Marias nöd: härbärget ger ej rum, ej logen bröd, Herodes knektar gå från port till port —svep barnet in och hasta hädan fort! Flykt och farvälär julens ottesång, du trötta själ. Men juldag gryr, nu skälva sky och lund,och jorden vaknar ur sin smärtas blund, och jorden vaknar till sin smärtas syn, en tövind stryker hennes ögonbryn,och tårar stänka från hans svala hand, som viftar julfrid över skumma land —nej, ett adjö till mödrars söner som stå upp att dö.
Wendela Hebbe (1808–1899)SAGAN OM DE DÖDAS JUL-OTTA Ur Svenska skalde-stycken för ungdom (1845) ”Jag tror det är morgon, se stjärnorna tindraSå bleka på fästet, och kyrk-fönstren glindra,Och grinden är öppen till gård och till gärde;Så tyst är i huset: de gått sina […]
”Jag tror det är morgon, se stjärnorna tindraSå bleka på fästet, och kyrk-fönstren glindra,Och grinden är öppen till gård och till gärde;Så tyst är i huset: de gått sina färdeOch lämnat mig efter; snart ottan är slut,Och jag kommer dit när de andra gå ut. Det dagas ju redan!” så präst-dottren tänkteNär månan på blommiga rutorna blänkte.Hon klädde sig hastigt och axlade kappan,Tog psalmbok och nyckel, och gick utför trappan.Så hög-blå log himlen; på strand och på öGöt månan sitt silver bland drivornas snö. Nu kom hon till kyrkan och trädde på gången;Så matt brinna ljusen, så dov susar sången,Och hela den vita församlade skaraAv skräck eller andakt förstenad tycks vara:Från lik-bleka läppar väl toner tycks gå;Men ingen förnimmer den sången ändå.
I koret stod prästen, väl munnen han rörde,Och böner han läste, fast ingen dem hörde,Och skjortan, den vita, helt konstigt var skuren(En sådan väl aldrig där förr varit buren)!De fotsida vecken så underligt gå,Men kragen och mäss-haken voro ej på. Och barnen där sutto, (församlingens unga),Med ljus-gröna kransar på huvuden tunga,Och blek-fagra kinden mot handen de lutaOch undra när nattliga mässan skall sluta;De stråperlor plocka, allt en efter en,Och strö dem på golvet bland gran-riset se’n. Nu spejande blickar kring kyrkan hon sände:På bänkarnes rader satt vän och satt frände –Men vem målar fasan, som flickan nu kände,När håliga ögat en var henne vände:Den vännen re’n sovit se’n natt och se’n år,Och fränden begravdes där-ute i går!
Och upp foro alla, som fåglarna fara När jägarens lod kilar in bland den skara.Från pelarne ryckte de lansarna nederOch stormade sedan i tätt slutna leder,Med fladdrande rustning, på kors-gången fram,Der störerskan flydde bland krus-flor och damm. Allt närmre och närmre sig lik-tåget svingar,Re’n döds-ängeln klappar de snövita vingar;Då ser hon sin gudmor vid kron-ljusens flamma,”Knäpp kappan av halsen” hon hör i detsamma,Och kornet, det sista, i timglaset rann,Och tolvslaget dånade – synen försvann. När jul-natten lång gått omsider till ända,Och morgon var inne och ljusena tända,Och klockornas samljud de levande väckte,På snötäcket vita, som gravarna täckte,Små tu-slitna stycken av kappan man såg,Och Präst-dottren sans-lös på kyrk-tröskeln låg.
Karl August Nicander (1799–1839)JULNATTSMUSIKEN I BERGET Ur Syner och Röster ur Det Fördolda (1838) Abbé Vogler, känd av hela den bildade världen,berättade en dag följande händelse:Under mitt vistande i Norge spelte jag orgorna26i Bergens domkyrka under högmässo-gudstjänsten,söndagen före Jul. – Kyrkan var […]
Abbé Vogler, känd av hela den bildade världen, berättade en dag följande händelse:Under mitt vistande i Norge spelte jag orgorna26 i Bergens domkyrka under högmässo-gudstjänsten, söndagen före Jul. – Kyrkan var full av allehanda slags folk ur staden och från landet. – Vid det jag spelade utgången, steg en gammal bonde fram till mig och syntes särdeles uppmärksam. – Orörlig stod han där och tycktes lyssna begärligt ända till dess jag slutat, då han ödmjukt bockade sig såsom för att tacka – och gå. Organisten, som, genast vid gubbens ankomst, vresigt ville visa bort honom, men hindrades av mig, som vinkade åt honom att bonden kunde få bli kvar, sade till honom i förbigående: ”Så vackert har du nog aldrig hört förr.” ”Hm! Nog var det vackert alltid; men nog har jag hört vackrare ändå,” genmälte gubben
Vackrare!” inföll Organisten häftigt, ”vackrare? Skäms du inte? Var har du hört vackrare?” Icke just förlägen över det tvära tilltalet, svarade bonden helt saktmodigt: ”Jo, i berget hemma, har jag jul-natten hört musik sådan, att inte ens herrarne hört dess make.” ”Du ljuger eller också är du fånig!” snäste honom Organisten – ”Nej intetdera,” svarade bonden dristigt; ”jag vet väl vad jag säger – och om Herrarna vilja höra det med, så kan det gå för sig. – Det är nu snart jul, och om herrarne inte försmå min låga stuga, så kunna herrarne vila över hos mig, och jag skall visa vägen, när tider blir.” – Nyfiken att få se mig omkring på landet och erfara allmogens hemseder, antog jag gubbens tillbud.Julaftonen, trenne dagar därefter, tidigt på morgonen, begav jag mig åstad jämte Organisten. Väl ombondade i en bekväm ressläda, färdades vi genom en snöhöljd, skogrik bergstrakt, och anlände mot skymningen till bondens gård, belägen vid foten av ett mycket stort berg. Gästvänlig, glad och högtids- klädd, mötte han oss i gårdsgrinden, strök sin röda filtmössa från det silverfärgade, ymniga håret, bugade, tackade för sist och hälsade oss välkomna.
Han förde oss in i sin trevliga helgdagsstuga, där en präktig jul-brasa sken emot oss. Snart var jul- bordet fullsatt med bullar och ljus, och den vid dylika tillfällen vanliga kosten: lutfisk och gröt rökte inbjudande och aptitligt på de blankskurade tennfaten. In kom då hustrun, en ärbar gumma, åtföljd av tvenne rödblommiga, fryntliga flickor och tre storväxta, kraftfulla söner. – Vi satte oss till bordet. Med mössan i handen intonerade gubben, med ren stämma, en psalm, varuti vi alla instämde; och därefter lästes högt och andaktsfullt av den yngsta dottern en upplyftande bordsbön. Det var en patriarkaliskt enkel och högtidlig familj-fest.Vi gjorde heder åt den smakliga anrättningen, och efter måltiden, som slöts på samma gudfruktiga sätt, som den börjat, talade gubben fromt och varmt över den ingångna helgen, bjöd barnen god natt – och de gingo samtliga ut tillika med modren. Då vi voro ensamme, sade gubben: ”Rätt som det är skola vi ge oss av till berget. – Vid midnatten plär det vanligen låta höra sig.”Vi pälsade på oss och gingo, i det klaraste månsken , uppför det stora berget. Då vi kommit upp
väl efter. En god stund förflöt – och ingenting hördes. Organisten, som frös erbarmligt, yttrade sluteligen: ”Nej det här blir för tråkigt; låt oss gå hem och lägga oss: en annan gång skall du inte narra mig, min gubbe lilla!” –I detsamma ljöd utur berget en massa av underbart sköna harmonier, så ljuva att hjärtat ville försmälta. Jag var endast öra. Med hängivenhet sög jag de berusande tonerna och tordes knappt andas, av fruktan att förlora en enda av dem. Jag stod där betagen, och glömmer det aldrig; ty något sådant har jag aldrig hört; det var som jag ville tänka mig en chor av cherubims-röster och serafs-harpor. – –Organisten stod bredvid mig och sade efter någon stund: ”Det här är trolleri!” Han lade sig ner på berget, försökte titta genom en rämna, och ropade: ”Hör upp i fans namn!” – I samma ögonblick tystnade musiken – och Organisten rullade död vid mina fötter. –
Verner von Heidenstam (1859–1940)DEN MÖRKA JULOTTAN Ur Karolinerna. Andra samlingen (1898) Det var julkväll. I Undenäs’ prästgårdsatt kaplanens änka med den avlidnesräkenskaper på knät. Klänningslivetvar sytt av hans nötta och många gånger vändakappa, hans stärkta handnäsduk hade hon bunditkring huvudet med knuten […]
Det var julkväll. I Undenäs’ prästgård satt kaplanens änka med den avlidnes räkenskaper på knät. Klänningslivet var sytt av hans nötta och många gånger vända kappa, hans stärkta handnäsduk hade hon bundit kring huvudet med knuten i nacken, och hennes blåfrusna smala fingrar lågo utsträckta på pap- peret. Till växten var hon längre och magrare än andra kvinnor, och alla hatade och baktalade henne för hennes girighet och elakhet. Redan i de goda tiderna hade aldrig ett talgljus tänts i prästgården. Tjänarna drev hon ur sängen klockan tre om vinternätterna, fast de icke sågo vid det knappa skenet från fyrstickan eller spisen utan satte sig att gäspa och prata på loftet. Mitt i gatan mellan ladugården och stallet kunde hon säga åt drängen, att han skulle hänga trä- skorna på ryggen och spara dem till sabbaten,
och dömdes någon till kyrkoplikt, alltid hölls hon för den lönnliga angiverskan.Det skymde redan, och hon stirrade oav- vänt genom de halvt igensnöade rutorna mot den spånklädda träkyrkan och klockstapeln. Bredvid henne stod en man med yvig lockperuk och ett rödsprängt, men ständigt småleende ansikte. Det var förvaltare Trulsson nere från bruken.– Tror I att han kommer? – frågade hon ångestfullt. – Han var min enda dräng och sedan han gick in till staden, har han blivit borta. Det är nu tre dagar sedan. Agas skulle han! Säkert blev han om måndagen funnen på krogen och därför enligt det nya plakatet tagen till knekt.– Jag fruktade, att det stod illa till här i sorgehuset – svarade Trulsson vänligt. – Där- för red jag hit upp. Klaga inte, mor Ingebritt, ty i grunden är det inte så stor skillnad mellan lyckan och olyckan som vi tänka. Bådadera bli det, som vi göra dem till. I skulle blott se den vackre gamle Soopen, min nådige herre, när han rak och utan ett ord står vid matbordet i salen och räknar hop de stora högarna av mynt till sin årsskatt. Sex hundra daler silvermynt i
överflödsavgift för fruntimrets utländska siden- tyg, sextio daler för spetsarna, fyrtio för sobel- pälsen, tjugu för finare hattar och kläden, fyra för te och kaffe, fyrtio för de gyllene beslagen på karossen, fyrtio för all tobaksrökningen och så sjättepenningsavgift, durchtågsgärd och kon- tributionsgärd för gods och underlydande. Besinna därtill, att järnet måste hembjudas till staten, som ingenting har att betala med, och att det på hela bruket knappast finns tre arbetsföra karlar att skicka ned i smedjorna. Och ändå står den gamle Soopen så grann och vacker och skakar Gjörtzens koppargudar ur påsarna. I är för girig efter världens goda, mor Ingebritt. Det mena alla.– Fattigdomen föder omtanke, – mumlade hon strävt. – Aldrig har en sådan nöd gått över ett folk. Sedan november ha vi ätit barkbröd, och för att kunna hålla dragon gick salig Vibelius själv på åkern som en gårdskarl ända till dess han dignade och uppgav andan. För fem daler kan jag knappast få ett skålpund socker, en tunna strömming knappast för femtio, och saltet kostar över hundra. I morgon ha vi julotta, men inte talg till ett enda ljus. Vi ha ingen prästman, som kan föreläsa Herrans ord,
och ingen klockare. Hästarna äro tagna till trossen , och kommer inte drängen tillbaka, är jag förlorad, ty då står gården utan man. Vid Guds nåd, säg mig att han kommer! Hon tryckte pannan mot rutorna, stammande och rådvill.– Han kommer! – svarade Trulsson. – Jag hör steg ute i snön.I detsamma stöttes dörren upp med slam- mer och larm. Några högröstade knektar i trasiga uniformer stapplade över tröskeln, och bakom dem följde en flock av utmärglade vägstrykare, mest ynglingar och gossar. De voro hemskt svartnade och hoptorkade i ansiktet av barkbröds- föda och hade klutar av fårskinn bundna om benen och fötterna. I den bortersta ynglingen igenkände hon drängen, och hon förstod att han var tagen till krigsman och bortfördes med de andra.– Duka nu upp vad huset har att bjuda, – befallde den ene knekten och blåste i de stelnade händerna.– Här finns intet, platt intet! – svarade hon orörlig.– Vad som inte bjudes får tagas! I sju timmar ha vi irrat ikring på Tiveden från öde- hemman till ödehemman.
Huggvärjorna och sporrarna klingade, rösterna sorlade, och mor Ingebritt vaggade fram och tillbaka samt plockade med händerna på förklädet. Hon gav drängen en frågande blick. En lång stund hörde han på trätan och strök sig tafatt om nacken. Slutligen såg han ned i golvet och yttrade helt sakta:– I var alltid hård och girig, mor. Där- för stal jag i somras fyra kakor svartbröd och gömde dem i dragkistan på svalgången. Dem vill jag mitt för era ögon dela med de andra, ty i en sådan nöd finnas inga ovänner.Knektarna ryckte stojande nyckelknipporna från mor Ingebritts bälte. Skåp och kistor öppnades. Tegelskålarna fylldes med undangömda läckerbitar, och svärjande tinade knektarna fram- för brasan ett stycke skinka, där maskarna sutto dödfrusna utefter benet.– Varen blott stilla, mina goda män! – förmanade Trulsson faderligt och vänligt. – Liksom vinterfrosten dräpt maskarna i köttet, så skall det elände, som nu går över oss och vårt land, döda många onda maskar, vilka ätit på vårt hjärta.Medan han talade såg han på mor Inge- britt, liksom hade han riktat orden enkom till
henne, men hon prövade att tysta honom och såg bort. Han talade nästan prästerligt och predikande , och med ryggen mot elden stannade han framför henne mitt på golvet samt knäppte händerna och fortfor:– Varen blott stilla, mina goda män, och låten oss icke spisa utan att först bedja! En sådan olyckans natt som denna, giver Gud den allsvåldige människorna för att göra dem goda och stora och för att ett litet folk skall komma att synas skönare och härligare i sin fattigdom än alla de andra i sin gyllene ståt.Hon gick bort till det öppnade skåpet och flyttade skålarna slamrande fram och tillbaka för att slippa höra honom, men åter vände hon sig.– Trulsson, jag trodde er ha ett välmenande sinnelag …– I för hårt regemente i stugan, mor, men vår bordsbön kan ingen oss förtycka.De vilda sällarna makade sig utefter väggarna och knäppte händerna. Alltjämt betraktande mor Ingebritt med sitt lugna öga, och, dröjande på vart ord, begynte han med stark stämma Fader vår.Hon plockade ångestfullt på förklädet och darrade och ville se åt sidan, men åter och åter
tvang han henne med sin mildhet att möta hans blick, och för var gång andades hon allt häftigare. När han slutligen kom till orden: ”Vårt dagliga bröd giv oss i dag”, föll hon honom besinningslöst i talet.– Inte mer! – mumlade hon.– Vad? Skall jag ej läsa Herrans bön?– Inte i natt! I morgon skola vi läsa den.Hon grep honom i armen och drog honom med sig ut i förstugan.– I kallade mig girig och hård, – sporde hon med en röst så underlig som hade icke hennes tunga utan själva hjärtat talat.– Det gjorde jag.– Och I sade, att en nöd sådan som denna kommit över oss för att göra oss goda och stora.Han nickade.– Följ mig då! – viskade hon, och de stego ut i vinternatten.Skaren låg så hård, att den bar, och stjärnorna fladdrade ovan de mörka längorna, där ingen boskap råmade och ingen kärve var utsatt åt sparvarna. En dundrande nordan virvlade kring knutarna. De tryckte sig tätt utefter lad- väggarna för blåstens skull, och inkomna i skogen höllo de sig fast vid granarnas kvistar.
Förskräckelsen har berövat henne vettet, tänkte han och ropade efter henne i handen, men hon uppfattade icke hans ord i stormen. Hon pekade endast framåt och gick och gick. Han tilltrodde henne intet gott uppsåt, och han begynte att frukta, men han blygdes att lämna kvinnan allena i natten, och han visste, att ulvarna blivit allt fler sedan människorna blivit allt färre . Genomisad av köld och ängslan ökade han sina steg för att gripa henne om livet och hålla henne tillbaka. Då såg han, att de hunnit till ett förfallet ödehemman, där husfolket dött i pesten och sonen i fält. Logen stod samman- störtad i drivorna, och i stugans svalgång yrde snön mellan spjälorna. I den vidöppna dörren lyste den motsatta väggens fönster tvärs genom den tomma kammaren. Han överfölls av fasa och stannade.Lutad mot stuguväggen stod en skrämmande skepnad, en hög gestalt, liknande en man svept i grå päls och med en stor, uddig krona full av snö. Var det den pestdöde bonden, som rest sig ur sin hastigt igenskottade grift för att jula i den gård, där han så ofta i salig Carolus’ den elftes dagar låtit välkommorna fyllas och nyckel- harporna surra?
Mor Ingebritt darrade av ångest, och med händerna tryckta mot ögonen för att icke se, sprang hon in i stugan.Hans hjärta stod stilla, och han böjde sig långsamt fram mot skepnaden. Han såg, att det var en dödfrusen älg, som ledd av minnen från andra vinternätter, då han vid samma vägg funnit skydd och utströmmande värme, lutat sig mot den övergifna boningen, där inga sovande längre andades i den djupa lucksängen och intet glöd glimmade genom rutan.– Gud, förbarma dig! – stammade Truls- son och steg in i kammaren. – Icke blott män- niskorna, utan också djuren i skogarna förgås.Men mor Ingebritt hörde honom ej. Hon hade redan lyft några plankor ur golvet och i det bleka snöljuset blottat en kista, som höll vid pass en halv armslängd på tvären och två arms- längder mellan gavlarna. Kistan var blåmålad med vita slingor och blad och med handtag av järn.Mor Ingebritt tordes icke vända ryggen mot kammarvrån och den tomma lucksängen, utan ställde sig alltid så, att hon hade Trulsson tätt bakom sig. Han förstod ännu ingenting, men då hon fattade det ena handtaget, grep han
det andra, och oupphörligen seende sig om åt alla skrymslen och hörn buro de kistan ur stugan och hem mot kyrkan. De nedsatte den på gången i kyrkan några steg innanför vapenhuset.– Gå till manbyggnaden, – sade mor Ingebritt, – och sätt dig vid bordet, som värd för mina objudna gäster! Själv måste jag stanna bredvid kistan och begrunda mångt och mycket, ty när vi församlas här tidigt i morgon , är det mig som Gud lärer kora att hålla julottan.Han lydde henne och gick över kyrkogården upp till prästhuset, men han tänkte, att olyckan hade släckt hennes förstånd och nästa morgon skulle nödga honom att föra henne till ett helgeandshus.När det nu blev morgon och stormen sak- tade av, klingade inga bjällror som eljes, och inga välbärgade sockenbor nalkades i klövjesadel på de oskottade stigarna. Från de milsvida sträckorna av hemskt förfallna ödehemmen hör- des varken piska eller rop. Ett par ensamma fyrstickor lyste mellan träden, och några kvinnor och orkeslösa gubbar med krycka och käpp samlades i vapenhuset. Män funnos där icke,
och de kyrkbesökande voro sammanlagt blott tolv själar. Gravarna voro fler än de sörjande, och ingen julmorgon hade dagats under djupare tystnad.De släckte fyrstickorna under sina snöiga träskor, och, när de sågo mor Ingebritt sittande på kistan, men ej ett enda tänt ljus, hälsade de dröjande och undrande. Då hon förblev sittande med hakan i händerna utan att nicka eller giva dem ett ord, kände de, att de hatade henne bittrare än någonsin.Så småningom mötte nu också de yrvakna gästerna från prästhuset, men ingen ringning hördes över moarna, ty stapelns klockor hade längesedan omgjutits till en fältkanon, vilken låg förnitad och förstummad på botten av ett träsk i Ditmaren. Ingen präst steg i predikstolen. Ingen klockare knackade med stämgaffeln , men den tjänstepiga, som sedan länge skött hans syssla, väntade redan i dörren. Då reste sig mor Ingebritt och strök hårtestarna ur pannan, men det var så mörkt i kyrkan, att hon sökte med handen för att finna stöd mot bänkdörren. Varken takkrona eller dopfunt kunde urskiljas, varken målningar eller väggträn. Endast kopparstaken på det avlägsna altaret blänkte i snöljuset.
– I går, – sade hon, – slutade vi bönen med orden: Vårt dagliga bröd, giv oss i dag. – Därefter tillade hon sakta och stilla, nästan viskande: – Förlåt oss våra skulder!I detsamma kom ett spökaktigt, gulblekt litet barn på kyrktröskeln med en brinnande fyrsticka. Vid skenet öppnade hon kistan och knäböjde framför den på gravhällen.– Olyckan gör under, – sade hon och det tycktes alla i den mörka julottan, att där tändes ett klarare sken över kyrkogången än från hundra bågar av de skönaste vaxljus.Sex bägare av silver och sex skedar av silver lyfte hon fram och fördelade dem lika mellan knektarna och deras utblottade följeslagare. Fyra digra pungar med nödmynt tömde hon och räknade noga lika många mynt i var framsträckt hand, så att ingen av de närvarande skeddes orätt, och i vart förkläde lade hon bröd och salt och många fingerringar och andra ting ända till dess kistan stod tom och fyrstickan slocknade.
Henning Berger (1865–1927) JULGÄSTEN Ur Spöksekretären (1914) Den 24 december klockan mellan nio ochtio på aftonen ringde det två gånger på herrValter Holms våningsdörr. Första gångenkom ingen och öppnade, varför den upp-repade ringningen blev längre och mer manande Herr Holm (föräldrar: disponenten […]
Den 24 december klockan mellan nio och tio på aftonen ringde det två gånger på herr Valter Holms våningsdörr. Första gången kom ingen och öppnade, varför den upp- repade ringningen blev längre och mer manande Herr Holm (föräldrar: disponenten V. Holm i firman Holm och Holm — senare omdanad till V. & K. L. Holms aktiebolag — samt hustru Emma Sofia, f. Arwedsson, avden bekanta bankirsläkten. — Båda döda) satt denna afton ensam i sitt bibliotek. Det var ett stort hörnrum med väl draperade fönster på tvenne gavelväggar, hyllor till halva rumshöjden längs alla åtkomliga ytor, bronser och fajanser på överdelen av dessa hyllor mot bakgrunden av gamla gobelänger, vilkas blågröna och silvergrå landskapstoner uppe mot det skulpterade taket smälte sam- man med ljuset från en ovalkrans av elektriska opalglober. Hyllorna hade i stället för dörrar slipade glasskivor, vilka kunde ljudlöst på finaste kullager skjutas fram och tillbaka, och bakom vilkas blixtrande rutor de dubbla raderna av helfranska band stodo i stel parad. I mitten av detta lyxrum vilade som bord en stor rund marmorskiva på en förgylld, räfflad sockel, vars mahognyfot återigen hade fyra lejontassar i gammal guldbrons. Kring detta empirpraktstycke voro grupperade moderna kolossala klubbstolar i buffel, och under denna kontrastverkan bredde sig en havannafärgad matta med hieroglyfbård i blått.
Nedsjunken i en av dessa stolar halvlåg herr Valter Holm. Det var nutidsmannens karaktäristiska utseende: det slätrakade an- siktet och den gymnastiserade kroppen kunde vara en ynglings. Men det mjölkfärgade ljuset, som likt månsken i lätt dimma silade ned från taket, belyste ett kranium, vars glesa, pomaderade hårstrån icke kunde skyla en elfenbenshud, som tog överljuset i reflex likt en konvex spegel. Och kring ögon och mungipor voro nålspetsfina rynkor. Mannen i stolen kunde vara tjugufem år, men också två decennier därtill.Herr Holm satt som under hypnos. En lång mager hand, som vilade på marmor- bordet, höll i sina fingrar en liten smal egyptisk statyett, en utsökt pjäs, en konstsak, som dock endast tjänstgjorde som handtag till en ringledning — tryckknappen till kontakten satt i Isis’ huvud och nedanför gudinnans rygg slingrade sig ur ett hål den silkeom- spunna ledningstråden som en grå orm. Men herr Holm ringde icke. Han eftertänkte vad han skulle begära.
Detta var således julafton. Genom en ren tillfällighet befann han sig i sin stockholms- våning i stället för hos sin fästmö i London. Ett tryckfel i en icke auktoriserad trafiktabell — en annonsreklam, han av misstag stoppat i fickan på någon station — hade gjort att han låtit sista båtlägenhet gå ifrån sig. Då han för sent upptäckt felet och telegrafiskt funnit ut, att alla förbindelser mot öriket, även Esbjergrouten, icke upptogos förr än efter helgen, hade han resignerat, ombesörjt förklaringar och compliments of the season samt dragit sig tillbaka i sin håla. — Annandag jul skulle han resa.— Om jag skulle låta Anna och Marta gå nu? De ha fått sina pengar och jag äter icke något mer. Wilson, som icke kan svenska, är ändå hemma!Men han satt alltjämt orörlig, obeslutsam, med tummen på Isis’ huvud. Det var icke tjänstefolket han velat tänka på. Det var något om honom själv och högtidskvällens ensamhet.
Det är ju ingenting mer jag behöver, tänkte han, jag har allt … Det var kanske felet. Och han ansträngde sig för att hitta en önskan.Det var då som andra ringningen på hans dörr ljöd fordrande ute i köket. Den, lika litet som en växande decemberstorm kring granitknuten, hördes inne i det ombonade biblioteksrummet. Men en diskret knackning på de halfskjutna salongsdörrarna uppfattade herr Holm — och i hemlighet nästan behag- ligt överraskad.— Har jag ringt? tänkte han.Han var icke säker på det, men mumlade ett halft nyfiket jaa — kom in!Det var icke Wilson, utan Anna. Hon såg så besynnerlig ut, rädd kanhända — som om hon icke visste, hur hon skulle urskulda sitt ärende.— Nå, tänkte han, det var det hela. Ja, naturligtvis. De vilja gå — klockan är kanske mycket.Högt sade han:
det — men han kunde icke reda ut det.
Ja, Anna och Marta kunna gå, Wilson stannar hemma. Nå — var det något annat?Jungfrun svarade:— Det är en herre därute, som vill tala med herr Holm. Jag har sagt, att herrn icke tar emot någon och inte kan träffas i morgon heller — som jag skulle säga. Men då han inte ville gå förr än jag framfört hans namn och då — då — då —— Vad då? Anna tycktes samla mod och blev röd under det svarta hårets vita bandrosett. Hon stammade:— Jag tänkte — jag trodde — jag menade att — att det kanske var julafton —Herr Holm satt stum. Han såg ut som en bildstod, och det var vad de svenska tjänarna mest fruktade, ja, nästan funno en smula ohyggligt. Anna hasplade hastigt ur sig:— Jag tänkte, jag kunde i alla fall gå in och säga hans namn. Det var Axel Jägerfelt. Nu såg husbonden upp.
Axel Jägerfelt, sade han långsamt, menar han att han känner mig?— Ja — sedan länge, sade han.— Hur är han klädd?— Joo, mycket väl, det vill säga — han har inte päls … Valter Holm såg på sitt ur och fattade ett hastigt beslut.— Låt Wilson föra herr Jägerfelt genom tamburkorridoren in hit, sade han, och sedan kunna ni, som sagt, gå. ❅ En enda blick sade Valter Holm, att han aldrig förr sett den person, som nu stod fram- för honom. Han reste sig emellertid utan att släppa Isisbilden och gjorde en sorts gest- hälsning. Samtidigt vred han på en kontakt vid närmaste bokskåpshörn och takets opal- lampor förstärktes med ljuset från ett dussin små vingröna glödkulor, insatta mellan gobe- längernas sammanfogningslister.Den främmande var en några och fyrtio
års man, med nötbruna ögon, hår och häng- mustasch i valnöt, starkt blandad med moss- grått. I synnerhet vid tinningarna och under näsvingarna. Vänstermustaschen hade dess- utom liksom en liten fäll av nästan vitt. Men ansiktets färg var vinteräpplets livligt röda — här och där betänkligt blåådrat i fina nervförgreningar som på ett bokblad om hösten. Habiten var icke ny, men oklanderlig i sammansättning — svart diplomat, pärlgrå väst med imiterade månstensknappar och byxor utan för stora knän. Chaussuren var litet betänklig, snörkängor, som dock voro hela och nyborstade. Men linnet var stearin- vitt och halsduken själfknuten och utan nål.Herr Holm hade icke röjt vare sig överaskning , missräkning eller nedlåtande trötthet. Han stod i den engelska posen av korrekt avaktande.Besökaren däremot studsade. Ett ögonblick tycktes han vilja retirera utan förklaring, men den kalla och likgiltiga typen mitt emot honom, som dock icke kunde sägas verka frånstötande, om den ock ej inbjöd
till närmande, band på något sätt. Efter ett par sekunder hade julgästen fattat sig och yttrade sin fras fullt naturligt:— Jag har misstagit mig och jag ber om ursäkt för detta forcerade påträngande på själva julafton. Ni är icke den Valter Holm jag var säker på att träffa — lika litet som jag är er gamla vän och skolkamrat Axel Jägerfelt. Men det är underligt hur allt stäm- mer för övrigt, utom utseendet …Det fanns i denna harang intet som gav anledning — åtminstone icke direkt — till att betvivla utsagon av ett ofrivilligt misstag. Men den innehöll tillika så att säga en inbjudan till motfråga. — Och herr Holm föll verkligen för frestelsen.— Hur, sade han — hur stämmer för övrigt allt …— Å, log mannen — det kan knappt intressera.— Tvärtom.Herr Holms ton blev på en gång förekommande och han släppte ringledningen. Han gick runt bordet och makade på en stol.
Nu var hans beslut fattat. Den främmande, vem han än var, skulle fördriva en timmes spleen 3 med sin historia, lögn eller sanning kunde därvidlag komma på ett ut. Men där- med var han värd och i detsamma som förvandlad. Ett varmt leende lyste upp det bleka och otillgängliga, släta ansiktet, som hade det kalla elektriska ljuset förbytts till sol. Och rösten blev hjärtlig som minen, rörelserna otvungna. Herr Holm skyndade livligt runt bordet, slog herr Jägerfelt på axeln, puffade stolarna hit och dit, kom på nytt i sin cirkel- vandring till främlingen, dunkade honom nu i ryggen och fick slutligen gästen bekvämt placerad i två stolar som i en säng. Själv ordnade han det lika makligt för sig; med fötterna borrade in i en klubbstols buffeldynor och huvudet stött mot den runda karm- stoppningen, liknade de två herrarna, där de lågo parallellt visavi, ett par resande i en amerikansk lyxvagong. — Den tysta Wilson hade ställt ett litet beduinskt pärlemorbord mellan de improviserade sofforna och i en kristallkaraff lyste en gammal bärnstensgul
whisky bredvid den guldsmidda lådan med feta Coronas Exquesitos. Belysningen var dämpad till en tredjedel av takets glober, och snart skymtade de som avlägsna månar genom blåa havannaslingor. Julnattens be- römda frid svepte kring herr Holms bibliotek. ❅ Klockan slog halv tolv i en bronspendyl med matt silverskiva. Herr Axel Jägerfelt hade slutat sin redogörelse — berättelsen om ett spillt liv.Nu tog han med darrande hand det slipade wiskyglaset och tömde det i ett drag. Därpå lutade han sig tillbaka i stolen och i det han lät en halvren näsduk fara över de fuktiga mustascherna, betraktade han för- väntansfullt sin värd.Denna satt orörlig och nedsjunken med ett egendomligt, föraktfullt leende kring de smala, blårakade läpparna. Tystnaden blev för lång och han såg upp med en svag rodnad på pannan. Flätande fingrarna samman och
böjande händerna bakåt så det knakade i lederna sade han likgiltigt frågande:— Och det — det är det hela? Tonen var nästan en gäspning. Herr Jägerfelts höga ansiktsfärg bleknade en nyans och skrattet lät underligt forcerat. Men han skylde så gott han kunde sina känslor genom att en smula bullrande blanda en ny grogg.— Tja, smågnäggade han — tja, herre gud — sådant är livet — such is life …— In a great city, ifyllde herr Holm.— Javisst, he he, in a great city — kan man ju gott säga … Herr Holm satte sig plötsligt upp.— Men icke i en liten stad med allting väl förspänt, sade han skarpt, sådant skall livet icke vara, kom det väl ihåg — och därför beklagar jag er icke!Denna gång vitnade herr Jägerfelt. Han satte ifrån sig glaset så hårt, att innehållet skvalpade över. Med ett försök att räta upp sig sade han med skälvande stämma:— Jag vet inte att jag har begärt någon- ting?
Den andra fortsatte i höjd och än mer föraktfull ton, utan att det minsta bry sig om avbrottet:— Ni har berättat mig er historia — historien om en man, som av fin släkt och med de bästa förbindelser på några år för- därvar den utmärkta affär han ärvt efter sin hederliga och arbetsamma far. Och hur går det till? Jo, genom ett vilt ruckelliv, genom spel och lösaktiga kvinnor. När så den kända göteborgsfirman står på huvudet och konkursen till och med blir kriminell, försvinner ni undan skandalen och ansvaret till Amerika. Där genomgår ni — det tror jag gärna — långa och svåra år, till och med exemplet på hur ytterligheterna beröra varandra: den forna trämatadoren, som kunde spekulera bort Norrlands skogar, traskar kring Chicagos gator och försöker sälja hemlandets träprodukt i form av Jönköpings tändstickor … Och när tiden är fullbordad, när han utan straff- påföljd kan vända hem — då kommer han verkligen, på själva julafton, denne ansvars- lösa affärsman, och finner det enklast att söka
upp en skolkamrat och businessfriend — han skall nog ”röras” — va? — på den heliga aftonen. Men händelsevis vilar min bror i sin grav och jag — ja, jag har icke mer del- tagande för en man med er karriär bakom sig än för — för — för den här stumpen!Herr Holm kastade sin utrökta och slocknade cigarr tvärs över rummet, så den svarta askan yrde.Under denna långa förklaring hade Jägerfeldt suttit huttrande, som om han frös i ett yrväder i en dragig portgång i stället för att vältra sig i det varma biblioteksrummets mjukaste klubbstol. Han hackade tänder och blåa fläckar slogo ut på panna och kinder.— Tyst! väste han äntligen.Valter Holm öppnade munnen till ett häftigt svar, men i detsamma skymtade skuggan av Wilson, vilken tyst ställde ett par sodavattensflaskor på ett sidbord och för- siktigt tog bort de tömda. För att maskera den lilla förvirring, som ovillkorligt herr Holm kände, sade han kort till tjänaren:— Ni kan gå och lägga er, Wilson! Jag
skall strax i säng och hjälper mig själv med resten. — God natt! Dörren slöts ljudlöst efter betjänten.Båda herrarna hade rest sig. Det var herr Jägerfelt, som först talade:— Jag har icke bett er om hjälp och jag har heller icke gjort mig bättre än jag förtjänar. Och ni själv, ni rättskaffens hårda man — hur är det med er?— Är ni galen? sade herr Holm och tog ett steg bakåt.— Se på mig, fortfor den främmande i en besynnerlig, allt mer väsande ton — se på mig — riktigt, nåå? Det var inte er bror, jag sökte, det var bara en fint, annars hade icke ens jag — ja, just jag — kommit in till er — på själva julafton. Er bror — var är han? — Brodermördare!Valter Holm utstötte ett skrik.— Vem är ni?— Ja, skrik, röt nu gästen med förfärlig röst, skrik bara! Pigorna har du skickat bort och Wilson snarkar redan i andra ändan av våningen. Tror du inte jag minns mitt eget
hus, fast du moderniserat om det? Se på mig! Det finns ingen Jägerfelt — vem är jag nu — vem? Se, se!Holms blick spändes mot de borrande klingor, vilka fästes på hans ögon. Han såg främlingen rycka av sig de hängande mu- stascherna och tyckte att alla drag växlade och förvandlades. Nu ville han skrika högt, men kunde icke, strupen blev utan ljud och det var endast i hans egen hjärna han hörde det rysliga rop, som ur hans hjärta trängde in i alla nerver. Under det han alltjämt drog sig baklänges med händerna utsträckta, runt om empirbordet, runt, runt, baklänges, viskade hans torra läppar:— Min bror — Viktor — — —— Din bror! Viktor! hånade gestalten, som följde honom runt. — Din bror, som du bestal och till sist förpassade ur livet på en jakt och som alla tror att han dog efter olyckshändelsen — ja, just han, här är jag. Jag kommer som din julgäst. Valter! Ser du mig?Holm stönade. Han hade nått pärlemor-
bordet, vilket hans ben slog omkull och nu snubblade han på buteljerna. Men i stället för att falla bakåt sjönk han på knä och knäppte händerna.— Nåd, förlåtelse, förbarmande … mumlade han.— Detta brott, väste gestalten, har gjort dig ännu värre, förhärdat dig ännu mer. Du vågar på denna afton säga till en annan stackars syndare att du ej har misskund, du vågar förebrå, läsa lagen … Och du vågar ta till hustru en oskyldig ungmö, ett barn, som icke känner dig! Men det skall ej ske. Holm såg, hur gästen växte. Han förekom honom nå till taket och dess glödlampor bildade som en gloria kring det fruktansvärda huvudet. Nu såg han hur spöket grep en tung lombardisk ljusstake, som stod på en av bokhyllorna och höjde den —Han kände att han icke ägde rörelse- förmåga att undvika slaget. Fastklämd som i giljotinens halsklave avaktade han dödshugget, men strupen fick liv och ett befriande och förtvivlat skri steg ur hans bröst. I
detsamma kände han, hur något kallt klöv hans brännande hjärna. Han föll framstupa och rullade om på havannamattan, i det hans krampstyfnande hand klämdes hårt kring ett metallföremål. ❅ Den engelska betjänten Wilson skämtade ute i köket med de svenska jungfrurna. Su- pén var serverad och de avvaktade blott en ringning från biblioteket, där deras herre, rentier Valter Holm, satt vid sin trista efter- middagsvisky, genom ett löjligt misstag ensam på själva julafton.— Skull ha vara by little sweetheart in London … sade Wilson.— Han skulle just ha för svetthart, sade Marta. Det hade ringt två gånger i entrén. Men det var endast en tiggare och han hade blivit, efter husets sed, avvisad.Då ringde det från våningen — plötsligt, gällt, i ett. Ringningen fortsatte.Den var så påfallande häftig, denna ringning att de alla med ens störtade genom den långa korridoren bort till herr Holms arbetsrum. Klockan fortfor att pingla i fjärran.— Det är fel i kontakten! skrek Anna. De nådde dörren.Där inne var allt tyst, men ur det av- lägsna hördes den elektriska signalen.Wilson knackade lätt och öppnade omedelbart därpå, utan att avvakta inträdesorder. Bakom hans axlar kikade flickornas nyfikna ansikten.Herr Holm satt på golvet bredvid sin stora älsklingsstol och det var tydligt att han råkat slumra in ett tag vid julwiskyn, vars brygd i ensamheten måhända blivit för stark. I sömnen hade han — kanske under inflytande av juldinéns starka middagsmat med importerad plumpudding — troligen i en matsmältningsdröm glidit ned från buffelsätet och därvid vältat ett litet afrikanskt rökbord. Han höll, hårt tryckt i handen, den lilla Isisbyst som utgjorde ringledningens prydnadsknapp.Herr Holm såg sig förvirrad omkring.
— Var är han? stötte han fram — har han gått?Wilson log osäkert. Han var icke obekant med sin herres idéer under vissa förhållanden.— Herrn har drömt, sade han — it was only a dream …— Only a dream, upprepade Holm och tog sig över pannan. — Hjälp mig upp!— Vad är klockan?— Halv tio, sir.Herr Valter Holm upptäckte Annas rosetthuvud i dörröppningen. Nu klarnade begreppet. — De ha ju icke gått, tänkte han, vi ska äta först …— Jag tyckte någon ringde, sade han emellertid.— Ja, sade flickan förvånad, men det var bara en tiggare — han ringde för resten oförskämt hårt två gånger. Bordet är serverat!— Släck, mumlade herr Valter Holm till tjänaren, som plockade upp småsakerna från det ikullslagna bordet.
Han gick in i den stora matsalen, vilken i högtidlig tomhet strålade som en kyrka i julottan.Wilson släckte.Och julnattens traditionella frid omsvepte huset.
Då i vårtmörka hus … Skrock och skräck i jultider Selma Lagerlöf (1858–1940)”KARLN”En julsägen Skriven 1891, men publicerad först postumt i BLM 1949 Gamla sägner äro den sirensång, som jagfruktar. Med smekande röster vilja de lockamig att störta ned i hemlighetsfulla, mystiskadjup. […]
Skriven 1891, men publicerad först postumt i BLM 1949
Gamla sägner äro den sirensång, som jag fruktar. Med smekande röster vilja de locka mig att störta ned i hemlighetsfulla, mystiska djup. Väl kunde jag behöva att stoppa igen mina öron med vax.För den evigt svallande floden av sägner några korn av sanningens guld ut i vetandets hav? frågar jag mig själv. Bär allt detta tal om andar och syner vittne om själarnas evig- hetsliv? Det är frågor utan svar. Det är ett ösande med såll, det är arbete utan lön, och dock tvingas jag att lyssna och åter lyssna.Det har alltid varit så. Några måste finnas, som ej förstå att förklara blott att mottaga, som ej dikta endast berätta, som ej öka fanta- siens skatter endast bevara vad som vunnits.
Många hjärnor äro inredda till museum för gamla sägner; gagnlöst är det att söka fylla dem med annat.Mina vänner, vi vilja tro, att det råder skym- ning och aningsfull tystnad runt omkring oss, att själens strängar äro spända för att mottaga mystiska förnimmelser, och jag skall lägga fram för er ännu en av de stackars dyrbarheter, som min hjärna förvarar. Ingen del eller lott har jag i den, jag kan ej dikta blott berätta, ej förklara blott mottaga.Hon, som berättat historien för mig, lever än och kan ansvara för dess sanning. Hon säger sig hava hört den i sin ungdom av en av dem, som själv varit vittne till de underbara händelser, varav den är sammansatt.Denna dam kom en gång som guvernant till en prostgård nere i Skåne. Hon var främmande för landet och dess seder, men hon trivdes där väl. Den familj, där hon vistades, var bildad och älskvärd, och där rådde ett gott hemliv.Genast i början av hennes vistelse därnere talade husets folk vid henne om ”karln”. ”Ni skall ej bli rädd”, sade man till henne, ”men här på gården visar sig ofta en varelse, om
vilken vi tro, att han tillhör en annan värld än vår. ’Karln’ kalla vi honom, vi bruka möta honom i vindstrappan eller i den trånga gången mellan salen och köket, ibland i skymningen ibland mitt på dagen, men han talar ej till oss, han förnärmar oss ej, han smyger sig blott förbi oss, och då man ser efter honom, är han försvunnen.Han ser ej ut som en ande just, snarare som en gammal bonde eller en herregårdstjänare. Han har ett grovt, skäligen ålderstiget ansikte, han ser stor och stark ut och han visar sig i en brokig dräkt, han har alltid gula byxor, röd väst och blå tröja.Om man skulle tro honom vara en vanlig människa, kan man ej förklara hans förmåga att ögonblickligen försvinna. Och var kom- mer han ifrån, var bor han? Vi veta intet om honom. Ingen känner honom eller hans historia. Han har alltid varit sedd här i prostgården. Man har sökt efter hans bostad, men ingen- städes kunnat finna den. Ni ser därborta några stenhögar, man säger, att de äro ruiner efter ett gammalt kloster, kanske att under dem fin- nas underjordiska valv, i vilka han har sitt tillhåll.
Fridlös och underlig är han, vem han än må vara. Om vi, om vinterkvällarna, sitta vid vårt arbete här i salen och möjligen hava glömt att fälla ned gardinerna, så kunna vi vara vissa om att han kommer och tittar på oss. Om då någon ser bortåt fönstret, varsnar han alltid ’karlns’ ansikte tryckt mot rutan, vilt och hemskt och grinande så att hela raden av stora vita tänder synes.Vi äro ej rädda för honom. Vi äro alltför vana vid att se honom och han gör oss ingen skada. Oftast ser han så sorgsen ut, att man ville försöka finna någon hjälp åt honom, om möjligt vore.”Guvernanten grubblade till en början mycket över allt detta och gick i stor ängslan för att möta ”karln”. Tiden gick dock, utan att den fruktade visade sig, hon hade varit i prost- gården väl en månad, innan hon fick se honom i sin tur. En dag mötte hon i vindstrappan en lång karl i gula byxor, röd väst och blå tröja. Hon tyckte, att det var underligt att se en främ- ling gå upp på vinden och ser sig om efter honom. Trappan var tom. Då först tänkte hon på, huru underligt mannen varit klädd och för- stod med ens att hon sett ”karln”.
En höstkväll hade man setat och stickat täcken långt in på natten. Under tiden hade man ätit äpplen, och fyra sådana hade blivit kvarlämnade på täckbågen1. Mitt i natten bör- jade det slå i väggen i arbetsrummet, och något rullade utefter golvet. Duns, duns, hör- des det fyra gånger med så väldigt skrällande, att alla i huset hörde det. På morgonen fann man de fyra äpplena nedkastade från täckbågen och i vart och ett av dem var intryckt märket efter en väldig tandrad. ”Karln” hade varit inne och provat dem.Husets folk var vant vid sådant och talade ej stort därom. ”Karln” ansågs ej som en farlig eller fientlig varelse. Stundom kunde han, som väl tillhörde en annan värld, och visste mer än vanliga människor, göra goda tjänster åt prostgårdens innevånare.Två silverskedar hade en tid varit förlorade, man visste ej rätt, om de voro bortslarvade eller stulna. Det söktes ivrigt efter dem i alla vrår och vinklar, utan att man kunde finna dem. Då kom ”karln” en förmiddag in i köket och ställde sig att peka på en högt upp mot
taket sittande hylla, dit några begagnade hand- dukar blivit uppkastade. Straxt därpå för- svann han. Nu undersöktes hyllan och se, där- uppe, inlindade i handdukarna och av vårds- löshet uppkastade på samma gång som de, lågo de båda förlorade skedarna. ”Karln” hade vetat han, var de stodo att finna.Hösten gick, och då julen tillstundade kom husets unge son hem från skolan.Det var en sexton års gosse, lovande och älskvärd mer än de fleste. Han var mycket vacker, han hade ett fint, blekt ansikte, mörkt hår och långa ögonhår som ett barn. Han var blid och vek, övermåttan svärmisk och känslig samt starkt lockad av att forska på det över- naturligas område. Många, som sågo honom, fruktade dock, att han aldrig skulle kunna göra sina rika gåvor fruktbringande för världen, ty hans helsa var klen, och han hade svagt bröst.Det föreföll, som om denne gosse skulle öva större dragningskraft på ”karln” än någon annan. Så snart han kommit hem, visade sig denne oupphörligt i gångar och förstugor och för varje dag, som gick, syntes hans ansikte allt ängsligare och oroligare.
Gossen brukade säga, att han kände, att denne underliga varelse intresserade sig för honom och hade ett ärende just till honom. Och han fantiserade ständigt om den gåtfulle, grubblade över, hur han skulle få mod att till- tala honom och beslöt att hålla sig beredd vid första försök, som ”karln” skulle göra att närma sig honom.”Det är jag, som skall lösa gåtan om ’karln’”, brukade han säga.Så kom julkvällen och husets innevånare skulle sedan länge med ängslan påminna sig en av dess tilldragelser.De yngsta barnen hade i skymningen lockat sin bror med sig bort i ett hörn av matsalen och bett honom berätta sagor. Han var väl övad i konsten att på rak arm författa de underbaraste historier. Nu diktade han en jul- sägen.”Då klostret härborta”, sade han, ”hade sina välmaktsdagar och var fyllt av flitiga munkar, då fanns där också en mäkta from abbot. Fader Anselm kallades han och med honom var det det märkliga att han var ej blott from,
utan även vis och lärd och mäktig. Folket sade om honom, att han kunde trolla, och kände konsten att göra guld, men det var ej sant. Tvärtom hade han alltid med ängslig iver efter- forskat de vises sten, som påskyndar metaller- nas långsamma utveckling, och gör dem till guld på ett par timmar, ty alla metaller äro egentligen guld, som misslyckats i sin utveck- ling. Dock var det sant, att han visste mycket om de underfulla andar, som bo i växterna och i luften och vattnet och kände deras tecken.Då midnattsmässan skulle läsas om julnatten förde ej denne fromme abbot Anselm sina munkar in i klosterkyrkan, utan han vandrade med dem ut i trädgården. Svängande rökelse- karen och sjungande hymner till Guds sons och hans moders ära drogo de fromma män- nen runt om den av höga murar skyddade klosterträdgården. Abboten svängde vigvattens- kvasten över de kala träden och den frusna marken. Han ville, att naturen skulle få del av den stora glädjen, som julnatten bringat alla jordens varelser.
Och då hände sig, att inom de skyddande murarna utvecklade sig ett det underfullaste liv. En sunnanvind brusade fram och sopade bort köld och snö. Ur jorden spirade grönt gräs och fagert skiftande blommor. Trädens knoppar kastade av de skyddande fjällen och de mjuka, duniga vårbladen trängde sig fram. Glädjen över, att Guds son en gång inträtt i människors värld, gav sådan kraft åt växterna att de mäktade bryta vinterns sömn och köl- dens bojor.Och ej förr var trädgården klädd i grönska, förr än alla skogens frusna fåglar kommo dit, lockade av doften och de varma vindar, som spelade över den. Nötskrikor kommo på sina vackra vingar och härmade sången av alla som- marens fåglar, medan de slogo sig ned på gre- narna, domherrarnas röda bröst glänste bland det ljusa lövverket, de små kungsfåglarna kommo med den lilla gula tofsen på hjässan stående rätt upp av förvåning, och bondgår- darnas sparvar lämnade sina julkärvar och kommo och trängdes i buskarna med siden- svansar och skator. Till och med ekorrarna svingade sig knorrande av välbehag över mu- ren och råddjuren kommo fram till trädgår- dens gallerport och blickade in med sina vackra ögon.
Då lät den gode abboten ställa trädgårds- porten på vid gavel för att markens djur skulle få komma in och fröjda sig tillsammans med växterna och människorna.Märkligast av allt var dock, att med ens ett starkt susande förnams i luften, alldeles som om en befjädrad pil kommit flygande, och med detsamma sänkte sig en stork i sirliga kretsar ned till den gode abboten. Det var klostrets egen stork, som varje höst flyttade ned till Egypti land. Man kände honom väl. Han höll en liten flaska i näbben och lade den för abbo- tens fötter. Den fromme mannen tog upp den och beskådade den, darrande av fröjd. Den var fylld av en glittrande vätska, som han väl kände, det var livets vatten, eljest kallat de vises sten, det fluidum, som de store mästarne beskrivit. En droppe därav var nog för att göra en människa odödlig, en droppe var nog för att förvandla alla Skånes kullerstenar till guld. Det var naturens julgåva till den fromme abboten, som velat giva den del av julnattens glädje.
Då midnattsmässan var förrättad, och nor- danvind och köld återtagit sitt välde över klosterträdgården, och den gode abboten åter kommit in i sin cell, fyllde han en bägare med vatten och i detta dröp han en enda droppe av den gnistrande vätskan. Allt vattnet blev då med ens till skummande och doftande vin, och ivrigt sträckte abboten ut handen för att lyfta bägaren till sina läppar och dricka odödlighet.Men i samma ögonblick genljöd klostret av skri och rop och vapenslammer. Den gamle fienden till dess innevånare, välborne herr Jens Kruse hade med sina knektar gjort ett anfall på klostret. De hade funnit trädgårdsporten öppen och smugit sig in där och kastade sig nu över munkarna i deras celler för att av- tvinga dem klostrets skatter. In till abbot Anselm kom en rå knekt, som skrattade åt att finna honom med den skummande bägaren framför sig. Krigaren störtade emot honom, band hans händer och tömde hans bägare. Flaskan med livets vatten kastade han till golvet och som sprakande gnistor flögo drop- parna kring cellen.
Denne krigsknekt drog sedan omkring i många krig och var med om många äventyr. Så kände han sig gammal även han, hans vän- ner dogo, han stod ensam utan släkt och hem och han önskade sig döden. Men döden kom ej. Han kallade på honom, han försökte själv påskynda den långsamme, men döden undvek honom. Han kom till de förfärligaste ogär- ningsmän och brottslingar, men ej till honom. Med ängslan började han tro, att döden ej kunde nå honom. Då kom han att tänka på vinet han druckit hos den trollkunnige abboten och på den lilla flaskan, som varit fylld av gnistor och stjärnor. Han drog hit för att spörja abboten om saken.När han kom hit, voro munkarna fördrivna, abboten död och klostret nedbränt. Reforma- tionen och herr Jens Kruse hade utfört det arbetet. Men han sökte sig fram bland ruinerna och kom ner i källarna, där klostrets bokförråd förvarats i eldfasta valv. Han bröt lös de tunga folianterna från de kedjor och lås, som fäste dem vid muren, och satte sig att forska efter hur det kunde förhålla sig med abbotens troll- dryck. Kära barn, därnere i klosterkällaren
sitter han än i dag och strävar och läser i de tunga svartkonstböckerna. Att tyda dem är inte något så lätt arbete för en gammal knekt. Hundrade år behövde han för att lära latin, hundrade år för att genomstava kabbala2, och i ännu hundrade år måste han leva för att lära konsten att dö.””Det är ’karln’, du talar om”, utbrusto de små.”Han vet, att här är ett lärt hus”, smålog den unge sagoberättaren, ”det är därför han så ofta besöker oss, och att jag är en mycket lärd ung man, därför älskar han mig. I går stod han och såg ned i min grekiska gramma- tik. Snart kommer han och ber mig att få lära grekiska.””Hurra”, skreko barnen, ”nu veta vi vem ’karln’ är.””Tyst, tyst småttingar, visa ej allt för tyd- ligt, hur dumma ni är. Jag har ej talat om ’karln’ utan om kriget, om kriget som för många hundra år sedan drack livets vatten och sedan dess ej förstår konsten att dö.””Artur talar för mycket”, sade prostinnan. Du anstränger dina lungor.”
I detsamma var hostanfallet över honom. Då det var förbi sjönk han blek, nästan halv- kvävd ned i ett soffhörn.”Jag skulle önska”, sade han, då det var över. ”Jag skulle mycket önska, att den fromme abboten ville trolla fram litet sunnan- väder och värme. Jag tror, att vintern och nordanvinden döda mig.”De som sågo den unge svärmaren med det bleka ansiktet och de mörka, drömmande ögo- nen tänkte, att de sällan sett någon mindre skapad för livets hårda strider. Det var ej blott de unga, som lyssnat till honom, även de äldre hade med glädje givit akt till hans fantasis lekar. ”Måtte Gud skydda honom”, tänkte de, ”och föra honom till hans rätta plats i livet.”Det var långt frampå natten, då alla sovo.På denna prostgård funnos, ovanligt nog för att vara i Skåne, ett par gavelrum på vinden och i ett av dessa bodde sonen i huset. Han sov gott i julnatten, men vaknade vid att dör- ren öppnades. ”Karln” stod på tröskeln och blickade inåt rummet. Gossen kunde se honom ganska tydligt. Det låg ett klart månsken över rummet och vinden, inga luckor eller gardiner hindrade dess inträngande.
”Karln” såg vänlig ut, nickade och vin- kade och tycktes önska, att han skulle följa honom. Gossen förstod, att den länge väntade stunden nu var kommen. Om han blott hade mod, skulle han nu få veta ”karlns” hemlig- het. Kanske var det nu, i den heliga natten, honom givet att få skänka ro åt denna irrande själ.Allt ivrigare och ivrigare vinkade ”karln” åt honom. Gossen kunde ej tro, att han ville honom något ont. Småleende mindes han sin önskan att få se den fromme abbotens julträd- gård. Kanske, att det låg sommar över mar- ken därute, kanske att sunnanvindar blåste, att blommor i ivrande hast trängde ut ur de bris- tande knopparna, medan munkarna sjöngo jul- hymner under de av fågelskaror fyllda träden. Kanske det var detta ”karln” ville visa honom.Han reste sig ur sängen, fick i all hast på sig litet kläder och svepte täcket om sig som en schal. Då ”karln” såg, att han var färdig gick han några steg baklänges ut på vinden och stannade där åter för att se, om gossen kom efter.
Så gick färden, stridande med sig själv för att bekämpa en outsäglig fruktan följde den unge efter denne underjordsvarelse, men lång- samt och med mycken tvekan. ”Karln” vände ej sina blickar från hans ansikte och snarare var det hans ängsligt bedjande ögon än hans ivriga vinkande, som lockade gossen vidare. Han rördes ock vid att se hur ”karln” sökte ge sitt grova, hårda ansikte ett milt och vänligt uttryck. De övervandrade vinden, ”karln” före och gossen efter på ett par stegs avstånd, dra- gen och släpad med, kan man säga, av de bed- jande ögonen och på samma sätt kommo de utför trappan och ned i förstugan.Där vände sig nu ”karln” från gossen för att öppna förstugudörrn och denne stannade ne- danför vindstrappan alldeles utanför ingången till föräldrarnas sängkammare. Då nu ”karln” fick upp dörren och fullt månsken strömmade ned över hans ansikte såg gossen en förfärlig syn. ”Karlns” ansikte förvred sig till ett ut- tryck av djävulsk ondska, skadeglädje och ned- righet avspeglade sig däri, han trodde ej att så mycken låghet kunde stämpla människolik- nande drag. Och med ens kom en vansinnig
fruktan över honom. Tänkte han lämna sitt hem för att gå ut i natten med denna fridlöse förfärlige. Han lade med ett vilt skri handen på dörrlåset och ropande: ”Karln! Karln tar mig”, rusade han in i föräldrarnas rum.Det är nu ej mycket mer att berätta om denna sak. Gossen återfick sansen och berät- tade sitt äventyr, men fjorton dagar därefter var han död.Medan den unge låg sjuk, ville han dock aldrig tillåta, att man anklagade ”karln” för hans olycka. ”Jag skulle ändå snart hava gått hädan”, sade han. ”Jag förkylde mig under vandringen över vinden, men jag skulle ändå snart hava dött. Veten I ej att jag aldrig varit fullt frisk.”Och han klandrade sig själv för sin för- skräckelse. ”Det är troligt att jag såg miste”, sade han. ”Han såg att jag tvekade, därför förvreds hans ansikte, men av sorg ej av ondska. Jag kunde ju ej se så tydligt. Men nästa gång han kommer, då skall jag följa honom utan förskräckelse. Jag skall föra honom in i lyck- salighetsnejder till ljuva viloställen. Jag vet att jag skall råka honom bortom livets gränser.”
”Karln” syntes aldrig mer i prostgården. Då gossen var död lät man på allvar genomsöka ruinerna, men intet spår efter en mänsklig varelse fanns där. Alla källarvalven voro för längesedan sammanstörtade. Se, sådana underliga ting hända på denna jord. Vad skall man göra med dem? Hur skall man förklara dem? Det är det lättaste att säga att allt är lögn och dikt, men antag för en gång att allt detta är sanning. Vad följer så därav? Hur vill man förklara en sådan historia?
