Slenderman Slenderman är en paranormal figur påstods ha funnits i århundraden, som täcker ett stort geografiskt område. Han är en av mina egna fasor att träffa på. Troende av Slenderman knyter samman hans framträdanden i många kusliga legender runt om i världen, […]
Slenderman är en paranormal figur påstods ha funnits i århundraden, som täcker ett stort geografiskt område. Han är en av mina egna fasor att träffa på. Troende av Slenderman knyter samman hans framträdanden i många kusliga legender runt om i världen, bland annat; Fear Dubh (eller, The Dark Man) i Skottland, den holländska Takkenmann (Branch Man), och den tyska legenden om Der Grossmann eller Der Grosse Mann (den långe mannen).
Utseende är häpnadsväckande.
Slenderman är en varelse som ser ut som en man med extremt långa, smala armar och ben. Han verkar också ha 4-8 långa, svarta tentakler som skjuter ut från hans rygg, men olika fotografier och entusiaster är oense om detta faktum, och därför är det teoretiserade han kan “styra” dessa tentakler med vilja.
Han beskrivs som klädd i en svart kostym slående lik anletet av de ökända Men in Black, och som namnet antyder, verkar mycket tunn och kunna sträcka sina lemmar och bål till omänskliga längder för att framkalla rädsla och snärja sitt byte. När armarna är utsträckta, tas hans offer i något av en hypnotiserad fas där de är helt hjälplös att stoppa sig från att gå in i dem.
Han kan också skapa rankor från hans fingrar och rygg som han använder för att gå på på ett liknande sätt som Doctor Octopus. Den övermänsklig stretching förmåga kunde också ses som en likhet mellan honom och Mr Fantastic.
Om han absorberar, dödar, eller helt tar sina offer till en hemlig plats eller dimensionen är också okänt eftersom det finns aldrig några organ eller bevis som lämnats kvar i hans kölvatten för att härleda en definitiv slutsats.
Hans ansikte är blekt och något spöklikt, och nästan verkar vara insvept i typ av gasväv eller tyg. hans ansiktsdrag är också ett syfte med debatt, och många tror att hans ansikte ser annorlunda till varje person, om det ses alls.
Ibland porträttiseras han bärandes på en hatt, som ibland är en filthatt, en Fedora, eller ibland en hög hatt. Han kan också ses klädd i en lång flödande halsduk eller sjal, som är antingen röda eller grå.
Han håller ofta hans långa, bleka händerna i kors artigt bakom ryggen eller hänger löst på hans sidor. Hans kostym är svart, ibland framställs som kritstreck i konstverk, en vanlig missuppfattning tack vare den mycket liknande Jack Skellington från Nightmare Before Christmas. Han har långa coattails som han låter flyta stolt. Han bär långa finskor, som alltid skiner perfekt, glänsande svart.
Beteende är lika kusligt.
Mycket av tjusningen med Slenderman är att han har sina rötter i den övergripande aura av mystik som han är insvept i. Trots att det ryktas att han dödar barn är nästan uteslutande, eftersom det är svårt att säga om hans enda mål inte är bara slakt.
Ofta är det antingen rapporter eller registreringar där han kan finnas i delar av skogen, och dessa brukar vara förort. Han har också rapporterats sett med stora barngrupper, så många fotografier. Det är allmänt trott att han är bosatt i skog och skog och lever på barn. Han verkar obekymrad exponeras i dagsljus eller fångas i bilder.
Det är ofta tänkt att han tycker om stalkar människor som blir alltför paranoid om hans existens, målmedvetet att ge dem glimtar av sig själv för att ytterligare skrämma dem. Därför verkar det som Slenderman väldigt mycket åtnjuter psykiskt tortering av sina offer.
Han verkar också ofta flyta eller glida runt i stället för att gå, vilket antyder möjligheten av honom som snarare en varelse eller en man. Detta skulle också förklara varför han kan förbli mobil trots hans dåligt proportionella kropp.
Även om Slenderman tillverkades på Something Awful forum (eller var han?), Har en del människor redan krävt iakttagelser. Han ses oftast på natten kikandes i genom öppna fönster och går ut framför ensamstående bilister på avskilda vägar.
Hans huvudsakliga syfte verkar vara att kidnappa barn, som när han ses i närheten av dem i fotografier, de brukar försvinna kort därefter. Slenderman har också inspirerat många historier som de i Marble Hornets.
Allt började en dag när en journalist besökte en kvinna vid namn Mary ( E) som hade kontaktat journalisten i hopp om att få hjälp med att publicera denna som en artikel i tidningen. Enligt Mary skulle artikeln handla om en mycket […]
Allt började en dag när en journalist besökte en kvinna vid namn Mary ( E) som hade kontaktat journalisten i hopp om att få hjälp med att publicera denna som en artikel i tidningen.
Enligt Mary skulle artikeln handla om en mycket upprörande historia, något hon inte ville gå in allt för djupt på över telefonen, så hon hade istället bjudit över journalisten för ett personligt samtal. Journalisten var knappt en halvomtalad person i sin bransch och såg därför detta som en god chans att komma med något spännande och skapa sig ett rykte som skulle bli omnämnt lång tid framöver.
När journalisten väl anlände hem till Mary fann han henne inlåst i sitt eget badrum, gråtandes och klagandes över att hon led av mardrömmar och syner. Det slutade med att journalisten lämnade huset eftersom han tog för givet att kvinnan bara var disorienterad och inte skulle kunna ge honom något vettigt att publicera.
En vecka senare fick journalisten reda på att kvinnan var död. Utredningen av händelsen hade visat sig leda till att kvinnan hade tagit sitt eget liv, troligen på grund av vansinne eller galenskap. Vad som hade blivit funnet däremot var en diskett som kvinnan hade haft på sig när hon dog. Vid närmare undersökning lyckades journalisten få reda på att disketten hade innehållit en enda bildfil vid namn smile.jpg.
Denna händelse med Mary E:s självmord skulle senare visa sig vara en av flera andra självmord där plötsliga mardrömmar och syner hade legat som grund. Journalisten grävde med tiden fram en rad olika personer som, i galenskapens verkan, också tycktes ha tagit sina liv efter att ha upplevt samma symtom som Mary. Men självmord i samband med sinnessjukdomar var trots allt inget ovanligt tyckte journalisten och valde därför att inte lägga ner allt för mycket tid åt detta.
Dagar efter att journalisten hade lagt ner sin utredning fick han ett mystiskt mejl från en adress han aldrig tidigare hade stött på. Mejlet hade rubriken “Smile” och kom med en bifogad fil med namn smile.jpg. Samma namn på filen som Mary hade haft på sin diskett.
När journalisten öppnade mejlet möttes han av en förfärlig bild på en leende hund och en uppmaning att sprida mejlet vidare till andra. Skulle han vägra skulle han dö av vansinne efter 3 dagar.
Det är oklart exakt hur journalisten tacklade detta bemötande men det mest uppenbara är att han valde att sprida detta mejl för att förhindra att möta samma öde som Mary och så många andra hade mött. Journalisten publicerade aldrig något angående bilden på hunden eller skrev något alls om hur den kunde få folk att ta sina liv. Men andra rapporter har blivit belysta från folk som har påstått att dem har tagit emot samma mejl och tvingats att sprida den vidare till sina kontakter.
Enligt ryktena så är det inte mejlet i sig som dödar sina offer, det är bilden på hunden som har denna inverkan. Det sägs att historian började med en bild på djävulen som allt eftersom har tagit form av en ondskefull skepnad av en hund. Bilden finns idag att hitta relativt lätt, men många påstår samtidigt att de bilder på smile.jpg som är uppladdade inte är den verkliga bilden. Många påstår att den verkliga bilden har blivit raderad från Internet och att de andra bilderna bara är återskapade för att illustrera hur originalet såg ut.
Får man ett mejl med rubriken “Smile” ska man (enligt rykten) öppna den och bifoga bilden i ett nytt mejl med samma rubrik och skicka det vidare. Ignorera INTE mejlet! Ignorerar man varningen kommer man efter 3 dagar se hur bilden på hunden sakta förvrids till ett groteskt ansikte av kött och blod, samtidigt som ens förnuft tynar bort. Syner kommer att förekomma och mardrömmar om denna hund kommer att terrorisera en tills vansinnet driver en till självmord.
Vad skulle du verkligen ge för att få höra Guds röst? Och om du väl hörde den, vad tror du att Han skulle säga? Och vad och hur skulle han visa sig? Detta var frågan en samling forskare en gång ställde sig […]
Vad skulle du verkligen ge för att få höra Guds röst? Och om du väl hörde den, vad tror du att Han skulle säga?
Och vad och hur skulle han visa sig?
Detta var frågan en samling forskare en gång ställde sig själva innan dem bestämde sig för att utföra ett komplicerat experiment som skulle leda till den stora upptäckten av Gud.
Tanken var följande: forskarna hade anledning att tro att människans fem sinnen blockerade vår kommunikation med evigheten och det plan som föregick som utanför livet. Med andra ord kunde man eventuellt komma i kontakt med efterlivet och även Gud genom att koppla bort alla de fem störande sinnena.
En enda man anmälde sig till detta experiment, en man som inte hade något kvar att leva för, och snart påbörjade forskarna den komplicerade operationen. Dem kopplade bort alla nerver som gick från hjärnan och ut till sinnen smak, hörsel, syn, känsel och lukt. Därefter befann sig mannen i ett tillstånd där han bara kunde ligga ner och prata om det han upplevde, eftersom hans förmåga att tala fortfarande var aktiv.
Efter att ha legat under observation i ett antal dagar började mannen prata om hur han kunde kommunicera med sin döda fru, men även med andra personer som vid tidpunkten hade varit döda sedan länge. Mannen lyckades nämna flera namn som tillhörde släkt och bekanta till de olika forskarna, och än så länge verkade det som att dem faktiskt hade kommit i kontakt med “andra sidan”.
Men situationen kom snabbt till att förvandlas till en mardröm.
När ett antal dagar hade passerat började mannen bete sig upprört. Han började beskriva rösterna han hörde som hotfulla, att dem skrek på honom och talade om helvetet och om hur jorden skulle gå under. Forskarna märkte även snabbt hur mannen började hamna i ett paniktillstånd, så dem började ge honom lugnande medel för att undvika ett avbrott av experimentet.
Allt blev bara värre och värre. Mannen hade efter en veckas tid börjat skrika okontrollerat och bad ständigt om att dö. Han började även klösa sig om ögonen, som om han försökte väcka sig själv tillbaka till den fysiska världen. Lugnande medel gjorde inte längre någon verkan, så mannen gick så långt att han började slita av stycken av kött med sina tänder från sin arm.
Till slut beslutade forskarna att förklara mannen som galen och avbröt experimentet. Dem förberedde mannen för att ge honom frid. Men vid den sista dagen då forskarna befann sig i samma rum som honom gav han en av forskarna en blick, trots att han var både döv och blind, och viskade en mening.
“Jag har talat med Gud, och Han har övergivit oss.“
Det sovjetiska sömnexperimentet nåt av de mest obehagliga experiment som gjorts … På det sena 40-talet höll ryska forskare med hjälp av en experimentell stimulerande gas fem personer vakna i femton dagar. Eftersom gasen var giftig i högre koncentration hölls personerna instängda […]
Det sovjetiska sömnexperimentet nåt av de mest obehagliga experiment som gjorts …
På det sena 40-talet höll ryska forskare med hjälp av en experimentell stimulerande gas fem personer vakna i femton dagar. Eftersom gasen var giftig i högre koncentration hölls personerna instängda och isolerade i ett utrymme där deras syrenivå kunde mätas. Detta var innan övervakningskamerornas tid, så det enda sättet forskarna kunde undersöka vad som hände i utrymmet var genom mikrofoner och ett par decimetertjocka glasventiler. I deras utrymme hade de fem utrustats med böcker, obäddade fältsängar, rinnande vatten och toaletter samt nog med frystorkad mat för att de skulle kunna överleva i en månad. Försökspersonerna var politiska fångar som under andra världskriget fällts som statens fiender.
Allt gick bra de första fem dagarna, och fångarna klagade knappt eftersom de hade fått falska löften om friheten om de deltog i testet och lät bli att sova på 30 dagar. Deras konversationer och sysselsättningar övervakades, det noterades att de pratade allt mer om traumatiska händelser under deras uppväxt, och efter fyra dagar blev tonläget mycket mörkare. Efter fem dagar började de klaga över situationen och de händelser som lett dit, och började dessutom visa upp tecken på svår paranoia. De slutade prata med varandra och började istället viska med mikrofonerna och mot glasgluggarna. Konstigt nog verkade alla tro att de kunde vinna forskarnas förtroende genom att förråda de kamrater de var infångade tillsammans med. Först trodde forskarna att detta var en effekt av gasen…
Efter nio dagar började den första vråla. Han sprang av och an i kammaren och gallskrek allt av full lungkapacitet, tills han inte längre kunde utbrista i annat än sporadiska skrin. Forskarna slog fast att han rent fysiskt hade slitit ut sina stämband. Det mest överraskande med detta var att de andra försökspersonerna knappt brydde sig. De fortsatte viska med fönsterrutorna och mikrofonerna, ända tills ännu en av dem började skrika. Då började de två som ännu var tysta istället riva sönder böckerna, smörja in sidorna med sin egen avföring och sedan täcka fönstren med dem. Vrålandet slutande tvärt.
Så även viskandet med mikrofonerna.
Tre dagar gick. Forskarna kontrollerade mikrofonerna en gång i timmen för att försäkra sig om att de fungerade, eftersom det var omöjligt att de fem personerna där inne inte gav ifrån sig några ljud alls. Syrekonsumtionen i kammaren visade på att samtliga levde. De andades till och med så mycket som man bara gör under mycket stora fysiska ansträngningar. På den fjortonde dagens morgon gjorde forskarna något de hade sagt att de skulle låta bli, nämligen använde sin telekommunikationsutrustning för att kontakta de inne i kammaren och förhoppningsvis få ett svar från försökspersonerna, som de var rädda hade antingen dött eller blivit grönsaker.
De ropade ut: ”Vi kommer nu öppna kammardörrarna för att kontrollera mikrofonerna. Gå iväg från dörrarna och lägg er på golvet, eller så skjuter vi. Fullständigt samarbete kommer innebära att en av er befrias omedelbart.” Till deras stora förvåning hörde de en ensam röst svara: ”Vi vill inte längre befrias.” Nu utbröt en debatt mellan forskarna och representanterna för militären, vars pengar hade använts för att bekosta experimentet. Eftersom de inte kunde få några fler reaktioner över telekommunikationssystemet bestämde man sig till slut, under den femtonde dagen, för att öppna kammaren.
De började med att tömma den på gas och fylla den med frisk luft istället, men då började klagomål höras ur mikrofonerna. Tre olika röster började böna och be, som om det var för deras närståendes liv, om att gasen skulle sättas på igen. Kammaren öppnades och soldater sändes in för att hämta försökspersonerna, som började vråla högre än någonsin. Soldaterna började också skrika när de såg vad som fanns inuti. Fyra av de fem försökspersonerna levde fortfarande, även om man svårligen kunde kalla det skick de befann sig i för ”levande”.
Ingen hade rört de senaste fem dagarnas matransoner. Av den döde försökspersonens kropp hade stora köttstycken tagits och proppats in i kammarens avlopp, så decimeterdjup vattensamling täckte golvet. Eller tja, hur mycket av vätskan som var vatten och hur mycket som var blod avgjordes aldrig. Alla fyra ”överlevande” hade fått stora bitar av musklerna och huden bortslitna från kroppen. Skadorna där, och de blottade benpiporna på deras fingertoppar, indikerade på att skadorna åsamkats med bara händerna, och inte med tänderna som forskarna först trodde. En närmare undersökning visade på att de flesta, om inte alla skador var självförvållad.
De inre organen i buken, under bröstkorgen, hade hos alla fyra försökspersoner rivits ut. Hjärta, lungor och diafragma satt kvar, men huden och det mesta av musklerna på revbenen var bortslitna och lungorna syntes genom revbenen. Samtliga blodkärl och organ var intakta, de hade bara tagits ur och placerats på golvet så de låg spridda runt de utrensade kropparna. Matsmältningen hos alla fyra såg ut att fortsätta, och saker försökspersonerna hade ätit processades. Det visade sig snart att dessa saker var deras egna kött.
De flesta soldaterna på plats var ryska specialstyrkor, men många av dem vägrade att återvända in till kammaren för att hämta försökspersonerna. De i sin tur skrek om att bli lämnade i fred i kammaren, och de varierade mellan att tigga om, och att kräva, att gasen skulle sättas igång igen så de inte skulle somna.
Till allas stora förvåning kämpade försökspersonerna hårt mot att bli hämtade ur kammaren. En av de ryska soldaterna dog efter att hans hals slitits sönder, en annan bars iväg svårt skadad efter att en försöksperson rivit av hans ena testikel och bitit sönder en artär i hans ben. Ytterligare fem soldater förlorade livet, inräknat de som begick självmord under veckorna efter incidenten.
I kampen sprack av försökspersonernas mjälte, och han förblödde i det närmaste omedelbart. De medicinska forskarna hade försökt ge honom lugnande medel, men det visade sig omöjligt. Trots att han hade fått mer än tio gånger så mycket morfin som en människa ska kunna klara av slogs han som ett skadat djur, och bröt revbenen och en arm på en av doktorerna. Hans hjärta fortsatte slå i två hela minuter, även så efter att han förblött att det fanns mer luft än blod i hans ådror. Till och med efter att hans hjärta hade slutat slå fortsatte han skrika och slå omkring sig i ytterligare tre minuter, vilt kämpande för att attackera alla i närheten och skrikande ordet ”MER” om och om igen. Men han blev svagare och svagare tills han tystnade.
De tre överlevande försökspersonerna spärrades fast hårt och flyttades till ett sjukhus, allt medan de två vars stämband ännu fungerade fortsatte att be om mer gas, så de skulle hålla sig vakna.
Den svårast skadade av de tre togs till sjukhusets enda operationsrum. Under processen då han förbereddes för att få sina organ flyttade tillbaka in i kroppen igen upptäcktes det att även han var i princip immun mot de lugnande medlen han hade givits. När han fick dem började han kämpa vansinnigt mot sin fastspänning, och lyckades trots att en 90 kilo tung soldat höll i hans arm slita sig igenom ett decimetertjockt läderband. Det behövdes däremot bara lite mer sövande medel än vanligt för att han skulle somna, och sekunden hans ögonlock började fladdra och stängas slutade hans hjärta slå. I obduktionen av honom visade det sig att hans blod innehöll tre gånger så mycket syre som det normala. De muskler som fortfarande satt kvar på hans ben var illa slitna, och han hade brutit nio ben i striden mot att bli fastspärrad. De flesta ben hade brutits av kraften i hans egna muskler. Den andra överlevaren var den första i gruppen att börja skrika, och eftersom hans stämband nu var förstörda kunde han varken be om gas eller säga emot att bli opererad. Hans enda reaktioner var att våldsamt skaka på huvudet när någon närmade sig med smärtstillande gas. När någon motvilligt föreslog att de skulle operera på honom utan lugnande nickade han däremot, och under den sex timmar långa processen då hans inre organ placerades tillbaka och det som fanns kvar av hans hud syddes på igen reagerade han i överhuvudtaget inte. Kirurgen som ledde operationen upprepade gång på gång att det borde vara medicinskt möjligt för patienten att överleva detta. En förskräckt sjuksköterska sa senare att hon hade sett patientens mun krökas i ett leende flera gånger när deras blickar möttes. När operationen var över tittade försökspersonen på kirurgen och började väsa ljudligt i ett kämpande försök att prata. Kirurgen antog att han ville säga något av stor vikt, så han hämtade en penna och papper så patienten kunde skriva ner det.
Budskapet var enkelt: ”Fortsätt skära.”
De sista två försökspersonerna genomgick samma operationer, båda utan att ta något smärtstillande. De fick dock ett förlamande ämne injicerat, eftersom kirurgerna fann det omöjligt att utföra ingreppen då de skrattade oupphörligen. Efter att ha paralyserats kunde de bara följa kirurgen och forskarna som övervakade processen med ögonen. På onormalt kort tid lämnade det paralyserande ämnet deras system, och ögonblicken de började kunna prata igen bad de om mer av gasen från kammaren. Forskarna försökte fråga varför de hade åsamkat sig själva så mycket skada, varför de hade slitit ut sina egna inre organ, och varför de ville ha mer av gasen.
Det enda svaret de fick var: ”Jag måste förbli vaken.”
De tre kvarvarande försökspersonernas fastspänningar förstärktes, och de placerades i kammaren igen i väntan på att ett beslut om dem skulle fattas. Forskarna, som stod inför vreden från de militärer vars pengar hade bekostat de nu misslyckade experimenten, övervägde att helt enkelt avliva dem. Men den ansvariga officeren på plats, en f.d. KGB-agent, såg istället potentialen i att börja ge dem gasen igen. Forskarna kom med bestämda invändningar men kördes över. Då försökspersonerna förbereddes för att återigen bli instängda i kammaren kopplades de till en EEG-maskin, och fick mjukare bojor för en längre tids fastspänning. Till allas överraskning slutade de dock kämpa emot samma sekund som de förstod att de skulle få återvända in till gasen. Det var vid det här laget uppenbart att de kämpade för att inte falla i sömn. En av de som fortfarande kunde prata hummade oavbrutet högt för sig själv, den stumme spände istället sina ben i tur och ordning för att ha något att fokusera på. Den sista mannen höll upp sitt huvud från kudden och blinkade intensivt. Han var den förste att kopplas till EEG-maskinen, och forskarna såg med stigande förvåning hur hans hjärnaktivitet ibland fullständigt upphörde. Det såg ut som att han gång på gång blev hjärndöd, men sedan återgick aktiviteten till det normala. Eftersom forskarna stod samlade kring pappret där linan för hans hjärnaktivitet åkte upp och ned blev en ensam sjuksköterska det enda vittnet till hur hans huvud föll till kudden och hans ögon slöts. EEG-maskinen visade på en gång aktiviteten hos någon i djupsömn, och sedan, samtidigt som hans hjärta slutade slå, en sista rak lina.
en enda kvarvarande försökspersonen som kunde prata började nu skrika om att han skulle föras in i kammaren igen. Hans hjärnvågor upphörde på samma periodiska sätt som hos den nyss döde. Då gav officeren order om att stänga in den skrikande mannen och hans stumme kamrat i kammaren tillsammans med tre forskare. En av forskarna som skulle stängas in drog då officerens pistol, sköt honom mellan ögonen, och vände sig sedan till den stumme och sköt honom i huvudet med.
Medan resten av kirurgerna och forskarna flydde riktade han sedan pistolen mot den sista försökspersonen, som fortfarande var fastspänd vid sin säng. ”Jag tänker inte bli inlåst tillsammans med dessa varelser! Inte med er!”, skrek han till mannen i sjukhussängen. ”VAD ÄR DU?”, frågade han. ”Jag måste få veta!”
Försökspersonen log.
”Gick det så snabbt att glömma?”, frågade han. ”Vi är ni. Vi är vansinnet som hägrar inom er alla, som i varje ögonblick tigger om att befrias. Vi är det du gömmer för dig själv varje gång du somnar. Vi är det som ni tystar och fryser när ni inträder den sömnens himmel vi blivit utjagade från.”
Forskaren tvekade. Sedan siktade han mot försökspersonens hjärta och sköt. Med en svag hostning, samtidigt som hans EEG-maskin visade en rak linje, utstötte han:
En mördare med världens obehagligaste uppsyn. Efter veckor med oförklarliga mord ökar den olycksbådande okända mördaren fortfarande. Efter att lite bevis har hittats säger en ung pojke att han överlevde en av mördarens attacker och berättar modigt sin skrämmande historia. ”Jag hade […]
Efter veckor med oförklarliga mord ökar den olycksbådande okända mördaren fortfarande. Efter att lite bevis har hittats säger en ung pojke att han överlevde en av mördarens attacker och berättar modigt sin skrämmande historia.
”Jag hade en dålig dröm och jag vaknade mitt på natten”, säger pojken, ”Jag såg att fönstret av någon anledning var öppet, även om jag minns att det stängdes innan jag gick till sängs. Jag stod upp och stängde igen. Efteråt krypade jag helt enkelt under täcket och försökte somna igen. Det var då jag hade en konstig känsla, som om någon tittade på mig. Jag tittade upp och hoppade nästan ut ur sängen. Där, i den lilla ljusstrålen, lysande mellan mina gardiner, fanns ett par två ögon. Dessa var inte vanliga ögon; de var mörka, olycksbådande ögon. De var kantade i svart och … skrämde mig helt enkelt. Det var då jag såg hans mun. Ett långt, fruktansvärt leende som fick varje hår på min kropp att stå upp. Figuren stod där och såg på mig. Slutligen, efter det som verkade som för alltid, sa han det. En enkel fras,men sa på ett sätt bara en galen man kunde tala.
”Han sa,” Gå och sova. ” Jag släppte ett skrik, det var det som skickade honom på mig. Han drog upp en kniv; siktar mot mitt hjärta. Han hoppade ovanpå min säng. Jag kämpade mot honom; Jag sparkade, jag slog, jag rullade runt och försökte slå honom av mig. Det var då min pappa kom in. Mannen kastade kniven, den gick in i min fars axel. Mannen skulle nog ha avslutat honom om en av grannarna inte hade varnat polisen.
”De körde in på parkeringen och sprang mot dörren. Mannen vände sig och sprang nerför korridoren. Jag hörde en smash, som att glas går sönder. När jag kom ut ur mitt rum såg jag att fönstret som pekade mot baksidan av mitt hus var trasigt. Jag tittade ut för att se honom försvinna i fjärran. Jag kan säga en sak, jag kommer aldrig att glömma det ansiktet. De kalla, onda ögonen och det psykotiska leendet. De lämnar aldrig mitt huvud. ”
Polisen letar fortfarande efter den här mannen. Om du ser någon som passar beskrivningen i den här berättelsen, vänligen kontakta din lokala polisavdelning.Annonser
Jeff och hans familj hade just flyttat in i ett nytt grannskap. Hans pappa hade fått en befordran på jobbet, och de trodde att det skulle vara bäst att bo i ett av de “snygga” stadsdelarna. Jeff och hans bror Liu kunde dock inte klaga. Ett nytt, bättre hus. Vad var det inte att älska? När de packades upp kom en av deras grannor förbi.
”Hej,” sa hon, ”jag är Barbara; Jag bor tvärs över gatan från dig. Jag ville bara presentera mig själv och presentera min son. ” Hon vänder sig om och ropar på sin son. “Billy, det här är våra nya grannar.” Billy sa hej och sprang tillbaka för att spela i sin trädgård.
“Tja,” sa Jeffs mamma, “jag är Margaret, och det här är min man Peter och mina två söner, Jeff och Liu.” De presenterade sig själva och sedan bjöd Barbara in dem till sin sons födelsedag. Jeff och hans bror var på väg att invända när deras mamma sa att de skulle älska det. När Jeff och hans familj är färdiga att packa, gick Jeff upp till sin mamma.
”Mamma, varför skulle du bjuda in oss till någon barnfest? Om du inte har märkt det är jag inte något dumt barn. ”
”Jeff”, sa sin mamma, ”Vi flyttade hit; vi bör visa att vi vill umgås med våra grannar. Nu ska vi till det partiet, och det är slutgiltigt. ” Jeff började prata, men stoppade sig själv och visste att han inte kunde göra någonting. När hans mamma sa något var det slutgiltigt. Han gick upp till sitt rum och ploppade ner på sin säng. Han satt där och tittade på taket när han plötsligt fick en konstig känsla. Inte så mycket smärta, men … en konstig känsla. Han avfärdade det som en slumpmässig känsla. Han hörde att hans mor kallade ner honom för att hämta sina saker och han gick ner för att hämta det.Annonser
Nästa dag gick Jeff ner för att få frukost och gjorde sig redo för skolan. När han satt där och åt sin frukost fick han återigen den känslan. Den här gången var den starkare. Det gav honom en lätt ryggsmärta, men han avfärdade den igen. När han och Liu avslutade frukosten gick de ner till busshållplatsen. De satt där och väntade på bussen, och plötsligt hoppade ett barn på en skateboard över dem, bara några centimeter över deras varv. De hoppade båda förvånade tillbaka. “Hej, vad fan?”
Barnet landade och vände tillbaka till dem. Han sparkade upp sin skateboard och fångade den med händerna. Barnet verkar vara ungefär tolv; ett år yngre än Jeff. Han bär en Aeropostale-skjorta och rippade blå jeans.
“Väl väl väl. Det ser ut som vi har fått lite nytt kött. ” Plötsligt dök två andra barn upp. En var supermager och den andra var enorm. “Tja, eftersom du är ny här skulle jag vilja presentera oss själva, där är Keith.” Jeff och Liu såg över på det magra barnet. Han hade ett dumt ansikte som du skulle förvänta dig att en sidekick skulle ha. “Och han är Troy.” De tittade över det tjocka barnet. Prata om ett lardkar. Det här barnet såg ut som om han inte hade tränat sedan han krypade.
”Och jag,” sade det första barnet, “är Randy. Nu, för alla barnen i det här grannskapet, finns det ett litet pris för bussbiljett, om du får min drift. ” Liu stod upp, redo att slå ut lamporna ur barnets ögon när en av hans vänner drog en kniv på honom. “Tsk, tsk, tsk, jag hade hoppats att du skulle vara mer samarbetsvillig, men det verkar som om vi måste göra det på det hårda sättet.” Barnet gick fram till Liu och tog sin plånbok ur fickan. Jeff fick den känslan igen. Nu var det verkligen starkt; en brännande känsla. Han stod upp, men Liu gav honom en sväng att sätta sig ner. Jeff ignorerade honom och gick fram till barnet.Annonser
“Lyssna här din lilla punk, ge tillbaka min bros plånbok eller annat.” Randy lade plånboken i fickan och drog ut sin egen kniv.
“Åh? Och vad vill du göra?” Precis när han avslutade meningen dök Jeff upp barnet i näsan. När Randy räckte efter ansiktet tog Jeff tag i barnets handled och bröt den. Randy skrek och Jeff tog tag i kniven från handen. Troy och Keith rusade Jeff, men Jeff var för snabb. Han kastade Randy till marken. Keith slog ut honom, men Jeff duckade och stak honom i armen. Keith tappade sin kniv och föll till marken och skrek. Troy rusade också med honom, men Jeff behövde inte ens kniven. Han slog bara Troy rakt i magen och Troy gick ner. När han föll pukade han överallt. Liu kunde inte göra annat än att se förvånat på Jeff.
“Jeff hur mår du?” var allt han sa. De såg bussen komma och visste att de skulle få skulden för det hela. Så de började springa så fort de kunde. När de sprang såg de tillbaka och såg bussföraren rusa över till Randy och de andra. När Jeff och Liu kom till skolan vågade de inte berätta vad som hände. Allt de gjorde var att sitta och lyssna. Liu tänkte bara på det när hans bror slog några barn, men Jeff visste att det var mer. Det var något, läskigt. När han fick den känslan kände han hur kraftfull den var, lusten att bara skada någon. Han tyckte inte om hur det lät, men han kunde inte låta bli att känna sig lycklig. Han kände att den konstiga känslan försvann och stannade borta hela skolans dag. Även när han gick hem på grund av det hela nära busshållplatsen, och hur han nu förmodligen inte skulle ta bussen längre, kände han sig glad.När han kom hem frågade hans föräldrar honom hur hans dag var, och han sa med en något illavarslande röst: “Det var en underbar dag.” Nästa morgon hörde han ett knack på hans ytterdörr. Han gick ner för att hitta två poliser vid dörren, hans mor tittade tillbaka på honom med en arg blick.
”Jeff, dessa officerare säger till mig att du attackerade tre barn. Att det inte var regelbunden strid och att de blev knivhuggna. Stabbad, son! ” Jeffs blick föll på golvet och visade sin mor att det var sant.
“Mamma, det var de som drog knivarna på mig och Liu.”
”Son,” sa en av polisen, ”Vi hittade tre barn, två knivhuggna, en med blåmärken i magen, och vi har vittnen som bevisar att du flydde från platsen. Vad säger det oss nu? ” Jeff visste att det inte användes. Han kunde säga honom och Liu hade attackerats, men då fanns det inga bevis för att det inte var dem som attackerade först. De kunde inte säga att de inte flydde, för det är sanningen. Så Jeff kunde inte försvara sig själv eller Liu.
“Son, ring ner din bror.” Jeff kunde inte göra det eftersom det var han som slog upp alla barnen.
”Sir, det … det var jag. Det var jag som slog barnen. Liu försökte hålla mig tillbaka, men han kunde inte stoppa mig. ” Polisen tittade på hans partner och de båda nickade.
“Tja, barn, ser ut som ett år i juvie …”
“Vänta!” säger Liu. De såg alla upp för att se honom hålla en kniv. Officererna drog sina vapen och låste dem på Liu.
”Det var jag, jag slog upp de små punkarna. Ha märken för att bevisa det. ” Han lyfte upp ärmarna för att avslöja skärningar och blåmärken, som om han var i en kamp.
”Son, lägg bara ner kniven,” sade tjänstemannen. Liu höll upp kniven och släppte den till marken. Han lade upp händerna och gick till polisen.
”Nej, Liu, det var jag! Jag gjorde det!” Jeff hade tårar rinnande över hans ansikte.
”Huh, stackars bror. Försöker ta skulden för vad jag gjorde. Tja, ta mig bort. ” Polisen ledde Liu ut till patrullbilen.
”Liu, berätta för dem att det var jag! Säg till dem! Det var jag som slog upp barnen! ” Jeffs mamma lade händerna på hans axlar.
”Jeff snälla, du behöver inte ljuga. Vi vet att det är Liu, du kan sluta. ” Jeff såg hjälplöst när polisbilen rusade av med Liu inuti. Några minuter senare drog Jeffs pappa in i uppfarten och såg Jeffs ansikte och visste att något var fel.
“Son, son, vad är det?” Jeff kunde inte svara. Hans stämband var ansträngda från att gråta. Istället gick Jeffs mamma med sin far in för att få de dåliga nyheterna för honom när Jeff grät i uppfarten. Efter ungefär en timme gick Jeff tillbaka in i huset och såg att hans föräldrar båda var chockade, ledsna och besvikna. Han kunde inte titta på dem. Han kunde inte se hur de tänkte på Liu när det var hans fel. Han somnade bara och försökte få det hela ur sinnet. Två dagar gick, utan något ord från Liu vid JDC. Inga vänner att umgås med. Ingenting annat än sorg och skuld. Det är fram till lördag, när Jeff väcks av sin mor med ett lyckligt, solskinnande ansikte.
”Jeff, det är dagen,” sa hon när hon öppnade gardinerna och lät ljuset strömma in i hans rum.
“Vad? Vad är idag? ” frågade Jeff när han rör sig vaken.
“Det är Billys fest.” Han var nu helt vaken.
”Mamma, du skojar, eller hur? Du förväntar dig inte att jag ska åka på någon barnfest efter … ”Det var en lång paus.
”Jeff, vi båda vet vad som hände. Jag tror att det här partiet kan vara det som lyser upp de senaste dagarna. Klä dig nu. ” Jeffs mamma gick ut ur rummet och nere för att göra sig redo. Han kämpade för att få upp sig. Han plockade fram en slumpmässig skjorta och jeans och gick ner. Han såg sin mor och far alla klädda ut; hans mor i en klänning och hans far i en kostym. Han tänkte, varför skulle de någonsin ha sådana fina kläder på ett barnfest?
“Son, är det allt du ska ha på dig?” sa Jeffs mamma.
“Bättre än att bära för mycket”, sa han. Hans mamma pressade ner känslan att skrika åt honom och gömde den med ett leende.
“Nu Jeff, vi kan vara överklädda, men så går du om du vill göra intryck.” sa hans far. Jeff grumlade och gick tillbaka till sitt rum.
“Jag har inga snygga kläder!” skrek han nere.
“Välj bara något.” ropade sin mor. Han tittade sig omkring i sin garderob efter vad han skulle kalla snyggt. Han hittade ett par svarta klänningbyxor som han hade för speciella tillfällen och en undertröja. Han kunde dock inte hitta en skjorta för att gå med den. Han såg sig omkring och hittade bara randiga och mönstrade skjortor. Ingen av dem går med klänningbyxor. Slutligen hittade han en vit huvtröja och tog på den.
“Har du på dig det?” sa de båda. Hans mor tittade på klockan. ”Åh, ingen tid att byta. Låt oss bara gå. ” Sa hon när hon slaktade Jeff och hans far ut genom dörren. De gick över gatan till Barbara och Billys hus. De knackade på dörren och det verkade som att Barbara, precis som hans föräldrar, var överklädd. När de gick in i allt Jeff kunde se var vuxna, inga barn.
”Barnen är ute på gården. Jeff, hur är det med att du går och träffar några av dem? ” sa Barbara.
Jeff gick ut till en trädgård full av barn. De sprang runt i konstiga cowboydräkter och skjöt varandra med plastpistoler. Han kan lika gärna stå i en Toys R Us. Plötsligt kom ett barn fram till honom och gav honom en leksakspistol och hatt.
“Hallå. Vill du smälla? ” han sa.
”Ah, inget barn. Jag är alldeles för gammal för de här grejerna. ” Barnet tittade på honom med det där konstiga valphundens ansiktet.Annonser
“Pwease?” sa barnet. ”Fina,” sa Jeff. Han satte på hatten och började låtsas skjuta på barnen. Först tyckte han att det var helt löjligt, men sedan började han faktiskt ha kul. Det kanske inte hade varit supercool, men det var första gången han hade gjort något som tog honom från Liu. Så han lekte med barnen ett tag tills han hörde ett ljud. Ett konstigt rullande ljud. Sedan slog det honom. Randy, Troy och Keith hoppade alla över staketet på sina skateboards. Jeff släppte den falska pistolen och slet av hatten. Randy tittade på Jeff med ett brinnande hat.
“Hej, Jeff, är det?” han sa. “Vi har en del oavslutade affärer.” Jeff såg sin blåmärkta näsa. ” Jag tror att vi är jämna. Jag slog skiten ur dig och du får min bror skickad till JDC. ”
Randy fick en arg blick i ögonen. ”Åh nej, jag går inte ens, jag går för att vinna. Du kanske har sparkat våra åsnor en dag, men inte idag. ” Som han sa att Randy rusade mot Jeff. De föll båda till marken. Randy slog Jeff i näsan och Jeff grep honom i öronen och slog honom med huvudet. Jeff drev av sig Randy och båda stod upp. Barnen skrek och föräldrarna sprang ut ur huset. Troy och Keith drog båda vapen ur fickorna.
“Ingen stör eller tarmar kommer att flyga!” sa de. Randy drog en kniv på Jeff och stack den i axeln.
Jeff skrek och föll på knä. Randy började sparka honom i ansiktet. Efter tre spark griper Jeff i foten och vrider den, vilket får Randy att falla till marken. Jeff stod upp och gick mot bakdörren. Troy grep honom.
“Behöver hjälp?” Han plockar upp Jeff bakom kragen och kastar honom genom altandörren. När Jeff försöker stå sparkas han ner till marken. Randy börjar upprepade gånger sparka Jeff tills han börjar hosta upp blod.
“Kom igen Jeff, slåss mot mig!” Han plockar upp Jeff och kastar honom i köket. Randy ser en flaska vodka på disken och krossar glaset över Jeffs huvud.
“Bekämpa!” Han kastar Jeff tillbaka in i vardagsrummet.
“Kom igen Jeff, titta på mig!” Jeff kikar upp, hans ansikte är full av blod. ”Det var jag som fick din bror skickad till JDC! Och nu ska du bara sitta här och låta honom ruttna där inne i ett helt år! Du borde skämmas!” Jeff börjar resa sig.
“Åh, äntligen! du står och slåss! ” Jeff står nu upp med blod och vodka i ansiktet. Återigen får han den konstiga känslan, den där han inte har känt på ett tag. “Till sist. Han är uppe! ” säger Randy när han springer på Jeff. Det är då det händer. Något inuti Jeff snäpper. Hans psyke förstörs, allt rationellt tänkande är borta, allt han kan göra är att döda. Han tar tag i Randy och högen driver honom till marken. Han kommer ovanpå honom och slår honom rakt i hjärtat. Stansen får Randys hjärta att stanna. Som Randy andas efter andan. Jeff hamrar på honom. Slå efter slag, blod strömmar från Randys kropp tills han tar ett sista andetag och dör.
Alla tittar på Jeff nu. Föräldrarna, de gråtande barnen, till och med Troy och Keith. Även om de lätt bryter från blicken och riktar vapnen mot Jeff. Jeff ser vapnen tränade på honom och springer för trappan. När han kör Troy och Keith släpper ut eld på honom, varje skott saknas. Jeff springer uppför trappan. Han hör Troy och Keith följa upp bakom sig. När de släpper ut sina sista kulrundor ankar Jeff in i badrummet. Han tar tag i handduksstället och ritar av det från väggen. Troy och Keith tävlar, knivar redo.
Troy svänger sin kniv mot Jeff, som ryggar tillbaka och slår handduksstället i Troys ansikte. Troy går hårt ner och nu återstår bara Keith. Han är dock smidigare än Troy och ankar när Jeff svänger handduksstället. Han tappade kniven och grep Jeff i nacken. Han pressade honom in i väggen. En sak av blekmedel föll ner över honom från den övre hyllan. Det brände båda och de började skrika. Jeff torkade ögonen så gott han kunde. Han drog tillbaka handduksstället och svängde det rakt in i Keiths huvud. När han låg där och blödde ihjäl släppte han ut ett illavarslande leende.
“Vad är det som är så kul?” frågade Jeff. Keith drog ut en tändare och slog på den. “Vad är roligt,” sa han, “är det att du är täckt av blekmedel och alkohol.” Jeffs ögon vidgas när Keith kastade tändaren på honom. Så snart lågan kom i kontakt med honom antändte flammorna alkoholen i vodka. Medan alkoholen brände honom blekte blekmedlet hans hud. Jeff släppte ett fruktansvärt skrik när han tändes. Han försökte rulla ut elden men det användes inte, alkoholen hade gjort honom till ett gående inferno. Han sprang ner i korridoren och föll nerför trappan. Alla började skrika när de såg Jeff, nu en man i eld, falla till marken, nästan död. Det sista Jeff såg var hans mamma och de andra föräldrarna som försökte släcka lågan. Det var då han gick bort.
När Jeff vaknade hade han en gjutning lindad runt ansiktet. Han kunde inte se någonting, men han kände en gjutning på axeln och stygn över hela kroppen. Han försökte stå upp, men han insåg att det fanns något rör i armen, och när han försökte stå upp, föll det ut och en sjuksköterska rusade in.
“Jag tror inte att du kan gå ut ur sängen ännu,” sa hon när hon lade honom tillbaka i sin säng och satte tillbaka röret. Jeff satt där, utan syn, ingen aning om vad hans omgivning var. Slutligen, efter timmar, hörde han sin mor.
“Älskling, är du okej?” hon frågade. Jeff kunde dock inte svara, hans ansikte var täckt och han kunde inte prata. ”Åh älskling, jag har bra nyheter. Efter att alla vittnen berättade för polisen att Randy erkände att de försökte attackera dig, bestämde de sig för att släppa Liu. ” Detta gjorde att Jeff nästan skruvade upp, stannade halvvägs och kom ihåg att röret kom ut ur armen. “Han är ute i morgon, och då kan ni två vara tillsammans igen.”
Jeffs mamma kramar Jeff och säger farväl. De närmaste veckorna var de där Jeff besökte sin familj. Då kom dagen där hans bandage skulle tas bort. Hans familjemedlemmar var alla där för att se det, hur han skulle se ut. När läkarna packade upp bandagen från Jeffs ansikte var alla på kanten av sina platser. De väntade tills det sista bandaget som höll omslaget över ansiktet nästan avlägsnades.
”Låt oss hoppas på det bästa,” sa läkaren. Han drar snabbt i trasan; låta resten falla från Jeffs ansikte.
Jeffs mamma skriker när han ser ansiktet. Liu och Jeffs pappa stirrar förvånad över hans ansikte.
“Vad? Vad hände med mitt ansikte? ” Sa Jeff. Han rusade ut ur sängen och sprang till badrummet. Han tittade i spegeln och såg orsaken till nöden. Hans ansikte. Det … det är hemskt. Hans läppar brändes till en djup nyans av rött. Hans ansikte förvandlades till en ren vit färg och hans hår sjöng från brunt till svart. Han lade långsamt handen i ansiktet. Det hade en slags läderlik känsla nu. Han såg tillbaka på sin familj och sedan tillbaka på spegeln.
“Jeff,” sa Liu, “Det är inte så illa …”
“Inte så dåligt?” sa Jeff, “Det är perfekt!” Hans familj blev lika förvånad. Jeff började skratta okontrollerat Hans föräldrar märkte att hans vänstra öga och hand ryckte.
“Uh … Jeff, är du okej?”
“Okej? Jag har aldrig känt mig mer glad! Ha, ha, ha, ha, ha, haaaaaa, titta på mig! Detta ansikte passar perfekt med mig! ” Han kunde inte sluta skratta. Han strök över ansiktet och kände det. Tittar på den i spegeln. Vad orsakade detta? Tja, du kanske kommer ihåg att när Jeff kämpade mot Randy i hans sinne, hans sinnesförmåga, knäppte. Nu lämnades han som en galen dödsmaskin, det vill säga hans föräldrar inte visste.
”Läkare,” sa Jeffs mamma, ”Är min son … okej, du vet. I huvudet?”
”Åh ja, detta beteende är typiskt för patienter som har tagit mycket stora mängder smärtstillande medel. Om hans beteende inte förändras om några veckor, ta honom tillbaka hit så ger vi honom ett psykologiskt test. ”
“Åh, tack, läkare.” Jeffs mamma gick över till Jeff. “Jeff, älskling, det är dags att gå.”
Jeff ser bort från spegeln, hans ansikte formas fortfarande till ett galet leende. “Kay mamma, ha, ha, haaaaaaaaaaa!” hans mamma tog honom i axeln och tog honom för att hämta sina kläder.
“Det här är vad som kom in”, sa damen vid skrivbordet. Jeffs mamma såg ner för att se de svarta klänningbyxorna och den vita huvtröjan som hennes son hade på sig. Nu var de rena av blod och nu sydd ihop. Jeffs mamma ledde honom till sitt rum och fick honom att sätta på sig sina kläder. Sedan lämnade de, utan att veta att det var deras sista dag i livet.
Senare samma natt vaknade Jeffs mamma av ett ljud som kom från badrummet. Det lät som om någon grät. Hon gick långsamt över för att se vad det var. När hon tittade in i badrummet såg hon en fruktansvärd syn. Jeff hade tagit en kniv och huggit in ett leende i hans kinder.
“Jeff, vad gör du?” frågade hans mamma.
Jeff såg över till sin mamma. ”Jag kunde inte fortsätta le, mamma. Det gjorde ont efter ett tag. Nu kan jag le för evigt. ” Jeffs mamma märkte hans ögon, ringade i svart.
“Jeff, dina ögon!” Hans ögon stängde till synes aldrig.
”Jag kunde inte se mitt ansikte. Jag blev trött och mina ögon började stängas. Jag brände ut ögonlocken så att jag för alltid kunde se mig själv; mitt nya ansikte. ” Jeffs mamma började långsamt komma tillbaka och såg att hennes son blev galen. ”Vad är det som är mamma? Är jag inte vacker?
”Ja son,” sa hon, “Ja du är det. L-låt mig hämta pappa så att han kan se ditt ansikte. ” Hon sprang in i rummet och skakade Jeffs pappa från sömnen. “Älskling, få tag i pistolen vi … ..” Hon stannade när hon såg Jeff i dörröppningen och hade en kniv.
“Mamma, du ljög.” Det är det sista de hör när Jeff rusar dem med kniven och rensar dem båda.
Hans bror Liu vaknade, skrämd av lite buller. Han hörde inget annat, så han stängde bara ögonen och försökte somna igen. När han var på sömnens gräns fick han den märkligaste känslan av att någon såg på honom. Han tittade upp innan Jeffs hand täckte munnen. Han lyfte långsamt kniven redo att kasta den i Liu. Liu slog hit och där och försökte undkomma Jeffs grepp.
Den mördade kvinnan Det var kväll strax före jul. Det var kallt och ruskigt, ock så vi beslöt att lägga oss tidigt, men innan vi hann stänga dörren för natten kom en man och knackade och steg in utan att bry sig […]
Det var kväll strax före jul. Det var kallt och ruskigt, ock så vi beslöt att lägga oss tidigt, men innan vi hann stänga dörren för natten kom en man och knackade och steg in utan att bry sig att vi fanns där… Det var en bonde som bodde en halv mil från byn i en ensligt liggande gård. Han ville nu be moster komma och svepa hans hustru som dött efter endast två dagars sjukdom (ingen läkare fanns i byn på den tiden). Då var det att ha de döda hemma i flera dagar tills bysnickaren hunnit göra kistan.
Han hade under dagen ordnat om detta och bad nu moster, att hon skulle komma och vara där en dag förrän hon skulle svepas, så hon kunde se om djuren; han skulle då fara till en by och skaffa en hushållerska. Inga barn hade de; en flicka hade dött, men hon hade en tioårig pojke, som socknen ackorderade bort (på den tiden såldes föräldralösa barn och orkeslösa gamla på auktion till den lägstbjudande). Moster tyckte synd om gossen som var ensam med den döda, så det ordnades så att både moster och jag följde honom hem på kvällen. Vi fick åka, han hade hästen hos en granne. Hu, så kusligt jag tyckte det var på den gården, men genom den gråtande tioåringens glädje över att vi kommit glömde jag allt annat. Han talade om hur rädd han varit sedan det blev mörkt. Den natten sovo vi ostörda, och följande dag reste mannen och skulle vara borta till påföljande dag, så den natten blevo vi ensamma.
Efter mosters kvällsbön gingo vi till sängs, men på den öppna spisen brann en stockvedsbrasa som upplyste hela stugan. Jag vaknade vid att dalauret slog ett, det var då halvskymning i stugan, men vid skenet från den öppna spiseln såg jag en kvinna stå jag en kvinna stå vid fönstret, böjd över en koffert, som hon öppnade och tog en flaska ur, så gick hon tvärs över golvet till spiseln, lyfte flaskan mot skenet och tycktes betrakta den noga, så vände hon sig mot mosters säng. Jag tittade dit och såg moster sitta i sängen, och i samma ögonblick var synen försvunnen vid kammardörren. Jag hörde just moster säga ”gå i Herrens Jesu namn”, då var det som förlamningen brutits, jag rusade upp till mosters säng och skrek. Men moster lugnade mig, steg upp och läste något ur bibeln. Sedan gingo vi till sängs.
Jag tordes inte somna mer den natten, jag var för mycket uppskrämd, och moster sade strängeligen till mig att vara tyst om saken; hon skulle tala med prästen först. Vi voro tvungna att ligga där en natt till innan moster kunde svepa henne, men då sågo vi ingenting. Moster sade: ”Jag har bett till Gud vi skall slippa se denna syn” och trygg av detta somnade jag gott och sov hela natten.
Moster ordnade om så att det genom den gamle pastorns försorg blev förhör med mannen angående hustruns död, men den tidens sena rättvisa gjorde inte mycket åt saken när han nekade. Men han fick aldrig ha någon hushållerska, det sades att kvinnan vi sett fortfarande hälsade på i gården. Mannen blev mer och mer underlig, inget folk ville stanna i gården, pojken togs om händer av andra, och till slut måste han sälja gården. Han köpte en liten stuga och flyttade dit, men ensamheten och samvetskvalen blevo honom övermäktiga och en dag fann man honom död i skogen. Bössan låg bredvid, det troddes han själv tagit sitt liv. I hans stuga fann man ett brev vari han erkände han tagit livet av sina båda hustrur med arsenik. Skrinet med arsenikflaskan fanns också kvar.
År 2021 kommer bli ett spännande år , jag kommer att berätta bakgrund och historia om hur den ockulta vägen påbörjades , jag försöka beskriva och berätta så gott det går utan att det blir som en tråkig historia lektion. År 2021 […]
År 2021 kommer bli ett spännande år , jag kommer att berätta bakgrund och historia om hur den ockulta vägen påbörjades , jag försöka beskriva och berätta så gott det går utan att det blir som en tråkig historia lektion.
År 2021 kommer också bli ett år där jag skriver om sanna spökhistorier om vad som verkligen har hänt , dock är det upp till alla om man vill tro eller inte.
År 2021 kommer fortsättas med Urban Legends/ Vandringssägner och Creepy Pasta historier som både är äldre och nyare…
År 2021 kommer också att fortsättas med hemsökta hus , både i Sverige och utomlands.
Så med andra ord så kommer detta året att bli mycket smarrigt för er som är både nyfikna och orädda.
Jag hoppas ni alla vågar följa mig på denna vandring…den är mörk och läskig men så otroligt spännande…
Det stora och ståtliga huset Rose Hall blev inte detsamma efter att dess ägarinna, Annie Palmer, gått en hemsk död tillmötes. Månaderna efter mordet på henne kom gäster på besök till de efterlevande medlemmarna av familjen Palmer i det storslagna huset på […]
Det stora och ståtliga huset Rose Hall blev inte detsamma efter att dess ägarinna, Annie Palmer, gått en hemsk död tillmötes. Månaderna efter mordet på henne kom gäster på besök till de efterlevande medlemmarna av familjen Palmer i det storslagna huset på Jamaica för att beklaga sorgen. När det blev kväll och de hade beundrat den vackra utsikten över öns berömda Montego Bay , hände det att gästerna fick se en underlig spöklik gestalt som gled uppför stora trappan i huset. Skepnaden såg märkligt bekant ut. Hade den inte välkommnat dem på vägen till huset och vinkat åt dem att komma in?
Sedan på natten, när gästerna sov tryggt och skönt mellan svala bomullslakan , kunde de plötsligt bli nerkastade från sina sängar. De kunde vakna med den hemska känslan av att deras madrass trycktes ned över dom , för att krossa och kväva dom till döds. Detta påminde mycket om Annie Palmers egen fasansfulla död.
År 1800 hade Rose Hall varit Jamaicas finaste adress. Det storslagna huset, byggt i samma stil som ett engelskt herresäte , var den förmögna Palmers bostad.
Familjen Palmer var plantage ägare som hade gjort sig en förmögenhet genom att utnyttja slavar, vilka fick slita i den karibiska heta solen med att hugga sockerrör på den vidsträckta plantagen.
Med hjälp av de enorma vinsterna från sockerodlingen kunde familjen Palmer inreda Rose Hall i praktfull stil och utrusta huset med all lyx som fanns på den tiden. Det var här , i skenet av flammande facklor, som Jamaicas förmögna elit träffades på fantastiska baler och banketter. Herrar i pudrade peruker och damer i rikt broderande klänningar kunde dansa till gryningen och njuta av överdådiga måltider vid matsalsbord som glittrade av silver. Överallt omkring den fanns tecken på familjen Palmers otroliga förmögenhet, för huset var smyckat med handgjorda smiderier , utsirad stuckatur och praktfulla målningar.
Men allt detta skulle förändras. Vid mitten av 1800-talet skulle den forna prakten på Rose Hall vara på väg att vittra sönder. Tropisk växtlighet hade fått den ståtliga uppfartsvägen till huset att växa igen och kvävde de en gång välskötta blomster rabatterna. Ogräs och mossa växte i sprickorna på den pelarförsedda terrassen, och fladdermöss och paddor gjorde sig hemmastadda i rummen där par en gång dansade. Och om besökare frågade varför huset fått förfalla fick de veta att det berodde på en kvinna , den onda Annie Palmer.
Detta var utan tvivel sant. Upprinnelsen till husets förfall var John Rose Palmers beslut att gifta sig med Annie en hetlevrad irländsk flicka som hade vuxit upp på den närbelägna ön Haiti. John var familjen Palmers överhuvud , så hans nyblivna brud blev härskarinna på Rose Hall. Hon var bara 18 år gammal. Annie var liten och nätt och vacker , men hon hade en skarp tunga och kunde bli ursinnig om hon inte fick som hon ville.
Nästan direkt när hon hade anlänt till Rose hall blev hon fruktad och hatad av tjänstefolket som ständigt skvallrade om hennes förfärliga uppförande. Ett rykte om henne spreds som en löpeld bland tjänarna. Det sas att när hon var barn hade hennes haitiska barnsköterska lärt henne voodoo, den hemliga och hotfulla religionen på Haiti som förknippas med svart magi.
Men det skvallret var ingenting mot det som viskades när John Palmer gick bort ,bara några månader efter giftermålet. Officiellt hette det att John hade dött efter att ha ätit giftiga skaldjur. Men på natten när han dog hade tjänarna hört ett förfärligt gräl mellan John och Annie. Båda hade varit rasande och en husa hade snappat upp att John anklagade Annie för att ha tagit en stilig slav till älskare. Han sa till henne att äktenskapet var över och att hon skulle lämna Rose Hall nästa morgon.
Men nästa morgon kom och gick. Annie hade som vanligt kommit ner för att äta frukost , men hon verkade något dämpad och sa till tjänarna att hennes man var sjuk och ville vara ifred.
På kvällen hade en tjänare gått till John Palmers rum och funnit sin husbonde död och kall. Hans ansikte var förvridet i plågor. Tjänarna i huset fastslog att Annie måste ha förgiftat honom, men läkaren som tillkallades för att undersöka John var säker på att dödsorsaken var skaldjuren han ätit kvällen före. Hade Annie kanske användt ett hemligt voodoo recept för att förgifta John? Hur som helst så hade hon sopat igen spåren väl.
Under de följande dagarna spreds mer skvaller från plantagen. Det kom fram ett en av slavarna verkligen hade haft ett förhållande med Annie. Det viskades tom att han hjälpt till att mörda John Palmer genom att kväva honom med en kudde när han låg och jämrade sig i sin säng , plågad av giftet som han hade fått i sig. När Annie gav order om att samma slav skulle piskas till döds för en bagatellartad förseelse som bara hon själv hade bevittnat spädde på det skvallret. Det såg ut som att Annie hade bestämt sig för att göra sig av med det enda vittnet till mordet på hennes man. Så att ingen någonsin skulle kunna anklaga henne för hans död.
När nu maken var död och begraven hade Annie Palmer blivit ensam härskarinna på Rose Hall och mycket förmögen. Hon hade vänner på högsta nivå i det jamaicanska samhället , och ingen på Rose Hall vågade nånsin öppet uttala sina misstankar om att Annie hade mördat sin man. Hon kom att gifta sig yttterligare två ggr och i båda fallen skulle makarna dö misstänkt unga och oväntat. Återigen var tjänarna övertygade om att männen blivit ratade när Annie tröttnat på dom. Men liksom tidigare kunden man inte bevisa något , och det verkade som att ingen nämna farhågorna för polisen.
Tjänarna på Rose Hall fick stå ut med många av Annies tyranniska nycker och infall men det var slavarna på plantagen som fick lida mest. Annie kunde ibland plocka en stilig slav från fälten och ta honom som älskare. Men efter ett tag tröttnade hon och då brukade slaven bara försvinna. Kvinnliga slavar som Annie ogillade blev slagna med en träkäpp till deras ryggar blödde. Ibland kunde hon galoppera runt på plantagen med en piska och skoningslöst prygla de slavar som kom i hennes väg.
Någon gång under 1833 rubbades den ömtåliga balansen mellan fruktan och hat till Annies nackdel. En slav som hon piskade i huset tappade till slut behärskningen. I desperation vände han sig om och grep tag om Annies strupe. Andra slavar i närheten hördes hennes dämpande rop på hjälp, men istället för att rädda sin grymma matmor hjälpte de till att ta död på henne. Slavarna på Rose Hall hade lärt sig en del knep under sin tid på plantagen. De visste att om Annie blev mördad skulle en syndabock pekas ut och hängas. Alltså måste mordet utföras på ett listigt sätt att man inte skulle finna någon tillstymmelse till Bevis. Annie Palmers sista stund kom när hon kvävdes till döds nedtryckt under en madrass. Hennes kropp lades försiktigt ner på golvet. Läkaren som undersökte Annie kunde inte hitta några märken på hennes kropp som tydde på att hon blivit överfallen och trodde då att hon fått ett slaganfall.
Annie var så hatad att ingen på Rose Hall ville anordna en begravning , och trots att många visste att hon hade blivit mördad var det ingen som berättade för polisen vad som hänt. Till slut anordnade några andra plantage ägare med begravningen. Och Annie fick sin grav på Rose Halls väldiga ägor.
Det var inte långt efter detta man började höra märkliga historier om Rose Hall. De historier som berättades oftast och var mest fasansfulla handlade om att besökare på plantagen hade kusligt realistiska mardrömmar om att de kvävdes under en madrass.
Fast familjen Palmer fortsatte att driva plantagen var det ingen av familjemedlemmarna som ville bo på Rose Hall. Så naturen fick ha sin gång. Ägorna växte igen och tegelpannor föll ner från taket. Huset plundrades på möbler och inventarier . och mögel spred sig över sovrumsväggarna. Ju längre tiden gick , desto mer förföll Rose Hall.
Trots det anställde familjen Palmer en förvaltare som skulle skydda den en gång storslagna huset. Men när han hittades död nedanför källartrappan viskade folk att det inte varit en olycka. De var säkra på att han hade fallit och slagit ihjäl sig när han flydde i panik från Annie Palmers vålnad.
I nästan hundra år stod det enorma Rose Hall helt övergivet. Vinden ven genom de sönderslagna fönstren , och regnet sipprade in genom det ruttna gipset i väggar och tak. De som var dumdristiga nog att göra intrång gick ofta därifrån med en oförklarlig känsla av skräck.
Under årens lopp försökte man få frid i huset genom att hjälpa Annie Palmers ande att finna ro. 1952 besökte ett berömt amerikanskt medium , Eileen Garret , huset vid fyra tillfällen. Garret försökte få kontakt med Annie. Enligt vittnen så lyckades hon. Det berättades att Annie vid ett tillfälle talade genom Eileens kropp och då uttalade detta fruktansvärda hot :” Ingen får tro att jag är borta, mitt skrik skall aldrig tystna. Det kommer att vila en förbannelse över alla som försöker ta Rose Hall i besittning “.
Trots det åkte ett grupp medier till Rose Hall nästan 30 år senare för att försöka kontakta Annie igen. Omkring 8000 sensationslystna turister och ortsbor följde med för att se dom i arbete. Den här gången verkade Annie vara på bättre humör. Ett medium berättade att anden hade gett henne ett budskap som ledde gruppen till ett stort termit bo bakom huset. Här hittade man en gammal mässingsvas som innehöll en docka i pappersklänning av en typ som används i voodoocermonier. Vasen och dess innehåll fördes bort och förstördes. Medierna och folkmassan lämnade huset i hopp att friden nu skulle återställas i det hemsökta Rose Hall.
VAD HÄNDE SENARE?
Kanske gjorde medierna ett bra jobb för historien om Rose Hall fick ett lyckligt slut. Friden återvände till det förfallna huset och till slut så köpte en amerikansk miljonär det. Han var inte det minsta besvärad av berättelserna om spökerier och förbannelser utan lade en del pengar på att återge huset sin forna glans.
Idag är Rose Hall en populär turistattraktion som besöks av tusentals människor varje år. De kommer för att beundra de välskötta tropiska trädgårdarna och den överdådiga interiören. Men framförallt kommer de för att höra den fasansfulla berättelsen om spökerier och se platsen där den tidigare ägarinnan , den grymma Annie Palmer utförde sina ondskefulla handlingar.
Fortsättning på den ockulta vägen… Ockultisten, den av själen upplyste individen, ser nu också historien i ett nytt ljus. Det finns ett underliggande flöde av själsligt ljus som genomströmmar vår kultur. Det är alla individer som har kunnat fånga upp detta ljusflöde […]
Ockultisten, den av själen upplyste individen, ser nu också historien i ett nytt ljus. Det finns ett underliggande flöde av själsligt ljus som genomströmmar vår kultur. Det är alla individer som har kunnat fånga upp detta ljusflöde som också gett upphov till det stora kraftfält vi befinner oss i. Det vi kallar kultur har skapats av ockultister. I Sverige är Strindberg känd för sin ockulta dagbok. Han var Alkemist liksom Carl Jonas Love Almqvist. Shakespeare visar sig som ockultist i mysteriespelet “Stormen”. Mozart var frimurare och i hans mysterie opera “Trollflöjten” finns Monostratos som är av samma representation av den kollektiva människan som Caliban i “Stormen”. Frimuraren Goethes mysteribok “Sagan” skildrar hur visheten har undertryckts och utarmat kulturen. Man ser hur Goethe liksom frimuraren Voltaire vill ersätta den befintliga kyrkan med vishetens ockulta tempel. Vid en skärskådan av många kulturbärares personalia upptäcker man att deras inspiration är av högre mystisk , nebulös art. Något som sällan beskrivs i historieböckerna, men som ändå har ett namn. Detta namn är ” Aurea Catena Homeri”. Den gyllene kedjan av upplysta ljusbärare sedan Homeros dagar ( 800 år fvt). Vi vill gärna tänka oss kultur strömningar som en tradition som går långt tillbaka i tiden. Ett sammanhang där en person påverkar nästa, som i sin tur inspirerar nästa ungefär som krockade tågvagnar som rullar varandra vidare på tidens räls. Men den gyllene kedjan är inte traderad kunskap utan handlar om emanerad visdom. Det är svårt för oss i vår kultur att förstå detta. Det emanerande strålar ner till ljusbärare i drömmar och visioner. Av dessa ljusbärare är en del personer som har uppnått ett ockult mästerskap. Man känner igen dessa på blicken. Det finns en total frihet från illusioner hos en sådan person. Man förstår att detta är en person som genomskådat slöjan som döljer det kosmiska undret. Givetvis var Buddha och Jesus sådana ockulta mästare. Men idag har vi tusentals sådana personer som helst håller sig i det fördolda. Dessa mästare basunerar inte ut sin existens och sina kunskaper. Men de karaktäriseras av att det är en person utan som helst några baktankar. De flesta av oss ägnar alldeles för stor energi åt dolda agendor som handlar om sex , pengar och status. En mästare har en fokuserad närvaro och är endast inriktad på ljusets flöde i den kosmiska etern. Många skulle bli förvånade över vilka de verkliga mästarna är. Det är ju inte precis de som föreger sig ha kunskap inom psykologi, politik , ledarskap och ekonomi. Varför träder då inte mästarna sig fram för att lösa världsproblemen? Det har de försökt göra ,men de drabbas av det som Wilhelm Reich kallade ” människans emotionella pest”. Ett avund , jantelagsmoral och hat. Personer som har drabbats av detta ex : Pythagoras, Sokrates, Jesus, Hypatia, Jacques de Molay, Thomas More,Giordano Bruno, Johann Struensee,Gandhi, John Lennon.
Varför mördas så många ljusbärare så att dessa måste hålla sig i det fördolda? En mästare har en utstrålning som får gemene man att känna sig liten och futtig i hans närvaro. Mästarens karisma kan vara överväldigande att han/hon uppfattas som “farlig” och måste elimineras. Katolska kyrkan har förmodligen rekord i att eliminera upplysta mästare. Ett judar resonemang innebär att han frågar sig varför han inte är lika bra som mästare. Han är narcissist och vill inte lära sig något nytt, utan bara jämföra sig med den bäste och därför vara nära honom. En Mark Chapman frågar sig varför han inte kan bli lika stor som John Lennon. Svaret ligger ,som vi ska se, i att den kollektiva skuggan helt och hållet styr sådana personer och de har ingen egen individualitet.