Samklang inte i gemensam takt med juridiken. Jag menar då kungar , hertigar, domare som befann sig under den tidiga medeltiden som ärvt den romerska inställning till det ockulta. Där man klart skulle bekämpa detta med full kraft.

Och kyrkan i sin tur var ju skeptiska till att det verkligen fanns en farlig kraft i trolldom.

Det fanns olika lagsamlingar som på order nedtecknats för att bistå hur man bestraffar någon som begått trolldomsbrott. Straffsatsen varierande beroende på vilket land man bodde i.

I den norra delen av stora frankiska riket gällde den Saliska lagen. Och I den så var det nån form av böter som gavs som straff.

På den Pyreneriska halvön var det Visigoternas lagar som gällde som var influerade i den romerska rätten , med stadgar att utföra avrättning av den som via trolldom/häxeri orsakat död.

Vi har också den Alamanniska lagen som gällde i det nuvarande Baden-Wurttemberg , och likställde häxeri som förgiftningsbrott. Det som är lite annorlunda i denna lag jämfört med övriga lagar är att det blev allvarliga konsekvenser för den man som beskyllde en kvinna för att vara häxa. Och här var också lynchningar mot häxer strikt förbjudna.

Italien var näst på tur att i och med den Langobardiska lagen ansåg att häxor inte existerade i egentlig mening. Och här var det också förbjudet att förfölja någon för förmodad misstanke. De hårdaste straffen utdelades till den som konsulterade spåmän/kvinnor.

Det var Karl den store som då härskade över större delen av Västeuropa i slutet på 700-talet som verkligen satte ner foten och totalförbjöd alla häxförföljeser och lade ett förbud att försök till att utöva skadlig trolldom.

Be sina trogna göra underverk. Denna teologiska attityd kom till under den tidiga medeltiden och finns än idag i vissa grupperingar eller i vissas tro.

I Nya testamentet och i helgonbiografiernas mirakel dementeras detta. Satan och demonerna saknade förmåga att utföra mirakel och den enda makt satan hade i detta var att genom att skapa vidskepelse och illusion att ändra de trognas tro. Men makten hade Gud.

I Nya testamentet så finns det en oro och vaksamhet över att onda krafter existerar och i skrift beskrivs att det onda kan fresta , plåga och krossa mänskligheten. Men också utmana Guds kraft och makt och hans kyrka. Dock kunde inte människan få en del av de ondas kraft.

Var som vi vet okristligt och pga av detta tankesätt så utövade biskopar och dess medhjälpare en form att utrota detta från sina församlingar. Kyrkan ansåg egentligen princip som staten att allt som hade med det övernaturliga att det var djävulens verk.

Denna synd av folk passade inte i kyrkan. Det kallades pest och detta behövdes rensas bort från den heliga kyrkan.

Det mest skruvade i deras tankar var det var kvinnor som endast kunde manipuleras av djävulen och bli bedragna av demoner genom illusioner och skenbilder. Kyrkan trodde verkligen att kvinnor red omkring på natten på vissa djur tillsammans med Diana : hedningarnas gudinna. Och genom nattens tystnad ta stort avstånd på jorden.

Kvinnor lydde Diana och kallades till hennes tjänst och hon var deras härskarinna och hade Gud ingen plats.

Prästerna predikade enträget om att det fanns en osynlig falskhet , en spökslöja där de otrogna inte är utav de goda utan befinner sig med de onda andarna. I denna starka åsikten så sades det att djävulen förvandlar sig till ljusets ängel.

I denna skepnad av en ljusets ängel så predikas det om att fattiga kvinnor blir lurade till att underkasta sig. Han tar kvinnans själ och leder in henne i villfarelse och bedrar hennes sinne. Och leder in henne på bedräglig och manipulerad väg.

” Den som tror sig skapats till människa eller annan varelse och tror sig kunna omformas till något bättre , eller förvandlas till en annan art eller varelse. Som inte Gud vår skapare varit inblandad i är utan tvivel en otrogen.” (more…)

Är i kyrkans ögon en hednisk styggelse men det man inte kan tro är att våra medeltida kyrkofäder inte ansåg att dödsstraff var ett krav.

I början på 300-talet var det tex förbjudet att ge ett sk viaticum , vår nattvard för de som låg för döden. De människor som begått nån form av sk maleficium som är liknelse utförande av ondskefull handling / gärning. Och då syftades detta på de som utfört trolldom. Ett brott mot GUD. En liten parentes är att detta var i Synoden Elvira , dagens Granada.

År 314 på Synoden Ancyra dagens Ankara , bestämdes det att trollkarlar skulle göra bot i 5 år om de begått brott.

Den allmänna åsikten utanför kyrkan var att trolldom var ofarlig för omvärlden och då att straffen och påföljder bör vara av lindrig art. Vilket det var om man jämför tidigare processer.

Dem högste och mäktigaste kyrkfadern Augustinus av Hippo ansåg att hednisk magi aldrig skulle få existens att bli en kraftkälla eftersom all ren sanning och makt enbart skulle komma från vår allsmäktige fader.

Det vi kan se med bevis är att medeltidens officiella teologi var att trollkunniga, häxor och andra utövare inom att kunna manipulera naturens krafter inte existerade.

Bara att tro på vidskepelse och magins existens var totalt okristligt.

Är helt enkelt ett begrepp baserad på Simon Magus historia och kan väl kallas för idag korruption. Alltså bruket och köp av olika  ämbeten inom kyrkan.

Det skedde under tidig medeltid men biskopar och påvar försökte motarbeta detta. Men det som egentligen är det intressanta i detta är hantering av trolldomsbrott.

Simon var ju en bluff och bedragare som absolut inte kunde utföra några mirakel och då var han inte farlig. Varken kyrkan eller Petrus var oroade över Simon skulle slå tillbaka med satans magi.

Egentligen kan man säga att det var Simons okunnighet som borde stoppas och inte hans egna fantasier om hans magiska krafter.

Som konsenkvens utav detta blev att inom kyrkans äldsta regelverk blev domen mild till skillnad från statens romerska påbud. Mot allt trolldomsutövande.

De hårda straffen visade ju sig komma senare i livet bortom och efter döden.

Aposteln Paulus gjorde en klockren beskrivning av detta i Galaterbrevets femte kapitel; du blir blockerad att komma in i Guds rike om du begår avguderi, trolldom, liderlighet, vrede eller övriga synder.

Likaså i Uppenbarelseboken kapitel 21 står det fega , otrogna , trollkarlar, häxor, mördare, lögnare och avgudasyndare skall hamna i sjön som brinner med eld och svavel.

Hämnden skall ske av GUD och ingen annan.

I slutet av 300- talet blev kristendomen den romerska statsreligionen. Folktron gällande det övernaturliga hade växt sig starkt i Väst och Sydeuropa. Och man kan tro med tanke på de extrema häxförföljeserna som gjorde sin utbrytning ett millennium senare skulle kasta sin skugga och överföra sin förföljelse till att tro att kristendomens prästskap och biskopar skulle ha samma åsikt.

En åsikt att det var Satan som ledde häxor och trollkunniga. Men det var faktiskt inte så. Sanningen är att de var ytterst försiktiga och höll låg profil. ( Under antiken och tidig medeltid , vill jag tillägga. )

Grundinställning var solklar att allt trolldomsutövande var förkastligt. Men det berodde inte på Satan utan pga att det var emot själva kärnan i den kristna tron. Och kärnan är som alla vet och det är att GUD är allsmäktig.

I den allmänna uppfattningen så är det GUD och endast GUD som kan utföra mirakel och göra övernaturliga kraftgärningar. Redan i Nya Testamentet så är det Jesus och hans lärjungar som är mästarna. Dessa mästare som gör underverk där de sk hedningarna är totalt oförmögna att efterlikna.

Det finns speciellt i en text som kallas Apostlagärningarna där trollkarlen Simon skildras. Denna text är än idag av stor betydelse gällande kyrkans inställning till trolldom. ( Jag får tyvärr inte citera denna text men den bör läsas och den finns att hitta i Nya Testamentet: Apostlagärningarna; Simon i Samarien.)

Denna historia om Simon Magus blev ett vägledande argument för hur kyrkan fortsättningsvis betraktade och behandlade andligt synderi.

Ledde en utav de största romerska häxjakterna under 300-talet. Maximinus var jurist och prefekt som tjänade under kejsaren Valentinianus I.

Dock hade han genom sin verksamhet ett samband med medlemmar av den gamla senatsaristokratin , rika familjer som kejsaren  ej var vänligt inställd till.

Den som har skildrat dessa händelser är historieskrivaren Ammianus Marcellinus och då i sin 28:e bok. Kontentan i boken beskriver Maximinus som en man som ger sig hän att använda sitt redan hårda hjärta till ren och skär grymhet.

Bevisen visar detta genom Maximinus handlingar där han både användt sig av angiveri och spioneri. I hans våld som hamnade ett flertal romare av båda könen i häxdomsprocesser och torterades.

Han lyckades dock inte fälla alla offer utan de fanns dom som endast dömdes till exil. Tex har vi då Hymetius som var prokonsuln i provinsen,  Afrika.

Men övrigt så hade Maximinus framgång och registrerade ett flertal dödsdomar. Roms invånare levde under hans skräck och fick inget lugn förrän Maximinus blev utnämd till pretorianprefekt i Gallien.

Maximinus som var kejsarens högra hand härskade där fram till år 376 , då han hamnat i onåd under Valentinianus son och efterträdare Gratianus.

Var mycket vanligt , men det finns bla lite enklare ärenden som fallet med Apuleius som var en Nordafrikansk författare. Hans trolldomsprocess gällde hans resa till Alexandria. När han kom dit gjorde han en paus i Oea som sedan kom att bli libyens huvudstad Tripoli.

Väl i Oea så bodde han hos en av sina goda vänner Sicinius Pontianus och hans mor Pudentilla. Pudentilla var en rik änka och Apuleius tänkte utnyttja tillfället till att uppvakta Pudentilla och sedan fria till henne.

I början så var Sicinius med på det hela och tom uppskattade detta och gav sin uppmuntran till ett frieri.

Dock tog familjeglädjen en otäck vändning eftersom Pontianus svärfar inte ville att familje förmögenheten skulle tillfalla en främling.

Och därav blev Apuleius anklagad för att ha användt magi för att få Pudentillas förtjusning. Rättegången kom att hållas i staden Sabratha och i denna process så vann faktiskt Apuleius.

Hans försvarstal var både grundligt och sakligt och det är än idag välbevarat. Talet fick namnet Apologia och utgör som sagt en god källa inom romersk vidskepelse och inom romersk juridisk praxis.