Den mördade kvinnan

Det var kväll strax före jul. Det var kallt och ruskigt, ock så vi beslöt att lägga oss tidigt, men innan vi hann stänga dörren för natten kom en man och knackade och steg in utan att bry sig att vi fanns där… Det var en bonde som bodde en halv mil från byn i en ensligt liggande gård. Han ville nu be moster komma och svepa hans hustru som dött efter endast två dagars sjukdom (ingen läkare fanns i byn på den tiden). Då var det att ha de döda hemma i flera dagar tills bysnickaren hunnit göra kistan.

Han hade under dagen ordnat om detta och bad nu moster, att hon skulle komma och vara där en dag förrän hon skulle svepas, så hon kunde se om djuren; han skulle då fara till en by och skaffa en hushållerska. Inga barn hade de; en flicka hade dött, men hon hade en tioårig pojke, som socknen ackorderade bort (på den tiden såldes föräldralösa barn och orkeslösa gamla på auktion till den lägstbjudande). Moster tyckte synd om gossen som var ensam med den döda, så det ordnades så att både moster och jag följde honom hem på kvällen. Vi fick åka, han hade hästen hos en granne. Hu, så kusligt jag tyckte det var på den gården, men genom den gråtande tioåringens glädje över att vi kommit glömde jag allt annat. Han talade om hur rädd han varit sedan det blev mörkt. Den natten sovo vi ostörda, och följande dag reste mannen och skulle vara borta till påföljande dag, så den natten blevo vi ensamma.

Efter mosters kvällsbön gingo vi till sängs, men på den öppna spisen brann en stockvedsbrasa som upplyste hela stugan. Jag vaknade vid att dalauret slog ett, det var då halvskymning i stugan, men vid skenet från den öppna spiseln såg jag en kvinna stå jag en kvinna stå vid fönstret, böjd över en koffert, som hon öppnade och tog en flaska ur, så gick hon tvärs över golvet till spiseln, lyfte flaskan mot skenet och tycktes betrakta den noga, så vände hon sig mot mosters säng. Jag tittade dit och såg moster sitta i sängen, och i samma ögonblick var synen försvunnen vid kammardörren. Jag hörde just moster säga ”gå i Herrens Jesu namn”, då var det som förlamningen brutits, jag rusade upp till mosters säng och skrek. Men moster lugnade mig, steg upp och läste något ur bibeln. Sedan gingo vi till sängs.

Jag tordes inte somna mer den natten, jag var för mycket uppskrämd, och moster sade strängeligen till mig att vara tyst om saken; hon skulle tala med prästen först. Vi voro tvungna att ligga där en natt till innan moster kunde svepa henne, men då sågo vi ingenting. Moster sade: ”Jag har bett till Gud vi skall slippa se denna syn” och trygg av detta somnade jag gott och sov hela natten.

Moster ordnade om så att det genom den gamle pastorns försorg blev förhör med mannen angående hustruns död, men den tidens sena rättvisa gjorde inte mycket åt saken när han nekade. Men han fick aldrig ha någon hushållerska, det sades att kvinnan vi sett fortfarande hälsade på i gården. Mannen blev mer och mer underlig, inget folk ville stanna i gården, pojken togs om händer av andra, och till slut måste han sälja gården. Han köpte en liten stuga och flyttade dit, men ensamheten och samvetskvalen blevo honom övermäktiga och en dag fann man honom död i skogen. Bössan låg bredvid, det troddes han själv tagit sitt liv. I hans stuga fann man ett brev vari han erkände han tagit livet av sina båda hustrur med arsenik. Skrinet med arsenikflaskan fanns också kvar.