Då i vårt mörka hus…

Då i vårtmörka hus …

Skrock och skräck i jultider

Selma Lagerlöf (1858–1940)”KARLN”En julsägen

Skriven 1891, men publicerad först postumt i BLM 1949

Gamla sägner äro den sirensång, som jag
fruktar. Med smekande röster vilja de locka
mig att störta ned i hemlighetsfulla, mystiska
djup. Väl kunde jag behöva att stoppa igen
mina öron med vax.För den evigt svallande floden av sägner
några korn av sanningens guld ut i vetandets
hav? frågar jag mig själv. Bär allt detta tal
om andar och syner vittne om själarnas evig-
hetsliv? Det är frågor utan svar. Det är ett
ösande med såll, det är arbete utan lön, och
dock tvingas jag att lyssna och åter lyssna.Det har alltid varit så. Några måste finnas,
som ej förstå att förklara blott att mottaga,
som ej dikta endast berätta, som ej öka fanta-
siens skatter endast bevara vad som vunnits.

Många hjärnor äro inredda till museum för
gamla sägner; gagnlöst är det att söka fylla
dem med annat.Mina vänner, vi vilja tro, att det råder skym-
ning och aningsfull tystnad runt omkring oss,
att själens strängar äro spända för att mottaga
mystiska förnimmelser, och jag skall lägga
fram för er ännu en av de stackars dyrbarheter,
som min hjärna förvarar. Ingen del eller lott
har jag i den, jag kan ej dikta blott berätta,
ej förklara blott mottaga.Hon, som berättat historien för mig, lever
än och kan ansvara för dess sanning. Hon
säger sig hava hört den i sin ungdom av en
av dem, som själv varit vittne till de underbara
händelser, varav den är sammansatt.Denna dam kom en gång som guvernant till
en prostgård nere i Skåne. Hon var främmande
för landet och dess seder, men hon trivdes där
väl. Den familj, där hon vistades, var bildad
och älskvärd, och där rådde ett gott hemliv.Genast i början av hennes vistelse därnere
talade husets folk vid henne om ”karln”. ”Ni
skall ej bli rädd”, sade man till henne, ”men
här på gården visar sig ofta en varelse, om

vilken vi tro, att han tillhör en annan värld
än vår. ’Karln’ kalla vi honom, vi bruka möta
honom i vindstrappan eller i den trånga gången
mellan salen och köket, ibland i skymningen
ibland mitt på dagen, men han talar ej till
oss, han förnärmar oss ej, han smyger sig blott
förbi oss, och då man ser efter honom, är han
försvunnen.Han ser ej ut som en ande just, snarare som
en gammal bonde eller en herregårdstjänare.
Han har ett grovt, skäligen ålderstiget ansikte,
han ser stor och stark ut och han visar sig i en
brokig dräkt, han har alltid gula byxor, röd
väst och blå tröja.Om man skulle tro honom vara en vanlig
människa, kan man ej förklara hans förmåga
att ögonblickligen försvinna. Och var kom-
mer han ifrån, var bor han? Vi veta intet om
honom. Ingen känner honom eller hans historia.
Han har alltid varit sedd här i prostgården.
Man har sökt efter hans bostad, men ingen-
städes kunnat finna den. Ni ser därborta några
stenhögar, man säger, att de äro ruiner efter
ett gammalt kloster, kanske att under dem fin-
nas underjordiska valv, i vilka han har sitt
tillhåll.

Fridlös och underlig är han, vem han än
må vara. Om vi, om vinterkvällarna, sitta vid
vårt arbete här i salen och möjligen hava glömt
att fälla ned gardinerna, så kunna vi vara vissa
om att han kommer och tittar på oss. Om då
någon ser bortåt fönstret, varsnar han alltid
’karlns’ ansikte tryckt mot rutan, vilt och
hemskt och grinande så att hela raden av stora
vita tänder synes.Vi äro ej rädda för honom. Vi äro alltför
vana vid att se honom och han gör oss ingen
skada. Oftast ser han så sorgsen ut, att man
ville försöka finna någon hjälp åt honom, om
möjligt vore.”Guvernanten grubblade till en början mycket
över allt detta och gick i stor ängslan för att
möta ”karln”. Tiden gick dock, utan att den
fruktade visade sig, hon hade varit i prost-
gården väl en månad, innan hon fick se honom
i sin tur. En dag mötte hon i vindstrappan en
lång karl i gula byxor, röd väst och blå tröja.
Hon tyckte, att det var underligt att se en främ-
ling gå upp på vinden och ser sig om efter
honom. Trappan var tom. Då först tänkte hon
på, huru underligt mannen varit klädd och för-
stod med ens att hon sett ”karln”.

En höstkväll hade man setat och stickat
täcken långt in på natten. Under tiden hade
man ätit äpplen, och fyra sådana hade blivit
kvarlämnade på täckbågen1. Mitt i natten bör-
jade det slå i väggen i arbetsrummet, och
något rullade utefter golvet. Duns, duns, hör-
des det fyra gånger med så väldigt skrällande,
att alla i huset hörde det. På morgonen fann
man de fyra äpplena nedkastade från täckbågen
och i vart och ett av dem var intryckt märket
efter en väldig tandrad. ”Karln” hade varit inne
och provat dem.Husets folk var vant vid sådant och talade
ej stort därom. ”Karln” ansågs ej som en farlig
eller fientlig varelse. Stundom kunde han, som
väl tillhörde en annan värld, och visste mer
än vanliga människor, göra goda tjänster åt
prostgårdens innevånare.Två silverskedar hade en tid varit förlorade,
man visste ej rätt, om de voro bortslarvade
eller stulna. Det söktes ivrigt efter dem i alla
vrår och vinklar, utan att man kunde finna
dem. Då kom ”karln” en förmiddag in i köket
och ställde sig att peka på en högt upp mot

taket sittande hylla, dit några begagnade hand-
dukar blivit uppkastade. Straxt därpå för-
svann han. Nu undersöktes hyllan och se, där-
uppe, inlindade i handdukarna och av vårds-
löshet uppkastade på samma gång som de, lågo
de båda förlorade skedarna. ”Karln” hade
vetat han, var de stodo att finna.Hösten gick, och då julen tillstundade kom
husets unge son hem från skolan.Det var en sexton års gosse, lovande och
älskvärd mer än de fleste. Han var mycket
vacker, han hade ett fint, blekt ansikte, mörkt
hår och långa ögonhår som ett barn. Han var
blid och vek, övermåttan svärmisk och känslig
samt starkt lockad av att forska på det över-
naturligas område. Många, som sågo honom,
fruktade dock, att han aldrig skulle kunna göra
sina rika gåvor fruktbringande för världen,
ty hans helsa var klen, och han hade svagt
bröst.Det föreföll, som om denne gosse skulle öva
större dragningskraft på ”karln” än någon
annan. Så snart han kommit hem, visade sig
denne oupphörligt i gångar och förstugor och
för varje dag, som gick, syntes hans ansikte
allt ängsligare och oroligare.

Gossen brukade säga, att han kände, att
denne underliga varelse intresserade sig för
honom och hade ett ärende just till honom.
Och han fantiserade ständigt om den gåtfulle,
grubblade över, hur han skulle få mod att till-
tala honom och beslöt att hålla sig beredd vid
första försök, som ”karln” skulle göra att
närma sig honom.”Det är jag, som skall lösa gåtan om ’karln’”,
brukade han säga.Så kom julkvällen och husets innevånare
skulle sedan länge med ängslan påminna sig
en av dess tilldragelser.De yngsta barnen hade i skymningen lockat
sin bror med sig bort i ett hörn av matsalen
och bett honom berätta sagor. Han var väl
övad i konsten att på rak arm författa de
underbaraste historier. Nu diktade han en jul-
sägen.”Då klostret härborta”, sade han, ”hade sina
välmaktsdagar och var fyllt av flitiga munkar,
då fanns där också en mäkta from abbot.
Fader Anselm kallades han och med honom
var det det märkliga att han var ej blott from,

utan även vis och lärd och mäktig. Folket
sade om honom, att han kunde trolla, och kände
konsten att göra guld, men det var ej sant.
Tvärtom hade han alltid med ängslig iver efter-
forskat de vises sten, som påskyndar metaller-
nas långsamma utveckling, och gör dem till
guld på ett par timmar, ty alla metaller äro
egentligen guld, som misslyckats i sin utveck-
ling. Dock var det sant, att han visste mycket
om de underfulla andar, som bo i växterna och
i luften och vattnet och kände deras tecken.Då midnattsmässan skulle läsas om julnatten
förde ej denne fromme abbot Anselm sina
munkar in i klosterkyrkan, utan han vandrade
med dem ut i trädgården. Svängande rökelse-
karen och sjungande hymner till Guds sons
och hans moders ära drogo de fromma män-
nen runt om den av höga murar skyddade
klosterträdgården. Abboten svängde vigvattens-
kvasten över de kala träden och den frusna
marken. Han ville, att naturen skulle få del
av den stora glädjen, som julnatten bringat
alla jordens varelser.

Och då hände sig, att inom de skyddande
murarna utvecklade sig ett det underfullaste
liv. En sunnanvind brusade fram och sopade
bort köld och snö. Ur jorden spirade grönt
gräs och fagert skiftande blommor. Trädens
knoppar kastade av de skyddande fjällen och
de mjuka, duniga vårbladen trängde sig fram.
Glädjen över, att Guds son en gång inträtt i
människors värld, gav sådan kraft åt växterna
att de mäktade bryta vinterns sömn och köl-
dens bojor.Och ej förr var trädgården klädd i grönska,
förr än alla skogens frusna fåglar kommo dit,
lockade av doften och de varma vindar, som
spelade över den. Nötskrikor kommo på sina
vackra vingar och härmade sången av alla som-
marens fåglar, medan de slogo sig ned på gre-
narna, domherrarnas röda bröst glänste bland
det ljusa lövverket, de små kungsfåglarna
kommo med den lilla gula tofsen på hjässan
stående rätt upp av förvåning, och bondgår-
darnas sparvar lämnade sina julkärvar och
kommo och trängdes i buskarna med siden-
svansar och skator. Till och med ekorrarna
svingade sig knorrande av välbehag över mu-
ren och råddjuren kommo fram till trädgår-
dens gallerport och blickade in med sina
vackra ögon.

Då lät den gode abboten ställa trädgårds-
porten på vid gavel för att markens djur skulle
få komma in och fröjda sig tillsammans med
växterna och människorna.Märkligast av allt var dock, att med ens ett
starkt susande förnams i luften, alldeles som
om en befjädrad pil kommit flygande, och med
detsamma sänkte sig en stork i sirliga kretsar
ned till den gode abboten. Det var klostrets
egen stork, som varje höst flyttade ned till
Egypti land. Man kände honom väl. Han höll
en liten flaska i näbben och lade den för abbo-
tens fötter. Den fromme mannen tog upp den
och beskådade den, darrande av fröjd. Den var
fylld av en glittrande vätska, som han väl
kände, det var livets vatten, eljest kallat de
vises sten, det fluidum, som de store mästarne
beskrivit. En droppe därav var nog för att
göra en människa odödlig, en droppe var nog
för att förvandla alla Skånes kullerstenar till
guld. Det var naturens julgåva till den fromme
abboten, som velat giva den del av julnattens
glädje.

Då midnattsmässan var förrättad, och nor-
danvind och köld återtagit sitt välde över
klosterträdgården, och den gode abboten åter
kommit in i sin cell, fyllde han en bägare med
vatten och i detta dröp han en enda droppe
av den gnistrande vätskan. Allt vattnet blev då
med ens till skummande och doftande vin, och
ivrigt sträckte abboten ut handen för att lyfta
bägaren till sina läppar och dricka odödlighet.Men i samma ögonblick genljöd klostret av
skri och rop och vapenslammer. Den gamle
fienden till dess innevånare, välborne herr Jens
Kruse hade med sina knektar gjort ett anfall
på klostret. De hade funnit trädgårdsporten
öppen och smugit sig in där och kastade sig
nu över munkarna i deras celler för att av-
tvinga dem klostrets skatter. In till abbot
Anselm kom en rå knekt, som skrattade åt att
finna honom med den skummande bägaren
framför sig. Krigaren störtade emot honom,
band hans händer och tömde hans bägare.
Flaskan med livets vatten kastade han till
golvet och som sprakande gnistor flögo drop-
parna kring cellen.

Denne krigsknekt drog sedan omkring i
många krig och var med om många äventyr.
Så kände han sig gammal även han, hans vän-
ner dogo, han stod ensam utan släkt och hem
och han önskade sig döden. Men döden kom
ej. Han kallade på honom, han försökte själv
påskynda den långsamme, men döden undvek
honom. Han kom till de förfärligaste ogär-
ningsmän och brottslingar, men ej till honom.
Med ängslan började han tro, att döden ej
kunde nå honom. Då kom han att tänka på
vinet han druckit hos den trollkunnige abboten
och på den lilla flaskan, som varit fylld av
gnistor och stjärnor. Han drog hit för att
spörja abboten om saken.När han kom hit, voro munkarna fördrivna,
abboten död och klostret nedbränt. Reforma-
tionen och herr Jens Kruse hade utfört det
arbetet. Men han sökte sig fram bland ruinerna
och kom ner i källarna, där klostrets bokförråd
förvarats i eldfasta valv. Han bröt lös de tunga
folianterna från de kedjor och lås, som fäste
dem vid muren, och satte sig att forska efter
hur det kunde förhålla sig med abbotens troll-
dryck. Kära barn, därnere i klosterkällaren

sitter han än i dag och strävar och läser i de
tunga svartkonstböckerna. Att tyda dem är inte
något så lätt arbete för en gammal knekt.
Hundrade år behövde han för att lära latin,
hundrade år för att genomstava kabbala2, och
i ännu hundrade år måste han leva för att
lära konsten att dö.””Det är ’karln’, du talar om”, utbrusto de
små.”Han vet, att här är ett lärt hus”, smålog
den unge sagoberättaren, ”det är därför han
så ofta besöker oss, och att jag är en mycket
lärd ung man, därför älskar han mig. I går
stod han och såg ned i min grekiska gramma-
tik. Snart kommer han och ber mig att få lära
grekiska.””Hurra”, skreko barnen, ”nu veta vi vem
’karln’ är.””Tyst, tyst småttingar, visa ej allt för tyd-
ligt, hur dumma ni är. Jag har ej talat om
’karln’ utan om kriget, om kriget som för
många hundra år sedan drack livets vatten
och sedan dess ej förstår konsten att dö.””Artur talar för mycket”, sade prostinnan.
Du anstränger dina lungor.”

I detsamma var hostanfallet över honom.
Då det var förbi sjönk han blek, nästan halv-
kvävd ned i ett soffhörn.”Jag skulle önska”, sade han, då det var
över. ”Jag skulle mycket önska, att den
fromme abboten ville trolla fram litet sunnan-
väder och värme. Jag tror, att vintern och
nordanvinden döda mig.”De som sågo den unge svärmaren med det
bleka ansiktet och de mörka, drömmande ögo-
nen tänkte, att de sällan sett någon mindre
skapad för livets hårda strider. Det var ej blott
de unga, som lyssnat till honom, även de äldre
hade med glädje givit akt till hans fantasis
lekar. ”Måtte Gud skydda honom”, tänkte de,
”och föra honom till hans rätta plats i livet.”Det var långt frampå natten, då alla sovo.På denna prostgård funnos, ovanligt nog för
att vara i Skåne, ett par gavelrum på vinden
och i ett av dessa bodde sonen i huset. Han
sov gott i julnatten, men vaknade vid att dör-
ren öppnades. ”Karln” stod på tröskeln och
blickade inåt rummet. Gossen kunde se honom
ganska tydligt. Det låg ett klart månsken över
rummet och vinden, inga luckor eller gardiner
hindrade dess inträngande.

”Karln” såg vänlig ut, nickade och vin-
kade och tycktes önska, att han skulle följa
honom. Gossen förstod, att den länge väntade
stunden nu var kommen. Om han blott hade
mod, skulle han nu få veta ”karlns” hemlig-
het. Kanske var det nu, i den heliga natten,
honom givet att få skänka ro åt denna irrande
själ.Allt ivrigare och ivrigare vinkade ”karln” åt
honom. Gossen kunde ej tro, att han ville
honom något ont. Småleende mindes han sin
önskan att få se den fromme abbotens julträd-
gård. Kanske, att det låg sommar över mar-
ken därute, kanske att sunnanvindar blåste, att
blommor i ivrande hast trängde ut ur de bris-
tande knopparna, medan munkarna sjöngo jul-
hymner under de av fågelskaror fyllda träden.
Kanske det var detta ”karln” ville visa honom.Han reste sig ur sängen, fick i all hast på sig
litet kläder och svepte täcket om sig som en
schal. Då ”karln” såg, att han var färdig gick
han några steg baklänges ut på vinden och
stannade där åter för att se, om gossen kom
efter.

Så gick färden, stridande med sig själv för
att bekämpa en outsäglig fruktan följde den
unge efter denne underjordsvarelse, men lång-
samt och med mycken tvekan. ”Karln” vände
ej sina blickar från hans ansikte och snarare
var det hans ängsligt bedjande ögon än hans
ivriga vinkande, som lockade gossen vidare.
Han rördes ock vid att se hur ”karln” sökte ge
sitt grova, hårda ansikte ett milt och vänligt
uttryck. De övervandrade vinden, ”karln” före
och gossen efter på ett par stegs avstånd, dra-
gen och släpad med, kan man säga, av de bed-
jande ögonen och på samma sätt kommo de
utför trappan och ned i förstugan.Där vände sig nu ”karln” från gossen för
att öppna förstugudörrn och denne stannade ne-
danför vindstrappan alldeles utanför ingången
till föräldrarnas sängkammare. Då nu ”karln”
fick upp dörren och fullt månsken strömmade
ned över hans ansikte såg gossen en förfärlig
syn. ”Karlns” ansikte förvred sig till ett ut-
tryck av djävulsk ondska, skadeglädje och ned-
righet avspeglade sig däri, han trodde ej att
så mycken låghet kunde stämpla människolik-
nande drag. Och med ens kom en vansinnig

fruktan över honom. Tänkte han lämna sitt
hem för att gå ut i natten med denna fridlöse
förfärlige. Han lade med ett vilt skri handen
på dörrlåset och ropande: ”Karln! Karln tar
mig”, rusade han in i föräldrarnas rum.Det är nu ej mycket mer att berätta om
denna sak. Gossen återfick sansen och berät-
tade sitt äventyr, men fjorton dagar därefter
var han död.Medan den unge låg sjuk, ville han dock
aldrig tillåta, att man anklagade ”karln” för
hans olycka. ”Jag skulle ändå snart hava gått
hädan”, sade han. ”Jag förkylde mig under
vandringen över vinden, men jag skulle ändå
snart hava dött. Veten I ej att jag aldrig varit
fullt frisk.”Och han klandrade sig själv för sin för-
skräckelse. ”Det är troligt att jag såg miste”,
sade han. ”Han såg att jag tvekade, därför
förvreds hans ansikte, men av sorg ej av ondska.
Jag kunde ju ej se så tydligt. Men nästa gång
han kommer, då skall jag följa honom utan
förskräckelse. Jag skall föra honom in i lyck-
salighetsnejder till ljuva viloställen. Jag vet
att jag skall råka honom bortom livets
gränser.”

”Karln” syntes aldrig mer i prostgården. Då
gossen var död lät man på allvar genomsöka
ruinerna, men intet spår efter en mänsklig
varelse fanns där. Alla källarvalven voro för
längesedan sammanstörtade.
Se, sådana underliga ting hända på denna
jord. Vad skall man göra med dem? Hur
skall man förklara dem? Det är det lättaste
att säga att allt är lögn och dikt, men antag för
en gång att allt detta är sanning. Vad följer
så därav? Hur vill man förklara en sådan
historia?

Som ni kanske ...

December 1, 2020

Julgästen!

December 10, 2020