Årsgången!

Per Gustaf Berg (1805–1889) ÅRSGÅNGEN

En sed, som, fordom ganska vanlig i vårt fosterland, ännu på
några ställen, särdeles i Småland, stundom iakttages, är den så kallade
årsgången. Om betydelsen härav, ävensom vad den har att iakttaga,
som vill gå årsgång, har Hyltén-Cavallius lämnat en utförlig redogörelse.
En sträng fasta måste hållas under dagen före julnatten, särdeles om
eftermiddagen. Dessutom är nödigt, att den, som vill gå årsgång, ej
för någon uppenbarar sitt förehavande, ej tillsäger när han går ut, ej
hälsar på någon, som han möter ute, icke svarar, om han skulle bliva
tilltalad, icke ser sig tillbaka sedan han lämnat stugan, icke skrattar
eller förfäras, såge han än aldrig så mycket sällsamt, utan vandrar all-
varsam, stilla och tigande. Han bör likaledes icke samma dag hava
sett någon eld brinna, och om han sett någon sådan, bör han ute slå
eld framför sig med stål och flinta, för att därigenom förtaga den an-
dra eldens menliga verkan.Den som går årsgång färdas vanligen ensam; någon gång vandra
två tillsammans, och blott ogärna trenne. I senare fallet bör den, som
går mellerst, bära en krans av olika slags blommor, plockade midsom-
marnatten, samt hålla sina ledsvenner vid handen. Vandringen begyn-
ner en stund före midnatt och bör vara slutad före ottan. Den ställes

alltid till någon kyrkogård, och somliga besöka till och med trenne
särskilda kyrkor. Under färden lära många underliga ting förete sig.
Således: om någon farsot tillstundar, skola gravar hela natten uppkas-
tas på kyrkogården och jordefärder synas vandra genom bygden. Om
årsväxten blir god, tyckas små män bära stora sädeskärvar över
åkrarne, små möss komma dragande med stora hölass, öltunnor köras
framåt vägen och skaror samt liar höras raspa i gräset eller klinga
emot stenarne. Blir äringen åter dålig, synes föga folk på åkrarne,
små kärvar sammanbäras och skördefolket sitter sörjande på åker-
renen. Om krig tillstundar, hugges det gruvligen i skogen, liksom man
där fällde bråtar eller gjorde förhuggningar, rustade män rida av och
an på vägarne och fältpipor höras på avstånd. Vådeldar och vattenflö-
den synas vid gårdar, där dylikt skall tima, och när den vandrande
kommer till något hus, behöver han blott sakta klappa på väggen och
spörja: ”Skall någon dö härinne?” så svarar den, som skall dö: ”Ja!”
Men om ingen skall dö, svaras: ”Nej!” Och detta sker antingen fol-
ket är vakande eller sovande. Många andra sällsamma ting synas
dessutom, emedan alla troll och spökerier under nämnda nätter tros
vara i rörelse. Den vandrande behöver likväl icke frukta, emedan
gastarne ej göra honom någon skada. Det enda han har att akta sig
för är glo-son , vilken, stor som en snöplog, med resta borst och frad-
gande mun säges rusa fram över vägen och ryta så att det rungar
(genljudar) i jorden. Hon tros söka komma emellan den gåendes ben,
och skall i sådant fall fläka honom, om han ej närmast kroppen bär

en kvist av apel eller flogrönn (rönnträd, som uppväxt på något annat
slags träd eller stubbe). Vandraren måste dessutom undvika att skratta,
emedan han i sådan händelse blir snedmunt. Det förtäljes vidare, att när någon sålunda tillbörligen gått års-
gång i 7 år, möter han den sista natten under sjunde året en ridande
man, ur vars hals går en eldslåga, och har denne man en ”runkavle”
i munnen. Om nu den, som går årsgång, är nog snabb och dristig
att springa till och rycka kavlen ur mannens mun, blir han genom dess
bärande mycket ”klok”, så att han vet allt vad man frågar honom,
ja att han kan se 9 alnar ned i jorden. Fortsätter han sin gång ännu
tvenne år, så att han tillsammans gått 9 år, och kommer så serla
(sent) en afton på kyrkogården, finner han derstädes för sig många
små gossar, vilka av folket kallas ”varvar” (dvärgar), och alla hava
hattar (”varvhattar”, ”dvärghattar”) på huvudet. Nämnda små gos-
sar leka med varandra och förehava många roliga apspel, i mening
att därigenom komma den gående att le, för vilket denne måste noga
akta sig, emedan i motsatt fall hans möda varit förgäves och han för
att lyckas måste gå ännu i 9 år. Om dvärgarne ingenting uträtta
med sina upptåg och gyckel, söka de att genom förskräckliga syner
bortjaga sin vederdeloman; men om de även härutinnan misslyckas,
förmå de ej att gå ifrån honom med mindre någon av dem lämnat sin
hatt i sticket. Detta sker likväl ej förr än mot ottemål30, sedan de på
allt sätt sökt uttrötta mannen, som bär runkavlen, samt under tiden
brottats med honom, sägande: ”Du får ej någon hatt förr än du med
våld eller snabbhet kan taga den ifrån en bland oss!”

Den man, som sålunda vunnit runkavle och varvhatt (dvärghatt),
blir sedermera en stor siare och känner alla fördolda ting och spådo-
mar, utan att vidare behöva gå årsgång. När han vill spå, tager han
runkavlen i handen samt dvärghatten på huvudet, och tros den senare
hava egenskapen att göra honom, som bär den, osynlig.I senare tider har denna vidskepliga tro mycket avtagit, och om
än en eller annan ännu torde finnas, som går årsgång, har man icke
på flera mansåldrar hört omtalas någon, som lyckats vinna den under-
bara runkavlen och dvärghatten.